Björn Brändewall skriver i sin replik att min kritik mot Folkpartiet och Jan Björklund är alltför generell och att jag inte lyfter fram en enda sakfråga i min kritik.
Mitt inlägg handlade om värderingar, inte om sakfrågor. Min kritik bestod i att Folkpartiet under nuvarande ledning har misslyckats med att värna sitt liberala arv, vilket är särskilt tydligt i migrations och integrationsdebatten. Politiska sakområden där liberalismen har en viktigare och tydligare roll som motkraft, i det här fallet till nationalism och isolationspolitik än inom något annat politiskt sakområde. Jag påstår att detta har fått konsekvenser utanför Folkpartiet. Genom att den naturliga motkraften till Sverigedemokraterna och deras främlingsfientliga nationalism, som liberalismen är, inte har fått det erkännandet och det utrymmet i debatten.
Sverigedemokraternas framgång dom senaste 10 åren borde redan år 1 ha satt integrationspolitiken i första rummet för ett liberalt parti. Några förvisso ”slagkraftiga” valaffischer har med facit i hand inte alls varit tillräckligt. Det handlar inte om reaktioner mot Sverigedemokraternas politik och utspel som Brändewall är rädd för utan om att lyfta det goda liberala alternativet.
Jag välkomnar Ullenhags och Haddads inlägg i debatten den 19/12, dagen efter att mitt inlägg publicerats här på frihetssmedjan. Sedan dess har det åter varit tyst och Björklund lyser med sin frånvaro med undantag för att han vill damma av språkkravet igen. Ett krav i integrationsdebatten som utesluter nya Svenskar istället för att välkomna, ett krav som är ett hinder för nya svenskar istället för en möjlighet. Liberalismen lyser med sin frånvaro i Björklunds retorik och sakpolitik, därmed blir opinionsbildningen för en liberal migration och integrationspolitik obefintlig.
Det fanns många goda liberala förslag i integrationspaketet från början av 2000-talet. Väldigt få lyftes fram i debatten, det kallar inte jag att ”äga integrationspolitiken” som Brändewall skriver i sin replik.
Ett parti som har sin grund i liberalismen ska kunna stå stabilt på sina värderingar och ha dessa som den naturliga grunden till den sakpolitik som formas. Idag är Folkpartiet ur den synpunkten alltför oberäkneligt och osäkerheten om partiets ideologi är alltför stor bland väljarkåren.
Mathias Darmell
Varit och är medlem i FP sedan en längre tid. Har tidigare haft uppdrag inom partiet samt har hjälpt till praktiskt och kampanjat för partiet i förra årets val, men lämnar inom kort om inget radikalt händer