Senaste nytt

Björn Larsson (c) skriver en krönika om migration

Björn Larsson Ledamot av Regionfullmäktige i Jämtlands län (C) Liberal debattör

Det är sekelskift 1800/1900 i en liten by i Jämtland.

25-åriga Julia arbetar som piga på en stor herrgård. Här har hon jobbat med att laga mat, tvätta, diska, städa och ta hand om barnen i hushållet i över tio år nu. Förutom Julia och paret som äger herrgården bor även parets tre barn och tre personer till här. Det är Julias dotter och son samt barnens pappa Axel, som även är dräng på gården.

Julia har trivts väl med att arbeta på herrgården, men nu börjar det bli riktigt knapert. Hälften av alla djur som skulle slaktas har insjuknat i en helt ny sjukdom och tvingas nu avlivas och brännas i stället. Årets skörd har heller inte varit mycket att tala om på grund av missväxt. Maten på herrgården kommer inte räcka många veckor till.

Hon satt uppe på nätterna och försökte fundera ut hur de någonsin skulle kunna lösa detta. I Sverige hade hon inga rättigheter att tala om som piga, bara skyldigheter. Det faktum att hon hade råkat födas som kvinna gjorde inte bättre. Men hon hade hört talas om det förlovade landet Amerika. Här hade i alla fall kvinnor rättigheter och det var både enkelt att få jobb och att köpa billig odlingsmark.

Axel och Julia hade bestämt sig. De skulle åka på den långa båtresan från södra Sverige till Amerika med deras två barn. Axel hade supit upp det mesta av pengarna han hade fått som dräng, men Julia hade minsann sparat varje månad i tio års tid för säkerhets skull, så det räckte nätt och jämnt för hela familjen att ta sig till Amerika.

När familjen hade klivit på båten hade de blandade känslor. De trodde att de skulle få ett liv som var värt att leva i alla fall, men de kunde ju inte språket de talade i Amerika och samtidigt hade både Julia och Axel släktingar kvar i Sverige. Men samtidigt gick det upp ett ljus för dem att de inte har mycket att komma tillbaka till mer än svält och misär. När båten angjorde Boston hade familjen en lång tågresa kvar till Minnesota som de hade hört så mycket gott om. Julia hade hört att i Minnesota var det växtligare än de någonsin tidigare sett, att få ett jobb var inte svårt och där hade de minsann ingen kung eller adel som roffade åt sig mycket av hennes surt förvärvade pengar. Det var det sista hon tänkte innan hela familjen sov på tåget mot det förlovade landet.

Axel vaknade plötsligt av skrikande bromsar och väckte genast Julia och deras barn som fortfarande sov. Vart hade de kommit? Det måste vara en rejäl bit kvar sa dem till varandra när de tittade ut genom tågfönstret. Här hade en stor skogsbrand rasat som hade tagit med sig såväl träd, växtlighet och hus. Ingen människa sågs till så långt ögat kunde nå. Nu kom konduktören till deras platser på tåget och sa något de inte begrep sig på alls. Julia sa ”Minnesota” till konduktören som då pekade utåt mot det brandhärjade och ödelagda landskapet utanför. En skräck spred sig i hela deras kroppar så att nackhåren reste sig. Var det detta som folk hade talat så gott om som hade fått Julia med familj att överge allt i Sverige? Konduktören försökte nu fösa ut hela familjen, men halvvägs ut gjorde Julia motstånd. Hon hade lämnat misären bakom sig och nu kommit till misär igen. Här kunde de varken få jobb, börja odla eller ens få tillgång till mat. Nu satte sig hela familjen på golvet på tåget och vägrade kliva av.

På samma sätt som Julia och hennes familj måste ha känt sig måste flyktingarna som vägrade kliva av bussen i Grytan ha känt sig. Att ha viljan att börja jobba direkt och inse att de i stället hade kommit till en förvaring i Grytan som inte alls motsvarade förväntningarna måste både ha känts hemskt och förtvivlande. Människor måste få besluta själva vart de vill röra sig och staten ska inte reglera arbetsmarknaden. Ett samhälle som sätter folk i förvaring och omöjliggör för dem att arbeta direkt är inte ett samhälle som jag vill leva i.

  • marlies beushausen

    Sådana berättelser borde folk få i sig dagligen. Vi är otroligt bortskämda. Människors inre i upplevelser är lika över klotet oavsett hudfärg, religion. I sorg, glädje, förtvivlan, hat. Alla barn utvecklas lika, deras lekar är lika. Dom blir arga och glada över samma saker. Det borde ingå att läsa svensk litteratur, hur det har varit och hur lång tid det tagit till dagens samhälle. Förståelse i hur omvärlden påverkar våran livssituation. Hur många arbetstimmar det gått åt till utveckling och hur många som fallit, blivit sjuka under tiden.

  • marlies beushausen

    Samtidigt lär man sig inse vilken enorm styrka och mental kraft människan besitter i att ta sig ur,
    hitta utvägar, utveckla och plöja sig igenom allt hur tufft det än är.

  • marlies beushausen

    Idag har många glömt sin ursprungliga kraft, tappat självförtroendet i en tid då ingen behöver kämpa sig till något. Oftast först när man ställs inför ultimatum, har man ett val. Att gå framåt, eller stå still.

%d bloggare gillar detta: