Senaste nytt

Bokrecension: FN – spruckna drömmar, av Fredrik Segerfeldt.

Bokrecension: FN – spruckna drömmar, av Fredrik SegerfeldtHydra Förlag, 2011, med förord av Paulina Neuding, chefredaktör för NEO.

Internationell politik låter sig styras av en illusion, är Fredrik Segerfeldts tes i hans nyss utkomna bok om FN. Denna illusion är Förenta Nationerna, FN. 

De demokratiska nationerna är i minoritet inom FN. Detta är inte oproblematiskt.  Länder som Libyen, Saudiarabien, Iran, Kina, Vitryssland och Ryssland spelar och har spelat ledande roller i kampen för mänskliga rättigheter i världen. Det säger sig självt att det skapar problem i förlängningen.

Det är sådana paradoxer med FN Segerfeldt lägger fram i sin bok. I slutet av denna recension har jag lagt in ett längre stycke ur boken som visar dilemmat med denna blandning av demokrati och diktatur i FN.

Istället för FN

Men om FN inte fungerar, vad ska vi ha istället?

Segerfeldt vill minska FN:s roll, göra ett reducerat FN till en sorts global mötesplats och förespråkar istället det som kallas ”Concert of Democracies” (Demokratiernas gemenskap).

Denna tanke har jag följt lite på avstånd sen den lanserades i Washington Post 2004 av Ivo H. Daalder och James M. Lindsay. Tanken kan väl sägas vara att börja försöka föra demokratierna närmare varandra, på ett sätt som jag anser vara ganska likt hur Västeuropas länder närmade sig varandra efter kriget, och på samma sätt, genom frihandel, ekonomiskt samarbete, gemensamt arbete för demokrati och människorrätt, etc.

På minussidan

Om man ska nämna något på minussidan i boken är det att det hade behövts några fler funderingar kring hur man kan hantera spänningar mellan stormakterna. Det är trots allt det som de flesta ser som FN-systemets viktigaste uppgift.

För att ta ett exempel: tanken på en Demokratiernas Gemenskap är bra men lider av en stor brist: den skulle skapa motsättningar mellan de liberala demokratierna och länder som inte kommer att inkluderas, t.ex. Ryssland, stora delar av den arabiska världen och Kina. Speciellt Ryssland. Hur hanterar man det?

Detta hade jag gärna sett att Segerfeldt berört lite mer. Men jag har full förståelse för att man inte kan få plats med allt i en debattbok som denna.

Köp boken

Mitt råd är kort och gott, köp boken. Den är bra och det allra bästa vore om Segerfeldt får fler som följer hans exempel och bidrar med sin kunskap, och sina tankar, om vad som är fel inom FN.

Om man läser den europeiska säkerhets- och utrikespolitiska historien på 20-talet och 30-talet ser man att vi levde i illusionen att FN:s föregångare, Nationernas Förbund, skulle lösa problemen i världen. Bristen på debatt om NF:s svagheter och bristen på alternativ, var nog en av de viktigare orsakerna till att andra världskriget kunde ske.

Om vi inte vill upprepa historiens misstag så bör vi undvika en alltför naiv tilltro till FN.

Därför behövs denna bok!

Utdrag ur boken:

För att ge perspektiv åt den tänkta säkerhetsordningen kan man använda följande metafor. Vi föreställer oss en stad. Flera desperata invånare ringer till stadens administration för att berätta att ett gäng våldsverkare går omkring och sprider skräck i ett av kvarteren, och slåss, stjäl och förstör. Risken för dödsfall är enligt rapporterna över­hängande. Stadens ordningsmakt består av ett antal byråkrater som registrerar anmälningarna och skriver en rapport som den skickar till stadens styrelse. Denna består av 15 politiker från några få av stadens delar.

Staden har ingen permanent polis, utan innan den kan skicka ut någon för att stoppa bråkmakarna måste ett antal steg tas. Först ska de 15 politikerna komma överens om vad det är som pågår. Det blir långa och omständliga överläggningar om definitioner av olika brott och faror, hur man ska uppfatta olika begrepp och om vilka av dessa som är tillämpliga i detta fall. Man skickar ut byråkrater till kvarteret för att verkligen försäkra sig om att det verkligen är något som hän­der där, och att detta något är att klassificera som ett brott. Sedan ska de ta beslut om huruvida staden ska ingripa för att stoppa våldsverkarna, hur det ska gå till, hur många poliser som ska åka, vilka vapen de ska ha och vilket mandat de ska ha att använda våld för att ta fast dem. När det gått så långt ska de hitta några poliser. Då gäller det att några av politikerna i rådet eller några av deras kollegor i den större församling som också finns är redo att skicka några människor från sina kvarter, för att riskera sina liv för att stoppa brottslingarna. Först då kan polisen göra en utryckning.

Det hela verkar rätt krångligt. Och lägg sedan till att de femton politikerna har olika religion, kultur och språk. Och intressen. Man märker snart att några av dem förhalar processen, och egentligen inte verkar vilja skicka ut någon för att stoppa våldet För vissa kän­ner brottslingarna, umgås med dem eller gör affärer med dem. Vissa kanske växte upp med dem i samma kvarter. Och andra kanske är släkt med dem. Dessutom är de rädda för att stadsstyrelsen vid ett senare tillfälle ska skicka poliser hem till deras kvarter, och de vill inte skapa något prejudikat. Dessutom har fem av politikerna veto­rätt och därmed möjlighet att förhindra alla beslut, som annars rös­tas om med krav på majoritet av nio av de femton.

Ytterligare en faktor måste föras till metaforen för att den ska ge en rättvisande bild av FN. Flera av politikerna i stadsstyrelsen är där som representanter för en kriminell motorcykelklubb, som Hells Angels eller Bandidos. De har inte blivit utsedda av dem som bor i det kvar­ter de säger sig representera, de har inte blivit valda, de människor ledarna säger sig representera kan inte utkräva ansvar av dem eller av­satta dem. Redaktörerna för tidningarna på orten där de bor vaknar upp med ett hästhuvud i sängen om de så mycket som andas kritik mot dem. De styr med våld eller hot om våld mot människornas vilja och de representerar egentligen ingen mer än sin våldsapparat.

I demokratiska stater stiftas lagar av folkvalda församlingar. Folket utser sina representanter som sedan beslutar kollektivt om spelreg­lerna tor samhällslivet. När man tänker på en olaglig handling i en stat menar man ofta ett brott såsom mord eller stöld. Det är hand­lingar som de flesta tycker ska vara förbjudna. Lagen är legitim. De folkvalda har starka incitament att undvika att stifta illegitima lagar, ror då riskerar de att förlora sin roll som lagstiftare nästa gång folket tar chansen att säga sitt Så upprätthålls maximal legitimitet i lagstift­ningsprocessen.

Folkrätten har inte samma demokratiska, folkliga legitimitet – åt­minstone inte den som har FN som källa. Hur legitima skulle vi upp­fatta svenska lagar om vi visste att över hälften av medlemmarna i riksdagen hade utsetts av landets Hells Angelsklubbar?

Vi skulle ald­rig acceptera en sådan ordning i vårt land. Varför gör vi det då när det gäller FN och folkrätten?

  • I demokratiska stater stiftas lagar av folkvalda församlingar.
    ———————————————————
    Om man ser till hur t.ex Usa använder sig av diktaturer för att nå ekonomiska och politiska mål verkar inte det hjälpa och det är Segerfeldt inte intresserdad av att redovisa i det här sammanhanget..

  • Vilket är syftet med att framställa FN som en global statsbildning?

  • Jakob

    Vem hävdar öht att internationell politik kretsar kring FN? Vad är isf detta FN som påverkar den internationella politiken så mycket?

  • Pingback: Syrien invalt till Unescos människorättskommitté()

%d bloggare gillar detta: