RECENSION Fredrik Segerfeldt har gjort sig känd för att kritisera myterna om FN och bistånd. Den nya boken Biståndets dilemman är en bra sammanställning av varför bistånd i princip aldrig verkar fungera.
Sverige har en högt ställd målsättning för bistånd - en procent av BNP ska skickas iväg till andra länder. Internationell solidaritet är viktigt. Bilderna som kablas ut över världen är av tacksamma barn som får gå i en nybyggd skola och mat som delas ut till människor som drabbats av naturkatastrofer.
Samtidigt är forskningen allt annat än positiv. I sin bok Biståndets dilemman - därför bekämpar vår politik inte fattigdomen (Timbro 2011) går Fredrik Segerfeldt igenom vad forskningen säger och ställer detta mot vad biståndsindustrin själva påstår.
Bilden är skrämmande.
Ingen oberoende forskning har kunnat visa att bistånd har någon positiv effekt på tillväxt och utveckling i de länder som saknar dem från början. Viss forskning tyder snarast på att bistånd kan hålla kvar länder i fattigdom längre än om de inte fått något bistånd alls. Som Segerfeldt själv uttrycker det, så fungerar bistånd enbart i de länder som inte behöver bistånd.
Boken är saklig och fylld med källhänvisningar. Det är svårt att tvivla på genomgången och Segerfeldt lyckas bra med att inte blanda ihop åsikter och fakta – något som han däremot kan visa att biståndsindustrin gör för det mesta. Dessutom lyckas han klä av de främsta förespråkarna för bistånd och visa hur de själva ofta är medvetna om att vetenskaplighet och resultat har väldigt lite, om ens något, med bistånd att göra. Bistånd är politik, varken mer eller mindre. Vetenskap göre sig icke besvär.
Ibland svävar Segerfeldt ut rätt långt från vad avsnittsrubriken skulle ge sken av. Samtidigt gör det ingenting, eftersom dessa utvikningar tillför väldigt mycket för läsarens förståelse av kontexten till en viss fråga. På drygt 100 sidor lyckas Segerfeldt skriva en mycket bra introduktion till hela biståndsdebatten.
Segerfeldt avslutar boken med ett förslag till ett utredningsdirektiv, som kan antas av regeringen på ett kommande sammanträde. Sannolikheten att detta sker är förstås låg, med tanke på att enprocentsmålet en gång lanserades i Folkpartiet, men greppet är effektivt som avslutning och sammanfattning av boken.
Över huvud taget är boken klart läsvärd och rekommenderas varmt för alla som är intresserade av biståndspolitik. Den borde i framtiden utgöra nödvändig läsning för alla som vill bidra till den biståndspolitiska debatten.
http://silc.se/book/bistand-ar-politik/
Har du ett exemplar av denna att recensera, Per?
Nej, det har jag faktiskt inte. Vore intressant att läsa den också, bistånd blir allt mer ett intresseområde för min del, eftersom jag är en sån person som vill se resultat när man satsar pengar på saker.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197625698 bara 37 pix. Vi kör seminarium med utgångspunkt i boken den 15 februari kl 14. ”adress meddelas vid anmälan”, du vet var.
Per då kan jag glädja dig med att jag inom biståndet sett fler och bättre resultatmatriser än inom något annat politikområde. Och det finns mycket omfattande forskning som belägger detta, samt förklarar vad som brustit där ”resultat” inte tycks materialiseras som vi vill se dem. Bara det att herr Segerfeldtignorerar denna. Och blandar äpplen och päron så man blir helt matt; sedan undrar han varför ingen vi gå i dialog med honom? Vem med minsta vetenskapliga intresse och ideologisk nykterhet orkar, med fel och förvanskningar på varje sida?)
Boken må innehålla diverse referenser men eftersom jag läst många av källmaterialen ser jag att Fredrikläser biståndsanalys ”som fan läser bibeln”; liksom Moyo missar han alla öppningar till saklig analys för han ser eller beaktar precis bara det som gynnar hans utgångspunkt. Chansen att bidra konstruktivt till det reformsamarbete som faktiskt inryms under slasktrattsbenämningen ”bistånd” går således om intet.
Om detta är nykterhet så är det inte varken ideologisk eller vetenskaplig sådan. Möjligen då att Fredrik inte var full när han skrev. (Vad nu det säger om hans kvaliteter som biståndsanalytiker.)
Grunden till svenska näringslivsliberalers omsorg om hur biståndet används är tyvärr inte altruism utan en konsekvens av att man sökt vägar att angripa och misskreditera socialdemokratin och det förhatliga FN.
Om deras engagemang hade bottnat i altruism och inte deras egen strävan efter näringslivsstyrd högerhegemoni så det det gått att ta på allvar.
Segerfelt har själv på sin blogg till mig på given fråga om förtydligande uttryckt att han föraktar vänstern (hälften av väljarna) och det är utifrån det som allt han skriver ska värderas….och att han får betalt av folk vill se specifika resultat.
Om Svenskt näringslivs och deras proselyters engagemang utanför Sverige varit baserat på altruism så hade dom skrivit böcker om hur deras egna medlemsföretag verksamma i Kina bör agera för att påverka t.ex detta:
http://www.youtube.com/watch?v=dJNqKKKEjWg&feature=share
Det kommer dom dock inte göra förrän plånboken är säkrad efter att andra gjort jobbet.
I det här fallet genom att elda upp sig själva.
Segerfeldt avslutar boken med ett förslag till ett utredningsdirektiv, som kan antas av regeringen på ett kommande sammanträde.
—————————
Svenskt näringsliv avslutar boken med ett förslag till ett utredningsdirektiv, som kan antas av regeringen på ett kommande sammanträde.