Senaste nytt

Daniel Nadj: Ett borgerligt alternativ till SD-nationalismen

Privat

Fosterlandskärlek har sakta men säkert kommit att bli på modet igen inom borgerligheten. Detta efter åratal av beröringsskräck kring allt som haft med nationell identitet att göra. Krafter på de politiska ytterkanterna, SD i synnerhet, har tackat och tagit emot. För att avradikalisera debatten kring nationalism gäller det att tala obehindrat om det positiva med nationell gemenskap och samtidigt främja en inkluderande och öppen nationalism.

Borgerligheten måste bli patriotismens företrädare”. Så rubricerades en debattartikel av Oscar Hagelin, styrelseledamot i studentföreningen Högerjuristerna, som publicerades i Dagens Samhälle för tre veckor sedan. Det är den senaste i raden av artiklar med borgerligt sinnade avsändare som framhävt behovet av nationell identitet. Bland andra skribenter som uttryckt snarlika åsikter märks Ivar Arpi, Jenny Sonesson och Dan Korn.

De senaste två åren, med Almedalen 2016 som viktig hållpunkt, har högern i Sverige tagit små men bestämda steg bort från en vulgär förståelse av nationalism, enligt vilken nationell gemenskap ställs i motsats till internationalism. Snarare än att se människors nationella tillhörighet som ett hinder som måste överkommas för att de ska kunna förenas över landsgränserna, har just den nyssnämnde Dan Korn framgångsrikt argumenterat för nationalism som en förutsättning för internationalism.

Alla de överstatliga organisationer som tillkommit för att skapa internationell förbrödring, som FN eller EU hade inte kunnat utföra något om de inte hade förlitat sig på nationalstaternas arméer, polis och rättsväsenden.

skriver Korn i det ovan länkade inlägget.

De som utgår från ett motsatsförhållande mellan nationalism och internationalism tenderar därtill att förväxla internationalism med kosmopolitism. Användbara definitioner av dessa begrepp har tillhandahållits av nationalism forskaren Anthony D. Smith. I sin Nationalism in the Twentieth Century (1979) preciserar han internationalism till ”… det ömsesidiga erkännandet och legitimerande av andra folks nationalism, institutionaliserat i ett globalt ramverk.” Kosmopolitism förstår han å andra sidan som antitesen till nationalism, det vill säga ett fullständigt avvisande av nationen som organisationsform. Kosmopolitism innebär på så vis stöd åt kulturell enfald. Firandet av mångkultur hänger istället samman med internationalism, vilket i sin tur bygger på människors identifikation med den egna nationen.

Att som försvarare av mångkultur vara principiell motståndare till nationalism är därför inte vidare logiskt. Ett relevantare fokus är vilken typ av nationalism man vill främja. En borgerlighet som avstår från att uttala sig i den frågan lämnar fältet fritt för krafter som söker definiera den nationella gemenskapen utifrån genetik. I invandringslandet Sverige är det särskilt angeläget med en stark nationell sammanhållning. Lyckosam integration av invandrare är direkt beroende av en explicit, levande och självsäker inhemsk gemenskap att integreras in i.

Både radikal höger och postmodernistisk vänster uppehåller sig gärna vid frågan om vad som utmärker den egna nationen; de förra för att kunna exkludera sådana som inte anses uppfylla villkoren för medlemskap i den och de senare med syftet att dekonstruera nationens beståndsdelar. Ett borgerligt alternativ till SD-nationalismen bör ta sin utgångspunkt i nationalismens funktion, hellre än i vad som skiljer svenskar från danskar, engelsmän från fransmän eller polacker från ryssar. Det viktiga är inte att ovanifrån precisera i detalj vad svenskhet är – det kan innebära olika saker för olika personer och vid olika tidpunkter – utan att människor själva upplever sig vara delaktiga i en svensk gemenskap. Nationen binder dem samman. Denna enighet skapar i sin tur förutsättningar för samhällelig tillit, förutsägbarhet och stabilitet. Kort sagt möjliggör den nationella tillhörigheten för människor att agera efter rationella mönster.

Ett samhälle utan någon dylik föreställning om gemenskap blir ingen mångkulturell smältdegel – det blir inget samhälle överhuvudtaget. Snarare blir det en samling parallella samhällen segregerade från varandra. Följaktligen finns ingen grund varur tillit kan uppstå mellan långt fler människor än som kan känna varandra personligen. Teoretiska spekulationer åsido är det, historiskt sett, nationalismen som har kunnat spela denna enande roll bäst.

Faran med en alltför snävt definierad nationalism är å andra sidan att starka spänningar kan uppstå mellan dem som uppfyller de nationella medlemskraven och dem som inte gör det. För att få en sammanbindande funktion måste nationalismen i Sverige därför formuleras så att alla befolkningslager kan känna igen sig i vad det innebär att vara svensk. Inom de ramarna kan sedan många olika uppfattningar av svenskhet rymmas.

I slutändan är det ändå svenskarna, inte deras politiker, som definierar svenskheten. Denna insikt bör vara riktningsgivande för det borgerliga alternativet till SD-nationalismen, vilken istället baseras på att staten ska konstruera och upprätthålla en föreställning om svensk samhörighet.

Det finns en ironi i att de som påstår sig värna mest om folks nationalkänsla utgår från att denna är så skör att fosterlandskärleken måste piskas in i dem från högre ort. Genuin nationalkänsla skadas snarare av auktoritära fasoner och nationell självupptagenhet. Att tillgivenhet till det egna ursprunget och öppenhet inför andra kulturer förstärker varandra visste redan den franske socialistledaren Jean Jaurès, som en gång sade: ”Lite internationalism leder bort från fosterlandet, mycket internationalism leder tillbaka igen.”

%d bloggare gillar detta: