Senaste nytt

Borgerlig hegemoni – framtiden för svensk politik?

Frihetssmedjan (jag själv, Per Pettersson och Markus Kylberg) har idag publicerats i DN debatt om varför Alliansen förlorar valet 2014. Det är en av våra granskningar av den aktuella realpolitikens brist på vision. Reinfeldt varnar för visioner, Socialdemokraterna har tappat sin hegemoni. Svensk politik står inför en enorm förändring.
Är det den moderata hegemonins tid vi kommit till? Vad hände med den socialdemokratiska dominansen, som många aldrig trodde skulle ta slut? Jag ska försöka utreda det närmare i denna text.

Nya Gamla Moderaterna

Markus Uvell skrev i Expressen om att Demoskop/Timbro-undersökningen i februari i år visar på att Alliansen är på väg att tappa greppet. Många politiskt insatta har kommenterat att intet nytt synts i moderaternas manglade, släta output. Ett jobbskatteavdrag här, ett där, lite restaurangmoms och rutavdrag. Senast i oktober 2011, på Moderaternas partistämma, varnar Reinfeldt för visioner eller visionella politiker. Detta ger oss anledning att undersöka var Moderaterna egentligen är på väg, var Reinfeldt leder och har lett dem sedan 2003. Menar Reinfeldt att visioner alltid är dåliga? Finns det inga bra visioner? Jag menar att det inte finns mycket annat tolkningsutrymme.

Låt oss börja från ”början”. Har de nya Moderaterna någonsin betraktat sig själva som visionella? Vad innebär det att vara ”nya” moderater? Vilken vision finns där? Den frågan ställs på ända när Reinfeldt nu varnat för visioner. Svaret kan till exempel hittas i Reinfeldts inledande tal på partistämman 2005, när konceptet ”nya Moderaterna” skulle lanseras. De nya Moderaterna skulle stå för de saker som Socialdemokraterna alltid haft monopol på, man skulle ta över genom att utkonkurrera dem på hemmaplan. Nämligen jobb, allmänintresse och statsbärande och fullständigt regeringsalternativ. Man skulle också bevara det som moderaterna för hundra år sedan stod för.

Reinfeldt lyfte i sitt invigningstal 2005 fram sina socialkonservativa föregångare som förebilder. Däribland Arvid Lindman. Han säger att ”för mig står också väldigt mycket av den framtida moderata idéutvecklingen att finna i vår egen historia”. Därefter inleds ett antal nedslag i den moderata historiska politiken, där det tydligt står att finna det som idag utgör grunden för hur moderaterna mottas av svenska folket.

Moderaterna övertar socialdemokraternas hegemoniska position

Leif Lewin skriver i DN debatt 21/1 om slutet på den socialdemokratiska hegemoniska makten och menar vidare att moderaterna fyller detta tomrum genom att ta över honnörsord som ”samhällsbärande”, ”allmänintresse”, ”arbete”/”jobb”, ”ansvar” et cetera. Visst ligger det något i det, Reinfeldt deklarerade redan 2005 att man skulle se på ”Arvid Lindmans fosterlandskärlek och hans självklara synsätt att moderaterna skulle vara ett statsbärande parti. Redo att ta ansvar för Sverige”.  

I 2011 års partistämmas invigningstal säger Reinfeldt att:

”Sedan finns det de som säger att Har inte moderaterna slut på idéer? Och till dem vill jag säga: Hur kan det vara idélöst att bygga vidare på det goda samhälle som Sverige är? […]Vi har jobbat väldigt hårt i det här landet för att under årtionden bygga upp en välfärd som kommer alla människor till del. […]Detta är de idéer som har byggt Sverige, detta är de idéer som vi har gjort till våra.”

”Nu finns det de som säger: Det behövs mer visioner! Stora visioner behövs i politiken! Var är de? Jag vill varna litet för detta. Den som ropar på stora visioner tenderar väldigt ofta att mena: Vi ska göra mer av vad som var förr, vi ska bli något som Sverige aldrig har varit men som vi nostalgiskt försöker bygga upp – ”när Domus var Domus”. Eller andra, som ropar på stora visioner, men egentligen säger: Låt oss göra Sverige till något helt annat än vad det är! Riv ned alltihop! Berätta om en stor vision där inget finns kvar!”  

Reinfeldt stakade ut vägen 2003, berättade om den i talet 2005 och visar nu att man gjort välfärdsstaten till sin egen idé, att domus-visioner i tappningen ”det var bättre förr” är av ondo. Men även att blicka framåt är tydligtvis något dåligt. Antingen tycker man att ”det var bättre förr” eller att ”inget av det som finns idag är något att ha”. Samtidigt sätter man agendan att det vi ska fokusera på är att fortsätta ta mark från socialdemokratin.

Är hegemonisk makt och status quo rätt väg?

Att bibehålla status quo genom att etablera moderaterna som samhällsbärande parti och utkonkurrera socialdemokraterna på hemmaplan, i synnerhet i frågan om jobben, rimmar väl med tanken om att moderaterna saknar vision, till och med fjärmar sig från ideologi. Socialdemokraterna har tappat sin roll som samhällsbärande arbetarparti, deras hegemoniska makt är bruten. Frågan är om det är moderaternas förtjänst att den socialdemokratiska hegemonin är utdöende, eller om det beror på att väljarna fattar sina val på andra grunder än förr, eller en kombination därav.

Av demoskopundersökningen att döma visar väljarna att de inte fungerar på riktigt samma sätt. Idag väger man olika områden olika, man har förtroende för alliansen i vissa frågor men oppositionen i andra. Väljarkåren fattar allt mer informerande beslut och ställer högre krav. Man vill inte längre ha en paketlösning när man väger frågor olika, samhällsbärande har fått en ny innebörd. Att vara samhällsbärande idag kräver mångfald bland visioner och ideologi så väl som pragmatism.

Om Reinfeldt satsar sina kort på att återuppliva Lindmans honnörsord för att ta socialdemokraternas plats riskerar han att helt missa det senaste århundradets utveckling av väljarkollektivet till individuella väljare. Jag efterfrågar härmed forskning på ämnet. Själv tror jag att den digitala revolutionen oundvikligen leder till möjligheter att fatta mer och mer informerade val, något som jag också tror och tror mig se görs mer och mer. Titta på det enorma samhällsengagemang som finns bakom individualister som Federley, bakom nya rön om att livsmedelsverkets spannmålshets är dåligt, ifrågasättandet av djurskyddsmyndigheten och andra aktuella frågor. Det finns idag en tydlig tendens hos människor (mer än någonsin varit möjligt innan) att söka egen information, inte lita blint på auktoritet eller myndigheter och att ifrågasätta.

Om vi ser början på en ny typ av individualism, en renässans om man så vill, så kommer ”samhället” i samhällsbärande att kräva ideologi, visioner, mångfald och framåtblickande, inte hundraåriga moderata idéer.

sofia [at] frihetssmedjan.se

  • Pingback: Reinfeldt varnar inte längre för visioner()

  • Nils

    Min tro är att visionlösheten i grunden består i att liberalismen, genom att ”behöva” inta försvarsrollen för det nuvarade kapitalistiska ekonomiska systemet, har begått självmord. Ingen liberal verkar vilja ta kampen för friheten vidare, utan lever kvar på den gamla motsättningen mellan socialismens statlighet kontra den liberala ”fria” marknaden. Nu är ju problemet att marknaden inte är ”fri” och att den inte gynnar individens frihet, utan har utvecklats till att vara ett maktmonopolsystem i sig. Småförtagarna konkurreras ut av de multiinternationella koncernerna, trots tiodubblad effektivitet är arbetstiden den samma sedan 70talet, vilket också leder till överproduktion på tillgångar utan efterfrågan, varför 2/3 utav produktionen slängs. Skuldsystem byggt på falska (icke-kapitaltäckta) lån leder den inflationsdrivande ekonomin vidare emot allt tätare finanskrister, såväl statseknomi som privatekonomi. Och i ”föregångslandet” för frihet; USA – fängslas människor, som likt jan guillo i svergie, avslöjat etiska övergrepp ifrån staten, på livstid under epitetet ”landsförädare”. Och inte ett jävla ord hörs ifrån ”de liberala frihetskämparna”. Klart att högern är körd. De enda som faktiskt bibehållit idén om att reformera systemet till förmån för decentralisering och frihet är den gröna rörelsen.

  • Pingback: EU-valsanalys: ideologiernas återkomst()

  • Pingback: Splittring i borgerligheten, del 2: vad göra utifrån ideologin? | vivantrivs()

%d bloggare gillar detta: