Senaste nytt

Helena Lind Trotzenfeldt: Raseriet över Hanifs petning

Foto: Julie Lind

Just nu ”rasar” moderata väljare över behandlingen av Hanif Bali. Det låter på somliga som om han slängts ut i någon sorts politiskt vakuum och att detta skett av en oförstående och totalitär elit, ledd av Anna Kinberg Batra. Nu måste hon lära sig att lyssna på gräsrötter, menas det i sociala medier.

Det är viktigt att inte blanda ihop korten här. Självklart begår IS folkmord. Det är inget parti som ifrågasätter det. Frågan på bordet är huruvida folkmordserkännande överhuvudtaget är en fråga för Sveriges riksdag. 2010 ”erkände” riksdagen folkmordet på armenier – och såvitt jag hittat var detta första gången det blev ett riksdagsbeslut av ett erkännande. De rödgröna fick stöd av några alliansledamöter som följde sitt samvete. Men argumentet från Alliansen var inte alls att inte folkmordet ägt rum, utan att erkännandet inte var Riksdagens uppgift. Med den hållningen hade det då också varit mycket märkligt om allianspartierna vid nästa tillfälle stött Vs förslag om att erkänna IS’ folkmord. Budskapet hade då närmast blivit att armenierna inte utsatts för folkmord, utan bara IS’ offer. Man måste förstås vara konsekvent.

När Hanif Bali gick emot partiet blev det mer fel än om en mer perifer riksdagsledamot gjort det eftersom han hade och fortfarande har en så framträdande roll – han är med i partistyrelsen och han var talesperson i integrationsfrågor.

Gräsrötter – i synnerhet moderata sådana – är inte en homogen grupp. Och jag har lärt mig under åren som gått att de som skriker högst trist nog ofta, men långt ifrån alltid, ligger nära SD. Vi som ligger i andra änden hörs inte alls lika tydligt, med enstaka undantag. Men det betyder inte nödvändigtvis att vi är färre. Bara att de flesta moderata moderater inte tycker sociala medier är the place to be.

Man ska kunna rösta emot sitt parti. Men är man talesperson för ett område som ändå ligger hyfsat nära det där man revolterar blir det faktiskt svårt när inte gemensamma beslut respekteras. Man kan inte både tala för partiet och vara rebellisk frifräsare. Hanif är fortfarande kvar i partistyrelsen. Han har fortfarande sin riksdagsplats. Han har bara bytt roll.

Både Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt tog politiskt stryk när de röstade mot partiet i HBTQ-frågor (adoption respektive partnerskap). Det är därför inte så att inte Anna klarar av att sympatisera med den som väljer att gå emot partilinjen. Just det modet i kombination med en konsekvent hållning mot SD är den främsta anledningen till att jag i regel står på hennes sida. Jag ser i Anna en partiledare som visserligen behöver mogna medialt – och det har hon faktiskt också gjort sista året – men som inte svävar på målet när det gäller de grundläggande moderata värderingarna.

Många påpekar nu att Hanif är väldigt populär och att det därför är ostrategiskt att vara elak mot honom. Det är han. Han fick faktiskt mitt kryss i förra valet. Men som alla kontroversiella politiker är han inte det i alla led och inte hela tiden. Det är ganska många av oss som också – samtidigt som vi tycker han är en frisk fläkt – är bekymrade inte minst över hans mustiga retorik och hans vänliga inställning till brunare medier och en ibland svartvit och oresonlig hållning i komplexa frågor.

Man menar därför att när han nu ”petas” kommer hans sympatisörer att lämna M.

Så kan det vara.

Vi som någon gång kommenterat på hans Facebookvägg har också insett att en hel del av hans ivrigaste påhejare är en ganska brun mobb. Det är inte nödvändigtvis hans fel att blå SD-anhängare och nära-SD-moderater gillar just honom, och han ska också ha viss heder av att inte ha hetsat fram det massiva drev mot Anna och Moderaterna som nu pågår. Det lever ett eget liv.

Men som jag påpekade i början: Det är överlag de som är som brunast som är som röststarkast, och de företräder inte nödvändigtvis en majoritet. Vi är många moderater som klarar att se komplexa frågor från fler håll än ett, och som inte ställer upp på hatet mot Anna Kinberg Batra. Vi behöver också använda vår röst.

Helena Lind Trotzenfeldt

Författare, krönikör och Sales & Business Development-chef. Hon skriver återkommande i Motargument och Afropé och är gästkrönikör i Frihetssmedjan.

 

Säljchef, författare, sjubarnsmor, hundägare, medlem i Moderaterna, skriver i huvudsak om migrationspolitik.

%d bloggare gillar detta: