Senaste nytt

Torbjörn Jerlerup: Acceptans för det som ses annorlunda är viktigt

Jag har en väninna som bor i en liten håla någonstans i Sverige. Det är inte så egendomligt i sig om det inte vore så att hon är lesbisk och har valt att låta det synas att hon är lesbisk och stolt. Det syns till exempel på hennes tatueringar. Två stolta symboler för kvinnan, ihop flätade, syns tatuerade vid hennes ena öra.

Livet hade varit enklare för henne om hon inte tatuerat sig. Men hon väljer inte den enkla vägen. Det händer att hon får problem på grund av det. Arbetsgivare och vänner som anser att hon syns för mycket. Hon får gärna vara lesbisk, meddelar de, bara hon inte visar det så mycket utåt. Om hon kammar till sig lite, slutar klänga vid sin flickvän som hon gör ute på gatorna, slutar vara ”extremfeminist”, och döljer symbolerna kan hon få de jobb hon söker.

Ibland får hon höra av män att hon behöver ett ordentligt knull så hon blir hetero igen.

Det där: ”de får gärna vara homo bara de inte tvingar det på oss andra”, är något man ofta hör som ett argument bland homofoberna. Bara de stannar inne i sitt hus och beter sig ”normalt” som oss andra kan de tolereras.

Varför nämner jag henne just nu?

Jo för att en av hennes väninnor nyligen åkte buss in till en skånsk stad.

Det låter kanske odramatiskt men på bussen satt det  några hormonstinna män. De såg hennes hijab (ja hon är muslim, och heterosexuell) och de sa till henne att hon borde ta av hijaben eller bara ha den på hemma, när ingen kan se den.

Be till din Allah om du vill men gör det hemma

Sen sa de

När vi ser din gubbe ska vi spöa honom, han förtrycker dig. Jag kan knulla dig så du lämnar islam och kan visa hur en RIKTIG man är

Hon som heterosexuell muslim och min väninna, den homosexuella kvinnan, har liknande erfarenheter. Det är väl därför de dragits till varandra och blivit så goda vänner med åren. Båda får veta att det de har på huvudet definierar dem och gör dem ”extrema”: De är för mycket. Vilket i vissa människors värld betyder att de är extremister, sexgalningar, sexhatare, farliga… och de är offer. Offer för feminism, homosexualitet eller religion eller män eller kvinnor.

”Jag vill inte vara normal”, så sa min väninna till mig sist vi skrev till varandra. Har hon rätt till att vara ”onormal”?

Hur väl skyddar vi deras rätt att inte vara ”mainstream”?

Jag har tänkt på dem ganska ofta när jag ser svepande omdömen om den hijab en del muslimska kvinnor bär. Muslimer med hijab anses vara offer, förtryckta fundamentalister, potentiella terrorister, etcetera.

Eftersom IS och Iran och en hop skäggiga manschauvinister anser att det bör vara tvång att bära hijab, tar sig en del svenskar friheten att fördöma alla hijabbärare som offer för galna manliga förtryckare. Min väninnas väninna får höra att hon bör klä sig mer som en kvinna, och släppa sitt hår fritt, och bli mer ”fri”.

Det är bara det att hon bär sin hijab för att hon anser att hon är mer sexig i den.

Min väninna med den lesbiska tatueringen har sen länge gett sin muslimska väninna ett passande namn. ”Min braveheart”.
…”but they’ll never take our freedom”!

%d bloggare gillar detta: