TVÅNGSSTERILISERINGAR Vad har Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet gemensamt? De vill alla avskaffa steriliseringstvånget för könsbyte. Dock är frågan enligt Kristdemokraterna så ”juridiskt komplicerad” att tvångssteriliseringarna måste fortsätta, en linje som de nu fått med sig övriga partier i Alliansen på, i direkt motsats till bindande beslut i Moderaternas och Folkpartiets högsta beslutande organ.
1975 avskaffade Sverige tvångssteriliseringarna. Fram tills dess kunde staten tvångssterilisera exempelvis kvinnor som ville göra abort, som krav för att ge dem den önskade medicinska behandlingen.
En grupp återstår dock fortfarande, 37 år senare: transpersoner. För att få den könskorrigerande behandlingen som botar deras tillstånd, avkrävs de en sterilisering. De får heller inte spara könsceller för att genom assisterad befruktning skaffa barn i framtiden. I bakgrunden anar vi att vissa konservativa lagstiftare egentligen hade velat förbjuda individer med barn att byta kön; det huvudsakliga argumentet mot steriliseringen och förbudet att spara könsceller förefaller nämligen vara att män inte kan vara mammor och kvinnor inte kan vara pappor.
Vissa invänder att staten har rätt att ställa vilka krav som helst för att erbjuda gratis sjukvård. Nåväl. Varför finns då kravet på sterilisering även för personer som helt betalat för sin behandling i utlandet och av staten bara vill få sin juridiska könsidentitet förändrad? Vissa politiker har också försökt driva igenom att den som genomgått könskorrigerande behandling i utlandet för all framtid ska nekas ändring av sitt juridiska kön. Inte för att behandlingen utomlands skulle vara undermålig – tvärtom är det få länder som erbjuder denna typ av behandling som ligger så hopplöst efter som Sverige – utan som straff för att patienten inte underkastade sig svensk sjukvård och den tillhörande moralismen.
Flera partier lovade i valrörelsen att kravet på sterilisering av transpersoner skulle upphöra. Ett av de partier som drev frågan, i ärlighetens namn hårt pådrivna av sitt ungdomsförbund, var Folkpartiet. Barbro Westerholm, riksdagsledamot för FP, har arbetat med HBT-frågor sedan hon var generaldirektör för Socialstyrelsen och var den som såg till att avskaffa sjukdomsstämpeln på homosexualitet en gång i tiden. Hon har på senare år varit aktiv i kampen för att förändra könstillhörighetslagstiftningen.
Idag nås vi dock av beskedet att Kristdemokraterna lyckats övertyga resten av partierna i Alliansen om att steriliseringstvånget måste kvarstå. Anledningen sägs vara att frågan är alldeles för juridiskt komplex för att en förändring ska kunna ske. Anders Andersson, KD:s representant i socialutskottet, säger att ”vi måste stå fast vid försiktighetsprincipen och inte rusa iväg med lagstiftning”. Hur nu 37 års väntan kan vara att ”rusa iväg”. Barbro Westerholm säger att ”Det här kan man leva med”. Westerholm har förstås jobbat länge med frågan och menar säkert inte så, men uttalandet känns som en skymf när det kommer från någon som inte själv tvingas genomleva tvångssteriliseringen.
Moderaterna och Folkpartiet går genom detta beslut på tvärs med sina egna partiers beslut i frågan. Moderaternas partistämma och Folkpartiets landsmöte har båda beslutat att tvångssteriliseringarna ska upphöra. Centerpartiet har inget formellt beslut i frågan men har ändå sällat sig till denna åsikt, liksom vänsteroppositionen. De enda partier som faktiskt är för nuvarande ordning är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Trots detta tillåts dessa 10% stoppa förändringen. Deras eventuellt sårade moralism har därmed ansetts som viktigare än att individer nekas vård om de inte underställer sig kränkande kroppsliga ingrepp. Hur sårade känslor kan vara viktigare än att undvika ett ingrepp som innebär ett brott mot de mänskliga rättigheterna, är ofattbart.
Alliansen har genom beslutet svikit grundläggande mänskliga rättigheter och dessutom visat att allt fint tal om HBT-rättigheter inte är mycket värt när det kommer till att rädda det minsta Allianspartiet undan dess medlemmars och väljares ilska. Spelet om makten är viktigare än att åstadkomma förändring. Inte ens en majoritet på sex av åtta riksdagspartier tillåts stå i vägen för att säkra riksdagsspärren för ett allt mer verklighetsfjärmat och illa omtyckt parti.
Tvångssteriliseringar är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en skymf för ett modernt demokratiskt samhälle. Alla utom bakåtsträvarna i KD och SD verkar inse detta. Om Alliansen inte avskaffar dessa innan mandatperioden är slut kommer de att ha förlorat det mesta av sitt anseende i HBT-frågor. Med tanke på den kritik mot Alliansens bristande respekt för mänskliga rättigheter som redan finns, bland annat i fallet med Lundin Oil, är också anseendet i MR-frågor allvarligt skadat och riskerar att bli värre i och med dagens beslut. Risken är att allt fler liberala väljare på grund av detta överger Alliansen och söker sig till alternativ. Reinfeldt står inför ett vägval: behålla KD:s 4-5% i utbyte mot minst lika många liberaler som överger Alliansen, eller låta KD klara sig bäst de vill och därmed kanske till och med vinna tillbaka några desillusionerade liberaler till Alliansen.
Vilket av alternativen som är rätt ur liberal, människorätts- och allmän anständighetssynvinkel torde vara självklart.
Det handlar om BARNENS rättigheter. I alla andra sammanhang brukar människor vara överens om att barnens bästa kommer i första hand. Men just när det gäller homo- och transpersoner, så har dessa grupper blivit så behjärtansvärda att många kastar barnens behov över bord. Jag fattar inte hur det kan ha blivit så!
Du kanske inte minns din barndom, men jag minns min. Det SISTA man ville var att vara avvikande, eller komma från en avvikande familj. För då kunde man bli mobbad = den stora skräcken för alla barn och tonåringar. Jag skämdes som en hund när min mamma dök upp på skolgården och bröt på finska, och mina klasskamrater härmade henne efteråt och skrattade och hånade… att hon var mycket äldre än de andras mammor och i deras ögon gammeldags klädd, gjorde inte saken bättre.
Jag vill inte ens tänka på hur det skulle ha varit om ens mamma hade dykt upp på skolgården med skägg, basröst o.s.v.. Då hade jag antagligen tagit livet av mig. Och nu kommer du att svara att ”det SKA inte vara så”, ”barn ska lära sig att acceptera alla sorters människor” o.s.v.. Men gatpojkar har ropat öknamn åt avvikande personer så länge som världen har stått, och det kommer ALDRIG att bli så vanligt med transpersoner att de inte betraktas som konstiga och avvikande. För så många är de trots allt inte.
Och det blir, som alltid, BARNEN som får lida för de vuxnas tanklöshet och egoism…
För att ta ett exempel där man förstod det här och satte barnens bästa i första hand: en väninna till mig är gift med en extremt kortvuxen man (”dvärg”). Han kan inte avla barn på naturlig väg, och de ansökte därför om att få adoptera. Men de fick avslag med motiveringen, att det skulle bli alltför jobbigt för barnen med barnen att ha en pappa som väckte negativ uppmärksamhet överallt. De var ledsna då, men numera säger de att de förstår, och att det var bäst som skedde. De hade inte velat vara orsaken till att några barn fick lida!
Helt kort:
”Men gatpojkar har ropat öknamn åt avvikande personer så länge som världen har stått, och det kommer ALDRIG att bli så vanligt med transpersoner att de inte betraktas som konstiga och avvikande. För så många är de trots allt inte.”
Förutom att begreppet ‘gatpojkar’ känns lite Charles Dickens, undrar jag var du tror ungarna lär sig vem de ska peka och skrika åt? Det är nog inte så sannolikt att det handlar om en ryggmärgsreflex.
Man ska inte göra barnen till problemet för att de snappar upp och imiterar de vuxnas intolerans.
Med tanke på att jag ännu inte är fyllda 30, så minns jag min barndom utmärkt. Jag har aldrig haft några problem med att sticka ut och det är sällan jag har skämts för mina föräldrar. Jag är själv icke-heterosexuell man.
Barnens bästa kan inte definieras utifrån huruvida de riskerar att mobbas på skolgården, för då skulle vi förbjuda övervikt hos barnen, fula kläder på dem eller deras föräldrar, glasögon och en massa annat innan vi kom till det faktum att föräldrarna var icke-heterosexuella eller icke-cis-personer.
Barn ska växa upp hos kärleksfulla föräldrar, oavsett föräldrarnas könsidentiteter, sexuella läggning, antal eller annat ovidkommande. Det är bättre för ett barn att växa upp hos ett kärleksfullt samkönat par än på ett barnhem, eller för den delen i ett hem där det förekommer misshandel, missbruk eller annat skadligt.
Din syn på människor skrämmer mig, där du anser det fullt naturligt att få avslag på en adoption för att man är exempelvis kortväxt eller på annat sätt står ut från majoritetsnormen. Jag hoppas att denna människosyn inte är utbredd, för det är faktiskt en vidrig syn på människor.
Catharina:
Mamma behöver inte dyka upp på skolgården med basröst och skägg: basröstgen kan övas bort och skäggväxten kan tas bort med laser och/eller elektrolys (till och med svensk transvård tillhandahåller detta). Och om mamma har oturen att ha stor haka eller ögonbryn så skulle detta kunna lösas med kirurgi (fast detta tillhandahpller inte den undermåla svenska sjukvården).
Din uppfattning att transexuella nödvändigtvis är fula är alltså inte korrekt. Vissa transexuella är förvisso det, men samma sak gäller ju otransexuella. Så även OM det hade varit rimligt att neka föräldraskap till fula människor, så ger det ingen anledning att rikta in sig just mot transexuella.
Väl rutet.
Efter att ha läst och begrundat dröjer inledningen kvar.
”Vad har Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet gemensamt? De vill alla avskaffa steriliseringstvånget för könsbyte.”
Verkligen?
Varför har vi det fortfarande kvar då? Sossarna hade makten fram till 2006 och lyfte inte ett finger för detta, trots att de hade makten. Det kanske inte fanns någon opinion för ett avskaffande av tvångssteriliseringar då? Jag minns faktiskt inte.
Angående moderaterna, centern och folkpartiet har de bevisligen (liksom Kd, faktiskt) medlemmar som vill detta, och de har som partier gått ut och hävdat att de vill det.
Ändå finns skiten kvar.
De kanske vill, men ville de tillräckligt hade de just ett lysande tillfälle att verkställa det. Istället visade de just att de vill något annat mer. Kanske rädda Göran Hägglund undan den interna kritiken genom att ge honom en seger som Livets Ord kan glädjas över? Kanske med löften om samarbetsvilja från Kd i en annan fråga?
Jag är mycket, mycket nyfiken på hur snacket i korridorerna gått.
Ja, vad vänsteroppositionen pysslade med medan de var i majoritet vet jag inte, förutom att de tillsatte könstillhörighetsutredningen – som överlämnades strax efter maktskiftet till socialminister Hägglund och lades i en byrålåda i (hittills) 5 år.