Senaste nytt

Inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar

Det är tyvärr inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar.

Budgetkaos-i-riksdagenUttalandet kan tyckas självklart. Det behövs inte ens det lilla ordet tyvärr, snarare är det skönt för oppositionen att det inte är deras uppgift, eftersom de då kan koncentrera sig på att driva aktiv oppositionspolitik mot regeringen och till och med köra över regeringen i frågor där det finns bred enighet i kammaren. Det är dock ett uttalande som socialdemokratiska Aftonbladet inte håller med om. Istället dundrar Anders Lindberg, först på ledarplats och därefter i en uppföljning på ledarbloggen, att Moderaterna bör lägga ner sina röster i när det är dags för budgetomröstning, istället för att rösta på sin egen budget. Resonemanget lyder att eftersom de släppte fram en socialdemokratisk statsminister, måste de också släppa fram en socialdemokratisk och miljöpartistisk budget med stöd av Vänsterpartiet. Alternativen är enligt Linberg antingen extraval eller en Alliansregering med aktivt stöd från SD.

Lindberg tycks då glömma, eller låtsas glömma, den socialdemokratiska kritiken under hela den föregående mandatperioden. Magdalena Andersson har varit en av alla socialdemokratiska företrädare som dundrat att när Socialdemokraterna har regerat i minoritet har de minsann inte lagt några budgetar som inte haft majoritetens stöd i kammaren. Men som i ett trollslag, när Socialdemokraterna inte lyckas med detta, blir det tyst från socialdemokratiskt håll och Aftonbladets ledarsida dundrar om att partier, som inte samarbetar med Socialdemokraterna och som har ett annat framförhandlat förslag till budget, ska ta ansvar och se till att ge Socialdemokraterna en vinst i kammaren.

Men som Magdalena Andersson uttryckte det – innan hon själv var den som skulle lägga en minoritetsbudget med ännu svagare parlamentariskt stöd än Anders Borg – så är det tyvärr inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar. Den uppgiften ligger på regeringen. Alliansen tog sitt ansvar och valde att inte försöka få igenom sin statsministerkandidat, då det parlamentariska stödet saknades. Vad som därefter händer är dock upp till den nya regeringen. Alliansen har en färdig budget att rösta på. Det är upp till den nya regeringen att hitta ett parlamentariskt underlag bland de övriga partierna i kammaren för att få igenom sin budget.

Det fanns två huvudsakliga vägar att gå för att uppnå detta, med tanke på att dörren till budgetsamarbete med något av Alliansens partier varit stängd åtminstone denna gång, plus en lite mer oväntad. De två huvudsakliga vägarna är att antingen ha en förhandling med Sverigedemokraterna om en budget de åtminstone kan acceptera, eller att lägga en budget som i Sverigedemokraternas ögon är lika illa eller något bättre än Alliansens budget för att få dem att antingen lägga ner sina röster helt eller rösta på regeringens budget. Den tredje, mer otippade vägen, skulle vara att förbereda sig på att regera med en Alliansbudget detta första år och ägna det året åt att hitta mer långsiktiga lösningar på det parlamentariska läget. Den vägen var givetvis i det närmaste omöjlig med tanke på det politiska tonläget, men den bör ändå nämnas. Inte heller den första vägen, ett faktiskt samarbete med SD, var rimligt att tänka sig – även om LO-kollektivet inte står så hemskt långt ifrån SD som en kunde tro. Återstår den tredje vägen, som hade kunnat vara framkomlig, om än svår med tanke på valmanifest och framför allt koalitionspartnern Miljöpartiet.

Regeringen slog inte in på någon av de framkomliga vägarna, utan klev rätt in på en snårig stig, övervuxen med röda nejlikor och täckt med försåtsminerade blåsippor, vitsippor, blåklintar och fyrklövrar – och hoppades att de med hjälp av Aftonbladets ledar-machete skulle kunna hugga sin väg fram. Vi har inte sett resultatet ännu, men det vore tråkigt om Alliansen lät sig skrämmas av allt mer panikslagna socialdemokrater i såväl politiken som medierna, som alltmer kommer till insikt att det där med att kalla sig för en samarbetsregering inte innebär att en gjort sig av med den jobbiga biten i titeln. De allt mer desperata frågorna om vad Alliansen har tänkt sig göra om deras budget får stöd av SD och därmed leder till att regeringen avgår, är genomskinliga och fåniga.

Alliansen har flera olika vägar att välja framöver. Det har redan aviserats att Alliansen kommer att gå in i ett lösare samarbete efter att höstens budget, som är det sista konkreta Alliansen har kommit överens om att genomföra, har behandlats. Dessutom har Alliansen redan tidigare hållit dörren öppen för att samarbeta med vänsterblocket i sakfrågor, förutom regerings- och budgetsamarbete. Det gör att dörren kan vara öppen för nya regeringskonstellationer och samarbeten i kammaren från och med 2015. Sannolikheten att ett eller flera borgerliga partier ska bli stödpartier till en vänsterregering är dock liten, så i så fall handlar det mer sannolikt om att bilda en mittenregering som söker stöd åt både vänster och höger för sin politik och därmed gör Moderaterna och Socialdemokraterna till stödpartier, en förvisso förnedrande position för dessa tidigare maktpartier men en framkomlig lösning – om vi nu ska vara konsekventa och utkräva det där med att ta ansvar även från de stora partierna och inte bara de små borgerliga partierna. En annan möjlig lösning är en storkoalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, en inte orimlig lösning då de partierna triangulerat varandra så till den milda grad att många har svårt att se skillnad på dem i praktisk politik, om än inte i retorik. Den lösningen skulle sannolikt gynna samtliga mindre partier, med möjligt undantag för Sverigedemokraterna, på de stora drakarnas bekostnad.

Oavsett lösning, så är det orimligt av vänsterkanten att kräva att andra partier inte ska rösta på sin egen politik, när den statsministerkandidat de släppt fram inte har utfört sitt uppdrag att skaffa en möjlig majoritet för sin budget. Det går att säga vad en vill om Sverigedemokraternas agerande, som går emot gentlemannapraxis, men det har ju inte varit någon överraskning och Löfven borde alltså ha förhållit sig till detta från dag ett. Det parlamentariska läget är vad det är, Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra och ett extraval skulle inte göra annat än möjligen göra det parlamentariska läget ännu mer oklart. Så nu är det dags för regeringen att ta ansvar för Sverige och hitta framkomliga lösningar på sitt problem med bristande stöd i kammaren. Det kan se ut på olika sätt, men måste på något sätt göra slut på skyttegravskriget mellan blocken. Förhoppningsvis stärker det dessutom Riksdagens ställning, så vi upplöser knapptryckarkompanierna där.

Tror du att S-MP-regeringen klarar sig mandatperioden ut?

View Results

Loading ... Loading ...
Initiativtagare till Frihetssmedjan och tidigare chefredaktör 2011-2016. Lila och grön nyliberal som brinner för mänskliga rättigheter. per@frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: