Senaste nytt

Waldemar Ingdahl: Välfärdsinnovation ger valfrihet

By Sakuradate - Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11188459

Det som utmärkt Sveriges välfärdssystem har varit radikala förändringar. Den socialdemokratiska välfärdsstaten infördes under några år vid 1960-talets slut, med omfattande reformer i början av 1990-talet med bl.a. pensionsreform, skolpeng, vårdpeng och privata arbetsförmedlingar. Nu är det hög tid för än mer radikala reformer.

I slutet av 1990-talet var liberalismen redo att ta nästa steg i reformpolitiken. År 1999 skrev Mauricio Rojas boken ”Välfärd efter välfärdsstaten” som ett startskott för att fram framtidsvisioner vid tankesmedjan Timbro. Boken är ännu läsvärd och har även senare använts till att försöka skaka liv i debatten. Författaren beskriver välfärdsstatens anspråk på att definiera det goda livets innehåll och styra hur det ska uppnås. Det är ett system med en inneboende pessimism om människans möjligheter. Framtidens välfärdssystem måste anpassas till rörliga individer och flexibla nätverk bortom nationalstatens allt mer specialiserade, koncentrerade och centraliserade system. Livsprojekt blir alltmer varierade och lösningar som ska passa alla passar till slut ingen.

Ett nätverkssamhälle för alla?

Nätverkssamhället kom, men föranledde inte några större förändringar av välfärdssystemen. Tendensen Rojas tog upp om innanförskap och utanförskap förstärktes. Välfärdsstaten ställer till sin natur grupp mot grupp och i ett mer mångfaldigt samhälle finns det fler grupper, oavsett ”volymerna” på migrationen. En vanlig reaktion för den som överväldigas av ökad komplexitet är att tänka mer lokalt och kortsiktigt. Fast det får inte förändringarna att försvinna, bara att ändra karaktär. Visioner och strategier offrades till förmån för hur systemen skulle bli mer restriktiva. En politik av hårdare tag, som nu fört Liberalerna och liberalismen till en kamp för sin överlevnad.

Rojas fick rätt i sin varning att om det offentliga efterfrågemonopolet bara kompletteras med ett privatiserat utbud, blir det lika illa anpassat till människors verkliga behov som ett offentligt producentmonopol. Bakom debatten om ”vinster i välfärden” ligger problemet att de privata alternativen är styrda av lagar och upphandlingar. På en marknad väger kunden pris och kvalitet mot varandra och väljer att konsumera en viss mängd av en vara beroende på sina förutsättningar. I skolan och vården är kunden fortfarande politikerna. Det är dessutom svårt att skriva kontrakt om utkomsten i många verksamheter som idag styrs av offentlig sektor.

Rojas fick mindre rätt i att motståndet mot reformerna skulle komma från ”svaga grupper” och de tjänstemän som gärna håller dem svaga. De delar av den övre medelklassen som varit välfärdssystemens vinnare på 2000-talet har inte önskat se sitt innanförskap förändras. Det drivs på av att dagens skattesystem missgynnar eget kapital och gynnar lånat kapital. Socialförsäkringarna skapar trösklar för de som inte arbetar 40 timmar i veckan, men maximerad sysselsättning och antal arbetade timmar behöver inte vara produktivt eller en utkomst av fria val. De i utanförskap har också rätt till personlig integritet men myndigheternas uppdrag styrs av deras skyldighet att ge välfärd, inte av individens rätt till den.

Enkelhet och transparens borde vara ledord, men omfattande välfärdsstater måste finansieras genom hög beskattning av låg- och medelinkomsttagare, för där finns medlen. Därför blir beskattningen alltmer indirekt och okänd för skattebetalarna. Skatteväxlingar tar ofta bara ut pengarna på ett annat ställe, ibland ett som är mindre transparent.

Innovation ger egenmakt

Politiken är en eftersläpande mätare av vart samhället redan är på väg. Myndigheter styrs ofta av ”bekväm, narcissistisk verksamhetsutveckling”, mål som är lätta att nå och som rör deras vardag. Digitaliseringen i sig förstärker bara det som redan finns i verksamheten. En ineffektiv organisation arbetar bara mer ineffektivt om den också får ineffektiva system att arbeta med. Därför måste digitaliseringen gå hand i hand med nya idéer och strukturer.

Inom blockkedjan kan medborgarna skapa sina egna livslånga portfolios för utbildning, arbetsprover, sjukvård o.s.v. där uppgifterna kan verifieras utan inblandning av tredje part. Pengen och uppföljningen läggs till individen före systemet. Det nya tänkandet kring plattformar öppnar för välfärdsinnovation då det blir möjligt att lägga nya tjänster i enlighet med en standard. Verkligt fria skolor, som franska École 42, skulle kunna bli ett alternativ. Konkurrens är inte motsatsen till samarbete, så benchmarking och tjänsteintegration förenklas. Social Impact Bonds ser till att utförare får betalt först vid fullgott resultat. Artificiell intelligens kan använda data för tidig diagnos, prevention och förbättring. Systemet kan ge allmän tillgång till hälso- och sjukvård, om än på ett annat sätt, nämligen genom en kombination av medelprövande försäkringssubventioner, rankningar och riskkompensation.

Osthyvelbesparingar och punktreformer förlänger livet för systemet, inte för välfärden. Snarare ger innovation en välfärd med robusta golv istället för höga, men läckande tak. Det var det fria samhället som var välfärden efter välfärdsstaten.

Teknikjournalist, representant för den transhumanistiska föreningen Människa+

%d bloggare gillar detta: