RECENSION Med mer samordning, längre tidsperspektiv och färre stuprör skulle vården kunna bli både mer kostnadseffektiv och mer tillgänglig för dem som behöver den. Anders Lundbergs bok om vårdens utmaningar borde slå in öppna dörrar, men verkligheten är en annan.
Det är inte ofta en bok från Timbro är fullt så knastertorr som Välfärdens svaga länk – färre stuprör ger bättre välfärd (Timbro 2012). Å andra sidan är det antagligen precis vad som behövs. I boken går författaren Anders Lundberg, läkarstudent vid KI och ordförande i Medicine studerandes förbund, igenom flera goda exempel på hur kommuner och landsting kan samarbeta för att uppnå såväl bättre som billigare vård. Han tar också upp exempel på hur långsiktigt tänkande och förebyggande vård kan spara samhället stora pengar.
Varje kapitel avslutas med en faktaruta med slutsatser och rekommendationer, som är lätta för vem som helst att ta till sig. Egentligen skulle enbart dessa faktarutor kunna sättas i händerna på ansvariga politiker som beslutsunderlag, ungefär som det som bara är intresserad av att klara ett prov i högstadiet kan fokusera på faktarutorna i en lärobok. Ibland är också känslan av boken just detta, att det är en bok för grundläggande studier i ämnet välfärd och sjukvård. Det knastertorra språket bidrar till den känslan.
Hela boken känns som att den borde slå in öppna dörrar. Den som kan lite om organisationer, effektivitet och administration har redan insett att de metoder som Lundberg beskriver är fullkomligt logiska för alla större organisationer som söker effektiviseringsvinster. I verkligheten är många av förslagen antagligen högst kontroversiella.
Det stora problemet för välfärden är nämligen stuprören, vilket undertiteln till boken antyder. Landstinget har ansvar för viss vård, kommunerna för annan och ersättningar till dem som inte får den vård de behöver och därför blir sjukskrivna betalas ut av statliga Försäkringskassan. Hade allt varit en organisation hade samordning varit självklar.
Nu är det flera olika instanser där administratörer och politiker svartsjukt försvarar sina egna resultat, vilket gör att en vinst för någon annan ses som negativ om det är den egna organisationen som tvingas betala för den. En samhällsekonomisk vinst som uppnås genom snabb vård vid sjukdom och förebyggande vård för att sjukskrivning inte ska behövas, blir en nettoförlust i skatteintäkter för landstinget, men en totalvinst för samhället. Vård för MS-sjuka kan även bli en vinst för landstinget, men de positiva ekonomiska effekterna kommer inte förrän efter 10-20 år och så långt tidsperspektiv har varken administratörer eller politiker, vars perspektiv alltför ofta begränsar sig till nästa budgetår respektive nästa opinionsmätning.
På många ställen låter det som att Lundberg upprepar sig, när han tar exempel från flera platser i landet men ständigt landar i slutsatsen att mer samarbete, antingen genom nya gemensamma organisationer eller sömlös övergång mellan de olika organisationerna, är bland det viktigaste man kan göra för att uppnå effektiviseringar och tillgänglighet. Flera gånger återkommer perspektivet att landstinget måste satsa på saker som i det korta loppet ser ut som en förlust men som är samhällsekonomiskt lönsam i längden. Slutligen konstaterar han också något som är riktigt tabu i politiken – att politikerna, om de vill uppnå en bra och kostnadseffektiv vård som dessutom leder till långsiktiga samhällsekonomiska vinster, måste sluta med detaljstyrning av vårdinsatser och lämna bedömningen till experter som inte har intresset att hålla kortsiktiga budgetar främst för ögonen.
Välfärdens svaga länk är sannolikt inte den roligaste eller lättaste bok du kommer att läsa. Den är dock tillgänglig trots, eller kanske tack vare, sitt knastertorra språk. Faktarutorna må kännas högstadium, men de gör det lätt att hänga med i resonemanget och att ta till sig bokens budskap. Den som är intresserad av hur vården kan bli effektivare, få ökad kvalitet och ett fokus som ser mer till människan än till kortsiktiga budgetposter, bör definitivt läsa den.
Loading ...
Jag skulle vilja fråga varför vården inte blir billigare och bättre som utlovat nu när man ger skattepengar till företag istället för att skattebetalarna förvaltar dom själva.
Jag tycker att Timbro ska tala om det för för oss innan dom drar upp nya linjer för att ändra något som dom drivit fram och inte gett det resultat man lovat.
Det tycker jag är rimligt.