Senaste nytt

Anton Nordenfur: I all välmening – men män då?

Privat

Jag försöker att inte framstå som en manschauvinist när jag skriver det här. Och nej, jag försöker faktiskt inte vara kontroversiell eller förlora alla vänner. Men såhär mitt i #MeToo – män då? Eller snarare, alla som inte är kvinnor?

Ett par dagar in i #MeToo-uppropet försökte jag, för första gången någonsin, öppna upp om det övergrepp jag var med om för tio år sedan. Jag lade upp ett kort men vågat facebookinlägg om det som hänt mig, innan jag scrollade igenom mitt flöde och fick en klump i magen. Där såg jag vän efter vän skriva om hur fruktansvärt det är att andra än kvinnor försöker utnyttja #MeToo själva, försöker stjäla rampljuset.

Att mina killkompisar inte får berätta om hur de blev våldtagna, tafsade på, sexuellt trakasserade och utnyttjade. Att vi transpersoner inte får berätta om det vi varit med om. Och jag insåg hur transpersoner – som tycks vara överrepresenterade inom sexuella övergrepp – även här inte får en enda sekund att ta del av diskussionen. Något som tyvärr inte är nytt i den feministiska rörelsen.

Det här handlar inte enbart om patriarkatets förtryck av kvinnor. Det här handlar om ett berättigande som kanske främst, men inte bara, män anser sig ha gentemot sina medmänniskor. Det patriarkat vi lever under gör att det främst är kvinnor som drabbas, men inte bara. Det enda argument jag kan se är således att vi bara ska bry oss om majoriteten av de drabbade, och skita i minoriteterna. How’s that for vänsterns intersektionella identitetspolitik?

Jag slås av det jag slagits av varje gång det skapas sådana här separatistiska rörelser och kampanjer – när kommer vi andra få samma chans att låta våra problem synas? Ska vi vänta ett par månader och lägga upp en #MeTooToo? Jag kan redan se den dubbelbestraffning utan like som skulle äga rum, de två alternativet:

Jaha, ni försöker sno #MeToo för er själva? Allt behöver inte handla om er, låt kvinnor få rampljuset för en gångs skull!

Okej, så ni kunde inte leva med #MeToo utan att skapa ert eget alternativ, är ni så avundsjuka?

Och hur vi än gör gör vi fel. Och när dessa kampanjer startas, startas de för män och exkluderar transpersoner. Alla vi som står mittemellan, vi får vänta, får fortsätta stå i skuggan till den dag vi dör i de självmord vi är så grovt överrepresenterade i.

Ja, män är privilegierade i dagens samhälle. Och även om transpersoner i stort inte är det, har jag lyxen som agender transperson utan avsevärd dysfori att också vara det, med enorma fördelar framför de flesta kvinnor. Jag passerar lätt som man när jag vill, så jag accepterar gärna mitt privilegium. Och ja, män – och med dem jag – är underrepresenterade vad gäller våldtäkter och sexuella trakasserier.

Men de kvinnor som inte går på fester är också underrepresenterade.

De som klär sig sig mindre utmanande är också underrepresenterade.

Och – även om en del kan ta illa upp av att jag säger det – de som inte är lika snygga är också ofta underrepresenterade.

Ska vi skita i alla dem? Eller kan vi snälla, om vi nu äntligen ska prata om sexuellt våld, sluta tänka så exkluderande och börja bry oss om själva problemen, istället för att bråka om vilka som är riktiga offer?

Anton Nordenfur är en frihetlig, pirat debattör som bland annat suttit som Piratpartiets partisekretare. Hen engagerar sig bland annat i innovation, narkotika, och regnbågsfrågor, bor i ett kollektiv i södra Stockholm och arbetar för en ungdomsförening inom handikappsrörelsen.

%d bloggare gillar detta: