Under de sex år som jag har varit aktiv inom humaniströrelsen har jag aldrig sett en liknande debatt som den som sker i medierna nu: Humanismen förs fram som en positiv kraft för förändring, där inte bara vetenskapens förtjänster lyfts fram utan också de mänskliga värdena och den humanistiska etiken förs fram tydligare än tidigare. Det är bra. Och alldeles nödvändigt för att den humanistiska rörelsen ska kunna fortsätta att växa i Sverige, såväl som i andra länder. 

Sverige är ett av världens mest sekulära länder; gudar spelar inte längre så stor roll i vare sig lagstiftning eller människors liv i vårt land. Att Sverige har kommit långt relativt sett, innebär inte att humaniströrelsen inte längre behövs. Tvärtom. Det innebär dock att humaniströrelsen måste skärpa sitt fokus på att lyfta fram den humanistiska etiken: Öppenheten, demokratin och värnandet av mänskliga rättigheter. Kyrka och stat är redan separerade och håller distans till varandra, med vissa undantag, men överlag är vi sekulariserade. Religionsfriheten garanterar människor att tro på vilka övernaturliga väsen som helst med religiösa förtecken. Jag gör inte det eftersom jag inte funnit några goda skäl för att sådana väsen existerar. Men får jag en dag hållbara bevis för det, så kommer jag naturligtvis att ändra inställning. Men kort sagt: Gudarnas icke-existens är för mig närmast en icke-fråga i den svenska debatten. Jag tror att vi idag har kommit en bra bit längre än så. 

Unga människor som kommer till Unga Humanister kommer inte till oss för att de är icke-troende. De kommer inte heller för att de är troende och övertygade om att de bär på den enda Sanningen. De är livsbejakande; nyfikna, intresserade av filosofi, av universum, av mänsklig etik, av mänskliga framsteg. De är intresserade av allt det spännande som världen innehåller; och de vill bygga en ny värld, med mänskligheten som bas. Min generation har inte vuxit upp med religionen på samma sätt som exempelvis fyrtiotalisterna har gjort, och det är just där jag ser en positiv förändring inom humaniströrelsen i Sverige. Vi är mitt i en förändringsprocess och det är coolt att se.

Religionskritik är inte det primära i Sverige idag. Jag vill därför lyfta frågor som antirasism, en kunskapsbaserad skola och skepticism istället. Här har humanismen något att ge; med sitt starka fokus på människans förnuft, vetenskap och medmänsklighet kan en ny dimension föras in i debatten och lyfta den till att handla om hur vi humanister vill förändra samhället till något mänskligare och något större.

Det här handlar också om att förändra retoriken och att få människor (och även förstås media) att  förstå humanismens uppdrag i stort. Hur gör vi då för att förändra detta? Enklast kan det förstås ske genom att prata humanism och det positiva den för med sig i samhället. Humanisterna och Unga Humanister måste visa att vi hänger med i samhället. Vi måste våga sticka ut hakan och berätta vår berättelse om hur vi vill att samhället ska se ut, vad som är bra och vad som vi vill förändra. Visioner är av godo!

Ett exempel på det är det som Humanisternas vice ordförande Per Dannefjord gör i denna artikel på Frihetssmedjan: Respektfullt presenteras humanism och bredden i begreppet.

Jag tror att det finns en enorm potential för humanism i Sverige. Att Humanisterna och Unga Humanister tillsammans bara har cirka 6000 medlemmar är egentligen helt obegripligt. I Norge har humanisterna över 70 000 medlemmar och den potentialen finns förstås här i Sverige också. Det finns mer att göra och det finns fler debatter att gå in i; men ett fokus på positiv humanism, öppenhet och respekt för den enskilde individen ska alltid prägla debatten.

Jessica Schedvin

Förbundsordförande Unga Humanister

Här kan du läsa tidigare inlägg av Markus Kylberg, Torbjörn Jelerupoch Absolute Banana.

- Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Gissa att jag blev arg!

Men så såg jag debatten på twitter och bloggar hur nästan ingen (!), tog upp den vinkeln (med vissa undantag) , utan nästan alla gnällde på begreppet ”etniska svenskar”.

Och jag tog mig för pannan och grät inombords!

Tala om att osynliggöra problemet… Som vanligt… också går år ut och år in och ingen bryr sig och ingen tar fram lösningar… Ungefär som med den ökade kriminalitet som drabbar folk i utanförskap, dvs invandrare. Det är tabu att ta fram statistik och diskutera detta lugnt och sansat. Alltså gör man inget åt problemet ens…

Den nuvarande diskussionen om etnicitet, har jag fruktat länge. Jag ogillar begreppet etnisk svensk. Men det jag ser nu är hur Reinfeldts användning av dessa ord helt plötsligt får massor av människor att ifrågasätta om statistik om invandrares arbetslöshet ALLS behövs.

Och jag häpnar!

Jag har sett det komma. Nu ifrågasätter en del i debatten behovet av att studera de skillnader i arbetslösheten som finns mellan invandrare och andra (vad än man kallar dem) och invandrare samt invandrarbarn och andra (vad man än väljer att kalla dem).

Inom några år kommer det att vara lika tabu att prata om invandrare och arbetslöshet som invandrare och brottslighet. Och bådadera kommer att vara osynliggjorda problem och man kommer att betraktas med misstanke om man pratar om det.

…Jag blir ledsen vid den tanken…

Bland (vad man än väljer att kalla dem, inrikesfödda eller etniska svenskar eller gnoggigrabber) är arbetslösheten under 3,8%. Bland alla i Sverige 7,7%. Bland invandrare är den 14,8, den var 11,2 år 2006%. 40% av alla långtidsarbetslösa är invandrade, 67% av de som är långvarigt socialbidragstagare är utrikes födda. Samma mönster syns regionalt. DET är vad vi bör diskutera.

Och i bakgrunden står rasisterna och jublar över att debatten är så hysterisk…

PS

För övrigt anser jag att det är viktigt med statistik över t.ex. ungdomars arbetslöshet och brottslighet. Jag uppskattar statistik om arbetslöshet och lön och skillnader i det mellan könen…

Här är citatet:

– Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Vad fan ska man säga då? Bland vita svenskar ÄR arbetslösheten låg. Ett faktuellt påstående. Varför förstår folk inte att demografi har en funktion? Att man delar in folk i demografiska grupper som ”etniska svenskar” och ”utrikes födda” när man pratar om arbetslöshet underlättar för att precisera vart man ska rikta sina insatser och vilka insatser som behövs.

Vet vi att det är specifikt bland utrikes födda som arbetslösheten är större kan vi punktmarkera problemet. Det kanske krävs bättre sfi-utbildningar? Det kanske krävs ett bättre system för att värdera utrikes föddas utbildning och arbetserfarenhet? Demografi är nödvändigt! Sätter vi hela befolkningen i en och samma könlösa, nationalitetslösa, hudfärgslösa, ålderslösa låda hittar vi aldrig kärnan till något samhällsproblem.

Och klagar man bara på Reinfeldt för att han över huvud taget nämner ORDET etnicitet (vilket kanske hjälper SD på något sätt), då kan man ju svara i telefon och prata med 2010 års V-valrörelse, de vill ha sina argument tillbaka.

TT: Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

- Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Dessa ord har gjort att en twitterstorm och proteststorm blåst upp, främst hos vänstern. Kritiken har skjutit in sig på att Reinfeldt nämnde ordet etniska svenskar, det skulle på nåt sätt vara rasistiskt…

Jag tar mig för pannan.

Arbetslösheten bland invandrare är mer än dubbelt så hög än hos de som är födda i Sverige. Skulle man undersöka skillnaden mellan de med invandrarbakgrund och s.k. ”etniska svenskar” skulle man se skillnader även där. Mer än en tredjedel av de som står som jobbsökade på Arbetsförmedlingen är invandrare.

Problemet med Reinfeldts citat är inte att han nämner ordet etniska svenskar, utan att han anser att utanförskapet minskat i Sverige, och att han förringar problemen genom att lyfta fram en grupp, etniska svenskar, bara.

Vi läser hos Tankesmedjan Liberalerna, som försöker få fram lösningar på invandrares arbetslöshet.

Undersökningar pekar på att det tar lång tid för en invandrare att få ett jobb eller arbetsplatspraktik efter ankomsten till nya landet. I snitt tar det sju år med cirka fem år för män och dubbelt så lång tid för kvinnorna. Skillnader mellan olika befolkningsgrupper och kulturell bakgrund är en självklart. Mycket förklaras med att det är svårt för den som inte tidigare arbetat.

Utrikes födda ÄR en demografisk grupp. Inrikes födda också.  Hela begreppet demografi förlorar sitt värde om vi lägger alla människor i samma könlösa, nationalitetslösa, hudfärgslösa, ålderslösa låda. För övrigt är det inte mindre statistik vi behöver just nu, utan mer satistik. Det är nästan stört omöjligt att hitta bra uppgifter om invandrares arbetslöshet och DET är skrämmande. För de uppgifterna behöver vi om vi ska kunna lösa problemet med de socioekonomiska faktorer som ligger bakom arbetslösheten.

Sluta gnäll på användningen av ordet ”etniska svenskar”. Kritisera Reinfeldts politik istället. Och för femtioelfte gången, sluta sabotera för oss som vill ha statistik kring invandrares utanförskap, eftersom vi söker efter lösningar på problemen! Utan evidens och fakta är det förbaskat svårt att synliggöra strukturella problem.

Därför är myndigheters förmynderi ett stort problem i demensvården.

Djur har visat sig vara välgörande för dementa, vilket inte är konstigt eftersom människor brukar älska husdjur. Det måste finnas sätt för dementa som inte är allergiker att t.ex. ha en katt i boendet, eller att personal med hund kan ta med sin hund. Att plantera lite buskar och fixa ett fågelbad och nånstans att mata fåglar kostar inte mycket, ändå gör få demensboenden så, trots den betydelse det har. Ofta motarbetar kommun och ledning sådana projekt. Jag blir ett monster utan kaffe på kvällen, klart att dementa ska kunna få kaffe på kvällen också och att de ska kunna dricka lite vin eller sprit om de varit vana vid det.

Rätten till sin religion!

Vi läser att Socialnämnden i Löt på Öland i höstas sen beslutade de gamla på demensboendet Klockargården där förbjudits att att delta i de uppskattade kristna andaktsstunderna  i en skola i närheten. Det var socialnämnden i Borgholms kommun som förbjöd det med denna hänvisning:

– Det finns flera religioner i vårt mångkulturella samhälle. Det är därför vi inte kan erbjuda en religiös åskådning här. (Anna Hasselbom Trofast på socialförvaltningen. Källa)

- Jag vill betona att en enig nämnd tog beslutet att dagverksamheten på Klockargården skulle vara fri från religiösa inslag. (Källa)

Avpixlat tagit tag i saken på sitt vanliga hetsande sätt och det gör att många nog tvekar att ha en åsikt i denna fråga. Men det är dessto mindre inte rätt det kommunen gjort. Religion är ingen liten struntsak för många dementa. För många har religionen varit det viktigaste i livet, näs familjen. Att ta bort Gud för dem är som att ta bort rätten till kontakt med familjen. Att hänvisa till att det finns ”fler religioner i samhället” är struntprat. Individen har rätt till sina åsikter, sin livsstil och sin religion, oberoende av om det finns ”många andra i samhället” som har en annan åsikt…

Dementa har också rättigheter!

Nazister...

Breivik använde ordet fritt i sitt manifest, själv hade Breivik inspirerats av den gravt islamofobiska  anti-jihadrörelsen när han använde det begreppet. islamofoberna har använt ordet ett par år nu för att beskriva de som de anser är ”islamkramare” och för det ”multukulturella”. En del nazister har, som i exemplet ovan, också anammat ordet, men för att sprida hat mot både muslimer och judar-

Men varifrån kommer det?

Som DN redan skrev i slutet av förra året kommer ordet från nazisterna. Om man läser nazitysk media från 30-talet ser man det ganska ofta. Då kallades det ”kulturbolsjevism”.

Dagens användare försöker vifta bort nazikopplingarna till ordet genom att säga att det handlar om ”maktstrukturer” och ”Frankfurtskolan”. Så här skriver Mats dagerlind på det Sd närastående Avpixlat.

Nazisternas användning av uttrycket var snarast en främmande fågel i sammanhanget eftersom man hade närmast schizofrena urvalskriterier för vad som var god kultur. Visserligen fördömde man följdenligt det nya och gränstänjande men samtidigt också mycket av det borgerliga och intellektuella utifrån en socialistisk politisk värdegrund som inte nämnvärt skilde sig från den som ordet kulturbolsjevism ursprungligen tillkommit för att klandra.

Kulturmarxism är däremot något helt annat. Här är det till att börja med den vidare kulturgeografiska betydelsen av ordet “kultur” som avses. Begreppet används för att beskriva en utvidgning av den marxistiska ekonomiska teorin om makten över produktionsmedlen till ett allmängiltigt sätt att betrakta samhälleliga maktstrukturer utifrån ras, etnicitet, kön osv, med ursprung i den så kallade Frankfurtskolan. Allmänt finner man de värsta avarterna av denna överideologi hos planhushållningsvänstern men delar av den omfamnas numera också av många socialdemokrater och liberaler, i synnerhet i Sverige.

Avpixlats beskrivning är ganska typisk. Det är så man rättfärdigar användandet av ett ord Breivik populariserats.

Men, det tragikomiska är att om man studerar användningen av ordet Kulturbolsjevik, som nazisterna använde har det samma betydelse som Avpixlat anger. Ordet myntades av nazisterna för att sprida hat mot Frankfurtskolans arbete. 

Innan jag går in på det. Här följer två exempel på användningen av detta ord. Den första från Nazitidningen Völkischer Beobachter 17/12 1931… ”Kulturbolsjevistisk  triumf i Thuringen” och den andra från 18/12 samma år som handlar om ”borgerligt marxistisk kulturbolsjevism”.

Dessa exempel handlar om konst och den konsttraditionsom man ansåg var fördärvlig: ”negerkulturen”… Det var som en del av ”kulturkampen” för en ”ren arisk upplyft kultur”, som ordet myntades.

Nazisterna klassade nämligen en del konst som var modern, jazz, Picasso, etc, som ”degenererad konst”, eller ”kulturbolsjevistisk konst.! I hatet mot konsten pekade de ut en grupp som de ansåg drev en judisk-bosjevistisk konspiration för att förstöra den sanna ariska konsten. ¨

Denna grupp var….

*trumvirvel*

… det som sen kom att kallas Frankfurtskolan.

Speciellt en instutution ansågs vara källan för denna konspiration, Institut für Sozialforschung in Frankfurt. Och om nu någon undrar var ordet Frankfurtskolan kommer från så är det från detta institut. Här verkade Georg Lukács, Karl Korsch, Karl August Wittfogel, Friedrich Pollock och andra som nazisterna sedemera överröste med hat. Institutet förenade nämligen några av de värsta sakerna nazisterna kunde tänka sig: judar, socialister och modern kultur, och blev syndabock för mycket av det som nazisterna såg som ont.

De grupper som idag är kända som Frankfurtskolan ansågs bygga ”nya maktstrukturer” för att förstöra kulturen. Speciellt hatat var Lukacs koncept om ”Aufhebung der Kultur”, att ”upphäva kulturen”, dvs att rycka kulturen från sina moralistiska kristna rötter. De var ”kulturrelativister”, sa nazisterna, som upphävde alla klassisa begrepp om gott och ont. Lukacs och de ledande i denna grupp var dessutom socialister och marxister, vilka tillsammans med judarna var den främsta fiendebilden för nazisterna vid den här tiden. De var marxister, alltså ”bolsjeviker”, så föddes begreppet ”kulturbolsjevik” för att beskriva det arbete de gjorde.

Av polemiska skäl vidgade man begreppet till liberalerna också efter en kort tid och sen till ett samlingsord för mycket av det man hatade med andra kulturer, judar, amerika, eller modern kultur och… givetvis socialisterna.

Det är med andra ord lagom fräscht att detta ord dammats av på nytt. Men det är mycket talande för vår tid. Så när Mats dagerlind på Avpixlat förklarar att ordet inte alls har en nazistisk grund eftersom det används för att beskriva vad Frankfurtskolan är, så bekräftar han det han säger sig dementera.

Det är ingen slump heller, att nutida rabiata antisemiter och förintelseförnekare, som Israel Shamir, gärna hetsar mot Frankfurtskolan.

För övrigt gillar många nazister, Nationella och sverigedemokrater helt klart återvinning. 2010 kartlade jag ursprunget för ordet ”kulturberikare”. Det härrör från det nazistiska ”kulturträger”, dvs kulturframdrivare.

När kritik ska granskas räcker det inte att konstatera att två olika kritiker värjer sig mot en viss typ av anklagelser för att betrakta dem som lika. Man måste undersöka vari kritiken består och hur den formuleras, för att bedöma den. Absolute Banana undviker tyvärr detta och stannar vid att Humanisterna möter samma anklagelser som t.ex Sverigedemokraterna. Exemplet är mitt, författaren talar inte om vem som avses, han nämner ”de mest fientliga muslimmotståndarna i landet”. Om man anstränger sig lite går det möjligen att finna en likhet mellan Humanisterna och SD i en enskild sakfråga. Båda organisationerna utmanar vissa sidor av exempelvis Islam. Problemet är att likheten upphör där och den är inte längre en likhet så snart man skrapar lite på ytan. Diskuterar man på ett så ytligt och abstrakt plan som Absolute Banana går det att hitta likheter mellan snart sagt vilka organisationer som helst. I verkligheten är Humanisternas kritik så olik SD:s att de är varandras motsatser.

SD strävar efter en enhetskultur. Det samhälle SD vill ha är ett samhälle där olikheter är ett problem och där människor betraktas som olika utifrån sin grupptillhörighet. Det finns inget, eller begränsat, utrymme för mångfald och olika kulturella uttrycksformer. Därmed behandlas och betraktas människor olika på basis av härkomst, religion eller kultur.

Detta är motsatsen till vad Humanisterna står för. Bland humanister bejakas olikheter och grundprincipen är att människor ska behandlas lika, som individer, inte som representanter för en viss grupp. Det innebär att det finns gott om utrymme för kulturell och idémässig mångfald, men det innebär också att alla måste följa de regler och den lagstiftning vi på demokratisk väg kommit överens om. Några undantag eller någon särbehandling accepteras inte. Människor är individer och alla ska behandlas lika.

Tolerans är därmed inte ett begrepp som kan användas på det slarviga sätt som många debattörer, däribland Absolute Banana, gör. Att visa tolerans, att tolerera något, är att acceptera det trots att man inte gillar det. Vi tolererar inte andra kulturer. Vi gillar mångfald och olikheter. Det innebär emellertid inte att vi gillar, eller ens tolererar, alla uttryck för de kulturer vi möter. Vi tolererar inte omskärelse av barn, vi tolererar inte könssegregation, vi tolererar inte hedersvåld och vi tolererar inte krav på religiös, kulturell eller etnisk särbehandling. Vi inbillar oss inte att alla inom en viss religion är likadana eller tycker likadant. Därför kritiserar vi inte grupper. Vi kritiserar handlingar, praktiker, påståenden och krav som vi inte anser höra hemma i ett öppet, demokratiskt, sekulärt samhälle och vi kritiserar dem oavsett var eller hos vem vi finner dem. Det gör att vi är motsatsen till SD eller andra med främlingsfientliga idéer. Det innebär också att vi kommer att fortsätta kritisera det vi tycker är oacceptabelt, utan att ta någon särskild hänsyn till var vi finner det.

Per Dannefjord

Vice ordförande Humanisterna

Martin Schibbye

Shibbye är kommunisten som reste till Etiopien och  fängslades av Etiopiska staten. Men är man för yttrandefrihet och tryckfrihet så försvarar man hans rätt att säga vad man vill också och skriva om det.

Han har hyllar Nordkorea, kompromissat med Hamas våldsregim i Gasa och var redaktör för KPML(r)/RKUs tidning Rebell som förespråkar våld och terrorism. Nyligen fick Schibbye Robespierre-priset av maoisten Myrdal (priset är uppkallat efter massmördaren bakom den Jakobinska terrorn). Vidrigt, men just därför måste hans rätt försvaras.

Avpixlat

Rätten till anonymitet är viktig också. Rätten till anonymitet, och att få lov att bedriva författarskap, journalistik och bloggande anonymt bakom pseudonym är en av grundstenarna  i tryckfriheten och yttrandefriheten. Detta gäller också Avpixlat, även om jag ogillar de fördomar och det hat de sprider.

Jag är gärna med och försöker belysa riksdagsledamoten Kent Ekeroths velande kring om han står bakom Avpixlat eller inte. men är mot att man försöker gräva fram vilka de andra skribenterna är. Och jag är helt mot eventuella försök att stänga ner sajten (på annat sätt än att bemöta sajten med ord och argument).

Eventuella lagbrott ska anmälas och behandlas i domstol. Sen får DOMSTOLEN och POLISEN begära fram uppgifter om vilka personerna är. I övrigt har faktiskt avpixlats redaktion rätt till anonymitet.

Författarförbundet

Ja, även de har yttrandefrihet. Men det har kommit till min kännedom att en debatt skett i förbundet där bloggares rätt till anonymitet ifrågasatts. Det är oroande. Det är författaren Ingmar Karlsson som anser sig förtalad av bloggaren Anna Ekström och som antar att namnet är en pseudonym och vill veta vem som gömmer sig bakom ”anonymiteten”.  På författarförundets årsmöte (!) nyligen var han arg på att Torbjörn Elensky försvarar Anna Ekströms rätt till eventuell anonymitet. Han antydde att Torbjörn är Anna Ekström, han sa att han ville veta vem Anna Ekström är, sökte hjälp från de andra i förbundet (!) att be om hjälp och som belöning för detta valdes han in i styrelsen.

Det låter lite egendomligt men bekräftas av Ingmar Karlsson själv.

Rätten till anonymitet, och att skriva under pseudonym har försvarats av PEN-klubben och av Författarförbundet själva. Att ens en sån diskussion kunde komma upp just där, utan att fler protesterade, är ganska absurt.

Anna Ekström har rätt till anonymitet, om hon är anonym dvs. Hon har rätt till hemlig adress och telefonnummer också. Eventuella lagbrott ska man gå till polisen med. Och författarförbundet ska STÖDJA rätten till anonymitet, inte vara mot den rätten.

Att en person ifrågasätter en bloggares identitet väljs in till författarförbundets styrelse i samma möte där han ifrågasatt anonymiteten känns inte bra alls…

Att vara för yttrandefrihet är ibland knepigt, för man måste vara konsekvent…

PS

Som efterfrågats:

(…)

Idag har vi ett externt inlägg i debatten från den muslimska bloggaren och debattören Absolute Banana. Han tar upp ”föreningshumanismen” som begrepp och undrar varför humaniter, och vi liberaler ofta är så religionsfientliga. Som exempel tar han Christer Sturmark, Humanisternas ordförande.  Debattören uppmanar humanisterna, och oss liberaler, att bli mer liberala,och toleranta för olikheter, t.ex. genom tolerans för religioner. ”Debattens arena utgörs praktiskt av det svenska samhället och faktum är att där toleransen för olikheter behövs som mest är också där aktörerna sviker mest… Man är för avvikare, så länge de vistas i den utsedda ramen.”

Det är egentligen en bedrift att publicera artikel efter artikel i stormedia och ändå se sig som den ständigt missförstådde mecenaten. Någon gång borde man rannsaka sina idéer och de sätt man väljer att formulera sig på. Det vore en sak om man sammanfattade världsdelar eller hundraåriga konflikter i enkla fraser och fick rättmätig påbackning för det. När det kommer till föreningen Humanisterna, med Christer Sturmark i spetsen, har det generellt passerat gränsen mellan att det är en fråga om semantik till att röken inte är utan eld. Nog är det på sin plats att påpeka min mening i den åtföljande differentieringen mellan humanismen som åskådning och föreningshumanismen som organisationsinitierad rörelse. Humanismens som förutsättning i oss alla finns i en eller annan form,
men att sätta likhetstecken mellan humanism och föreningshumanism är att orsaka vilseledande förvillning.

Att föreningshumanistiska aktörer har blivit för humanismen vad liberala aktörer är för liberalismen talar för en grundläggande överenssämmelse som utgörs av en inte så smickrande karaktär: universella principer lyfts som drivkrafter, individuella fri- och rättigheter prioriteras, motstånd mot dessa fördöms och beivras. Men i centrum för argumenten återfinns sällan olikhetens och
pluralismens bredd utan snarare ett begränsat fönster där ramarna är den egna livsstilen. Det är när man tillskriver sig den tillhörigheten som man kan betraktas som värdig mottagare.

Debattens arena utgörs praktiskt av det svenska samhället och faktum är att där toleransen för olikheter behövs som mest är också där aktörerna sviker mest.

Ett ständigt viralt exempel är kulturella avvikelser som en del av nutida samhället. Här har en konformistisk maktyttring blivit det som karaktäriserar aktörernas ställningstagande och därmed rörelsernas ansikten utåt. Man är för avvikare, så länge de håller sig inom den ram man skapat.

Föga underligt är det att för de undantagsdrabbade upplevs denna moraliska förkastning som extra kännbar, när tankeskolorna borde utgöra det gemensamma skyddsnätet för alla som är lika – och olika.

När humanismens rörelse borde mjuka upp hjärtan, som förväntningen på liberalismens verksamhet i de politiska hallarna, får många se sig bli sociokulturellt demoniserade på grund av sina icke-invansiva olikheter. Det finns praktiska aspekter värda att beakta. I dags läget är föreningshumanisterna Sturmark (och innersta kretsen), och Sturmark är föreningshumanisterna. Att föreningsrörelsen personifieras och definieras av en person sker uppenbarligen inte trots rörelsen, utan på grund av den. Denna upplåtelse styrks av nyanslösheten i den offentliga föreningshumanismen som gång på gång upprepat sig i media och i debatter.

Samtidigt är Sturmark & co varken pionjärer eller motströmmare i det budskap de anser sig förmedla. Snarare kan de betraktas som produkter av sin tid och omgivning. De överlappningar som återfunnits t ex mellan deras svepande kultursyn och invandrarsynen hos rörelser med motstånd mot multikulturalism är oftare rutin än undantag. Denna likhet brukar avfärdas med samma intellektuella
medel som brukas av oliberala liberaler – likheten ”råkar” vara en tillfällighet och ska då bedömas inte utifrån sin verkning eller konsekvenser utan utifrån vilka det som står för dem. Det är dock svårt att göra saklig skillnad på en loska i ansiktet om det är en partner som avfyrat den eller om det är den sura grannen.

För att illustrera detta: vid multipla tillfällen har Sturmark beskrivit begreppet ”islamofobi” som orimlig sjukdomsstämpling av saklig idékritik. Utdömandets minst problematiska aspekt är att Sturmark delar den med många av de mest fientliga muslimmotståndarna i landet. I helhet undergräver det den vidd som islamofobins utagerande och konsekvenser har i samhället. Samtidigt reduceras den islamofobiska sfären till en semantisk hårklyvningutan verklig förankring – är islamofobi en orimlig sjukdomsstämpling så är den det oavsett vem det är som säger det.

Det är på sin plats att undra om textens test inte snubblat över sig själv – kulturer är abstrakta entiteter som inte har egna rättigheter medan humanism kretsar kring människan i hennes val och

ansvar. Min mening är att det är precis här som föreningshumanismen fallerar: människan är inte en neutral organism. Vi må inte finna oss i att definieras av andra, men likväl vill en betydande del av oss definiera oss utifrån egna val. Det finns dimensioner av vårt jag som utgör det vi är och vill vara med oss själva och inför andra. Kulturen är ett exempel, en illustrativ detalj i argumentationen.
Uppfyllandet av vår vilja blir kärnan som föreningshumanister, liksom liberaler, presenterar i idé men krossar i handling.

Det är i denna okultiverade division som föreningshumanismen förlorar den humanistiska delen av sig själv, och den är inte ersättbar.

När liberalerna sätter upp politicerat motstånd mot att acceptera selekterade människors egenheter gör föreningshumanisterna dem moraliskt sällskap.

Jag har svårt att tro att den ”institutionaliserade humanismen” är så selektiv och kall som det kan vara och undrar var nyanserna finns. När budskapet är inom samma formell råder det inte längre något missförstånd utan tolkningen till punkt och pricka. Svaret må delvis ligga i det som är brukligt för liknande situationer, nämligen att de måste komma av en drivkraft inifrån. Det är i alla fall ett efterlängtat livstecken på något som skulle sätta stopp för den alltmer växande distansen mellan föreningshumanismen och många som berörs i omgivningen. Att uttrycket ”jag är inte rasist, jag är humanist” på allvar börjat konkurrera med ”jag är inte rasist, jag är realist” är en sorglig verklighet som reflekterar förlorat sinne och fokus.

/Absolute Banana

Läs  de tidigare inläggen här. Markus Kylberg, och Torbjörn Jerlerup