Senaste nytt

Nämndemannadebatten: trams från alla håll?

Rättssal

NÄMNDEMÄNNEN Gunnar Magnusson (M) anklagar dem som kritiserar nämndemannasystemet för att sprida populistiskt trams, men tramsar själv bort argumentationen.

RättssalEfter SVT:s undersökning bland Sveriges domare har debatten om nämndemannasystemet blossat upp. Flera debattörer håller med domarna om att nämndemännen borde avskaffas och att politiskt tillsatta nämndemän är ett problem för en rättsstat.

Gunnar Magnusson (M), nämndeman i Stockholms tingsrätt, försvarar dock systemet och kallar domarnas åsikter för ”populistiskt trams”. Som varande nämndeman, politiskt utsedd och i precis rätt ålder för att vara just den sortens nämndeman som oftast kritiseras, är hans debattartikel självklart en partsinlaga. Givetvis vill han försvara sitt uppdrag i tingsrätten, något annat vore konstigt att förvänta sig. Men även med detta i bakhuvudet blir debattartikeln – tramsig.

Magnusson menar att två av de vanligaste argumenten, att en lekman för in sunt förnuft i den juridiska bedömningen och att allmänheten får insyn i rättssystemet, inte motiverar nämndemannasystemet. Istället pekar han på principen att du i en rättsstat av västerländskt snitt har rätt att dömas av dina gelikar, något som avspeglas i exempelvis den anglosaxiska rättstraditionen med en jury.

Att dömas av sina likar har däremot säkerställt att personer från den egna samhällsgrupperingen har dömt i målet. Personer med likartade värderingar om rätt och fel, och med lika stor eller liten risk att själv ställas inför rätta för ett snarlikt brott.

Magnusson begår här två kardinalfel.

Det ena är att han förutsätter att de nämndemän som utses politiskt representerar ”personer från den egna samhällsgrupperingen”. Den som någon gång tittat på politiskt engagerade människors bakgrund finner dock att framför allt de som vuxit upp genom ungdomsförbund, studentförbund och sedan parti, är kraftigt överrepresenterade. Det upplevda avståndet mellan ”vanliga medborgare” och politiker är också stort. Politiker anses generellt vara en del av en ”diffus och nebulös överhet”, inte en motsats.

Det andra är att han missar att just detta med ”likartade värderingar” har varit en av de centrala delarna i kritiken. Problemet med Sverigedemokrater i migrationsdomstolarna eller över huvud taget ideologiskt färgade nämndemän i de vanliga domstolarna riskerar att göra värderingarna till ett hot mot rättssäkerhet och den upplevda legitimiteten för rättssystemet. Om resonemanget dras ännu längre kan det skapa ytterligare problem.

Det bärande motivet för att bevara systemet är att den åtalade ska känna en rimlig trygghet i att de värderingar han eller hon möter bakom skranket är värderingar han eller hon kan förstå och leva med.

Det betyder, i förlängningen, att en person åtalad för att under en vänsterdemonstration ha kastat sten mot skyltfönster som en protest mot kapitalet, bör mötas av enbart vänsterpartistiska nämndemän med en förståelse för hatet mot kapitalet. En person som misshandlat någon enbart för att denne varit muslim, homosexuell eller annat normavvikande, bör alltså möta enbart sverigedemokratiska nämndemän. Och så vidare. En person som möter en nämndeman med direkt motsatta politiska värderingar i ett mål som har politiska förtecken, döms inte av sina gelikar utan precis tvärtom, vilket i deras ögon sänker rättssystemets trovärdighet ytterligare.

Magnusson erkänner dock till sist att nämndemannasystemet bör reformeras för att passa den moderna tiden. Det mest centrala som han nämner är att rekryteringen, alltså att kommunfullmäktige utser nämndemän på förslag från de politiska partierna, bör förändras. Politiskt tillsatta nämndemän kommer aldrig att kunna vara en bra representant för rättsväsendet. De politiska partierna kommer dock att förlora ett stort antal uppdrag att fördela bland sina lojala medlemmar, speciellt bland studenter och pensionärer som har lätt att komma ifrån för några dagars tjänstgöring i rätten, vilket kommer göra reformen svår att få igenom. Det är dock helt nödvändigt att frikoppla nämndemännen från politiken och gå mot ett system mer likt jurytjänstgöringen, om systemet alls ska finnas kvar.

Magnusson har alltså rätt i sin slutsats att systemet måste reformeras, även om han borde varit tydligare med att rekryteringen inte bara ”kan ses över” utan att det är helt nödvändigt med en sådan översyn. Det är däremot synd att hans argumentation fram dit förefaller tramsig genom att han som den avgörande styrkan för fram den ”allmänhetens representation” som hans motståndare kritiserat som obefintlig i dagens system.

Initiativtagare till Frihetssmedjan och tidigare chefredaktör 2011-2016.
Lila och grön nyliberal som brinner för mänskliga rättigheter.

per@frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: