Senaste nytt

Normal?!

Normal. Smaka på ordet. Enligt normen eller, enligt Nationalencyklopedin ”materialiserat mått, mätinstrument eller mätsystem som är avsett att definiera eller reproducera en måttenhet eller multipler av en måttenhet”.

Vilka associationer får du när du hör eller läser det ordet? Många tolkar ordet som ett mål att uppnå, något att eftersträva och en dag, om man kämpar tillräckligt hårt och är tillräckligt duktig, når fram till, ungefär såsom en marathonlöpare äntligen kommer fram till målsnöret. Hur många gånger har jag inte hört människor säga saker i stil med: ”Äh, sluta tjafsa, sluta vara så jobbig, kan du inte vara mer normal?”

Och detta trots att jag, eller den person som detta sägs till, inte skadar någon annan genom sitt konstiga, underliga, muppiga beteende. (Vad har för övrigt dessa stackars handdockor gjort för ont för att ha blivit ett svenskt uttryck för beteende som vi starkt stör oss på? Jag gillar mupparna. Framförallt då två surgubbarna på balkongen)

Vad jag vill åt i denna krönika, kärnan i det som gör att jag skriver den, är att på grund av definitionen av begreppet normal, så har mängder av människor genom historien farit illa. Vårt syn på vad eller vem som är normal, har bidragit till att väldigt många människor har blivit marginaliserade och stigmatiserade, klappade på axeln och föraktade. Givetvis är inte felanvändandet av ett begrepp och en felaktig definition samma sak som aktiva handlingar som skadar dem som begreppet berör, dock så bidrar språket och hur vi använder och definierar begreppen till hur vi behandlar våra medmänniskor.

Låt mig vara mer konkret, vad talar jag om, vad syftar han på undrar nog en del av er läsare. Jo, tänk dig följande: En ö i Stilla Havet har 100 invånare. Dessa invånare består av 100 människor. 100 människor med tre armar, fyra ögon och sju fingrar på varje hand. Ställ dig nu frågan: Är dessa personer normala? Ja, självklart blir mitt svar. Förutsatt att alla 100 människor är beskaffade såsom jag beskrev ovan så är de normala. Och en person som inte ser ut så är onormal på den ön. Åtminstone fram tills, ja låt oss säga 100 människor som ser ut som de flesta i vår del av världen gör, med två armar, fem fingrar på varje hand och två ögon.

De här öborna gör, i vårt tankeexperiment inte en fluga förnär. Men även om ön vore bebodd med seriemördare så vore de helt normal, förutsatt att det enbart bodde sådana på ön. Givetvis inte för att seriemördare är något eftersträvansvärt att vara eller etiskt rätt, utan av rent matematiska skäl: Alla 100 invånare på ön är seriemördare. Det finns ingen annan sorts människor där. Normen är den. Inte att vara en icke-seriemördare, såsom normen är här, hos oss.

Begreppet normal ska, enligt mig, definieras som ett neutralt tillstånd i ett visst sammanhang, inte som något värdeladdat mål i sig.

Blandar man vätska A med vätska B så blir reaktionen X, det är den normala reaktionen. Men är lufttrycket ett annat än i det nyss nämnda experimentet, eller om temperaturen är en annan, ja då blir inte reaktionen X, den normala, då blir det en annan, då blir den Y, Z eller något helt annat.

Synen på onormala människor är en av anledningarna till att jag tycker så illa om det socialdemokratiska ”Folkhemmet”. Det skulle inte finnas några kelgrisar eller strykbarn, alla skulle känna sig lika välkomna i folkhemmet. Men faktum var ju att Sverige redan i början av 1920-talet startade ett rasbiologiskt institut, just för att särskilja de rasrena svenskarna från de som inte var det, de onormala. Rasbiologiska Institutet lades inte ner helt och hållet förrän 1975.

Det fanns massor av styvbarn i folkhemmet, alla onormala: De förståndshandikappade, som tvångssteriliserades, resandefolket, romerna, som inte fick bo hur länge som helst och hur de ville, judarna, de med fysiska funktionshinder, drogbrukarna, hbt-personerna, som definierades som sjuka ända fram tills 1979, samerna och sexarbetarna. Ingen av dessa skadade någon annan, åtminstone som någon slags del av sin ”identitet” som onormal.

Trots detta var det ett slags mer eller mindre uttalat mål i Sverige, väldigt länge, och är i stor utsträckning än idag, att vara normal. Politiker från alla de etablerade partierna och många vanliga människor, icke-politiker, använder ofta begreppet som om det vore ett eftersträvansvärt mål att vara normal. Oftast sägs detta explicit från på politiskt håll, men även ett explicit felaktigt använt begrepp leder oss fel.

Detta är en av anledningarna varför jag är liberal. 

Om du är onormal eller normal är fullständigt ointressant, så länge du inte skadar någon annan.

oscar [at] frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: