Senaste nytt

Nova-Jeanette Linderoth: Lite hyfs tack

Privat

Sverige, Sverige, Sverige. Ack, ljuva moderland där civilisationen står i apex, där man fogligt köar i matbutiken, lämnar in en upphittad plånbok på närmaste polisstation och där man strösslar med artighetsfraser som om det inte finns en morgondag.

Sverige är helt enkelt ett idealland när det kommer till hyfs – om man med det uttalandet är gravt ironisk. För Sverige är naturligtvis inget av ovanstående utan ett land där hyfs är lika ovanligt som en realistisk miljöpartist eller en sommarpratare som inte gråter redan efter tre minuter.

Det finns en mängd vis där svensken till sitt själva väsen saknar hyfs, men då detta är en krönika och inte ett uppslagsverk så nöjer jag mig med att nämna den absoluta kärnan vilket är den nationella oförmågan att säga tack.”Tack”, ack detta så trevligt enstaviga och lättlärda ord. Men trots så föredömliga kvaliteter så verkar det närmast märkligt svårt att uttala i detta land av klampa-runt-i-träskor-mentalitet när det kommer till artighet.

Ordet tack är inte enbart är ett bärande ord i att vara en socialt funktionell individ utan vad värre är så är det faktiskt direkt oförskämt att inte yppa tacket när sig så bör.

Jag må vara negativ mot gamla Svea i det här fallet men någon måste sätta ner foten och det nu. För att inte kunna säga tack eller ens kunna utföra någon av de mest rudimentära artighetssysslorna blir extra provocerande i ett land befolkat av människor besatta av vett och etikettböcker, spalter och allt som Magdalena Ribbing någonsin rörde. Gott så, men den mest basala visdom den kloka Ribbing förmedlade och som verkar ha gått alla förbi var att inte säga tack är ”slött, självupptaget och ouppfostrat”.

Men det stannar inte endast vid att säga tack när någon håller upp dörren, tack när man får in sin beställning på restaurangen, tack till Coop-kassörskan (även till de på ICA, Willys och Lidl ity man skall icke diskriminera) och tack till taxichauffören. Nej, och nu kommer vi till mitt personliga irritationsobjekt de luxe, vilket är att inte säga tack när någon ger en komplimang. För vet ni, ingen bryr sig så mycket om dig som du gör och såvida du inte håller dig med ett välavlönat entourage är ingen skyldig att ge dig en komplimang. Så ta det därför med artighet. Kort sagt: när – eller snarare om – någon säger att du är rolig, smart, snygg, har ett gulligt husdjur eller barn för den delen så ska du banne mig kosta på dig att tacka.

Det finns knappast någonting så oförskämt som att replikera med ett ”äsch” ett ”äh, det är det väl inte” eller i de värsta av fall ett ”nej”. Jag vill gå så långt som att införa ett temporärt utvisningstillstånd för de som inte följer detta dekret.

Temporärt förresten, gör det permanent så kan vi börja bygga upp landet igen enligt en ny och nödvändigt hyfsregim där civilisationen står i topp, där man fogligt köar i matbutiken, lämnar in en upphittad plånbok på närmaste polisstation och där man strösslar med artighetsfraser som om det inte finns en morgondag. Ett land där man säger tack.

  • Nu glömmer du bort att en stor del av befolkningen bekänner sig till en ideologi där artighet och civilitet är borgerliga patriarkala (kanske t.o.m rasistiska) förtryckarstrukturer som måste dekonstrueras medelst poststrukturalism och värderelativism.
    Komplimanger till kvinnor för deras yttre är t.ex en grav form av nedvärderande sexism. Det är bara kvinnors förmåga att analysera texter av Simone de Beauvoir och Judith Butler som en vit medelålders heterosexuell man har rätt att visa uppskattning för.

%d bloggare gillar detta: