Senaste nytt

Nova-Jeanette Linderoth: Yuck!

Privat

Varför vi fattar fel beslut på fel grunder 

Vi är dagligen omgivna av valmöjligheter att välja. Från vad vi tycker om en viss produkt, en tjänst, en teknisk upptäckt eller idé. Så varför väljer vi att tycka som vi gör? Väljer vi den produkt eller idé eftersom den är vår favorit med de bästa attributen? Nej, så är det naturligtvis inte. Snarare väljer vi det alternativ som vi tycker minst illa om. Vi väljer inte våra val baserat på rationalitet utan vi väljer bort andra val baserat på att vi inte tycker om dem. Och skälet till detta är en teori som kallas för Yuck-faktorn och som applicerat på partipolitik leder till ett inventerat och irrationellt väljarbeteende. Men låt oss börja från början.

Yuckfaktorn, eller ”appeal to disgust”, är ett begrepp sprunget ur teknisk utvecklingsteori. Och som enkelt förklarat är tron att ett intuitivt negativt förhållningssätt till någonting, från en produkt till en teknisk upptäckt eller en idé, i sig är ett bevis på dess faktiska negativt laddade natur. 

Yuck-faktorn är mest använt inom teknik och bioetik, och ett exempel på hur den ter sig kan vara: jag upplever tanken på kloning av människor som motbjudande, därför är kloning av människor de facto oetiskt och fel. Ett annat exempel är att den utspridda och intuitivt negativa hållningen mot att företag kom att kunna köpa utsläppsrätter, eftersom företag anses vara oetiska, och detta blev ett faktiskt hinder i utvecklingen av utsläppsrättsprogrammen. Detta i sig är självklart ingenting märkligt. Att vår intuition spelar en större roll än vår rationalitet när vi formar en åsikt är inte en revolutionär tanke. 

Vi är helt enkelt inte konsekvensneutrala i våra åsikter och handlingar 

Men om vi då för äventyrs skull applicerar Yuckfaktorn på vårt väljarbeteende när det kommer till politik i allmänhet och partipolitik i synnerhet? 

Vi utgår från så att säga ”grundformen” av Yuckfaktorn fast nu gällande ett politiskt part, parti A. Rakt översatt skulle det då bli: jag tycker intuitivt inte om parti A, jag upplever parti A motbjudande och därför är parti A oetisk och fel följaktligen väljer jag parti B eller C. 

Så långt så väl, det vill säga om ett politiskt parti vore en enhetlig och stringent produkt och en vi kunde bedöma just som en sådan, vilket det självfallet inte är och som vi självfallet inte kan. 

För om vi ser till hur politik är konstruerat så ges vi ett flertal, låt oss kalla det primära val, partier, och en mängd sekundära val, sakfrågor, politiska företrädare, hur ett parti uppfattas av min omgivning etcetera. Och då blir det intrikat. För om vi utgår från att jag mer eller mindre enbart intuitivt fattar ett beslut om ett partis varje enskild komponents sanna natur blir formeln så här: jag upplever parti A:s partiledare motbjudande och därför är parti A oetiskt och fel; därför väljer jag parti B eller C. Jag upplever parti B:s historia motbjudande och därför är parti B oetiskt och fel och följaktligen väljer jag parti A eller C. Jag upplever parti C:s valkampanj motbjudande och därför är C oetiskt och fel och då väljer jag parti A eller B. Lägg till en mängd fler val så kokar det ner till en glidning där man inte väljer det parti man i en absolut bemärkelse borde välja, utan det som besitter minst motbjudande attribut – ett inventerat väljarbeteende. 

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att när vi säger att väljarbarometrar och statistikundersökningar är missvisande så vet vi inte hur rätt vi har. För det parti som just nu toppar den dagsaktuella mätningen, låt vara om det är parti A, B eller C, gör det närmast enbart eftersom väljarna fattat en myriad beslut baserade på intuition. Min prognos inför valet 2018 blir därför: det minst motbjudande partiet vinner

%d bloggare gillar detta: