Johanssons kritik träffar hela partiet, inte bara Juholt

SOCIALDEMOKRATERNA På nyårsdagen blev det stor uppståndelse kring att tidigare ministern Ylva Johansson (S) kritiserade Håkan Juholt på sin blogg. Kritiken har dock bredare mål än den socialdemokratiske partiledaren och Johansson tassar som katten kring het gröt runt det underliggande problemet.

”Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan.”

Med det citatet basunerade medierna ut budskapet att den tidigare ministern Ylva Johansson (S) nu offentligt sällat sig till den skara som kritiserar Håkan Juholt. Kritiken mot Johansson har heller inte låtit vänta på sig. Partistyrelsemedlemmar har rutit om att det måste bli slut på kritiken mot Juholt. Ulf Bjereld, socialdemokratisk statsvetare, har som vanligt fått uttala sig. Till och med gamle Enn Kock har letats fram för uttalanden.

Allt detta till trots, så är det inte primärt Håkan Juholt som kritiseras i Johanssons blogginlägg.

Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan. Mediedrev och illvilliga borgare har det alltid funnits. Socialdemokratiska partiet i allmänhet och partiets ordförande i synnerhet har alltid blivit baktalade och hånade. Det är inget nytt. Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året.

Johansson kritiserar med andra ord hela det socialdemokratiska partiet för att leta externa syndabockar istället för att ta itu med de allvarliga problem som finns internt. I spetsen finns givetvis ledaren, som misslyckats med att ta ledningen för partiet och peka ut en färdriktning, men kritiken slår mot alla i partiet som gör annat än att faktiskt försöka ta tag i de underliggande problemen.

Mest förvånande av allt är att så pass få verkar dra de mer långtgående slutsatserna om socialdemokratins kris, trots att de går att ana även i Johanssons blogginlägg. Vissa kommentarer har handlat om att det finns en ”elit” i Stockholm som inte accepterar ”lantisen” Juholt. I tidigare analyser, exempelvis kring valet av Juholt till partiledarposten, har det pratats om höger- och vänsterfalangerna i partiet. Maningarna till enighet, solidaritet och rättning i leden har varit många det senaste året – men striderna har fortsatt.

En organisation kräver, för att engagera och framför allt fungera, att fokus läggs på organisationens mål och på att få arbetet att ske så effektivt och smidigt som möjligt. En organisation med två eller fler uttalade falanger som mer eller mindre öppet strider mot varandra kommer aldrig att bli effektiv. Organisationens målsättningar uppnås inte lika snabbt eller bra, om ens alls, och organisationens medlemmar –med möjligt undantag från de mest engagerade falangledarna – tröttnar på de ständiga striderna och lämnar i värsta fall organisationen. Förtroendet för organisationen blir också lidande i omvärldens ögon.

Socialdemokraterna har endast klarat av att hålla ordning i partiet när det funnits en stark ledare som inte tolererat att någon sagt emot. Så snart åsikts- och yttrandefriheten gjorde sitt intåg efter Göran Persson gick det utför.

Det finns således två lösningar på problemet i socialdemokratin.

Antingen sluts leden åter bakom en stark ledning som kan peka med hela handen och inte tolerera minsta avvikelse från partilinjen. Problemen med den linjen såg vi under Göran Persson, där det nästan helt saknades kandidater att ta över. Dessa rensades med nödvändighet ut för att partilinjen skulle kunna härska. En sådan linje uppmuntrar heller inte till engagemang utan till lismande karriärism, sannolikt med ökande politikerförakt i släptåg.

Den andra linjen är att få slut på falangstriderna genom att ena partiet åsiktsmässigt. Det kräver givetvis att Socialdemokraterna kan acceptera att de inte längre är det enda naturliga statsbärande partiet, något de hittills vägrat göra. Det innebär att endera falangen, sannolikt vänsterfalangen, måste erkänna sig slagen och lämna över till det som bäst kan benämnas som mitten- och högerfalangerna. Förnyelsen av partiet måste också fortsätta om det ska ha relevans i en ny tid.

Socialdemokratin har hittills sett det som sin styrka att partiet har en bredd och anses representera hela folket. I en ny tid har detta istället blivit en belastning och precis som vanliga partier måste man på ett eller annat sätt välja väg för att komma igenom sin kris. Frågan är om partiet och dess företrädare är villiga att acceptera verkligheten, eller om de ska fortsätta att leta syndabockar på fel ställen. Reaktionerna på Johanssons blogginlägg tyder hittills på det senare.