Senaste nytt

Nova-Jeanette Linderoth: Kampen

Privat

Att vara feminist i dag innebär inte bara att stå upp för kvinnors självklara rätt utan även mäns självklara fel. Och naturligtvis inte alla kvinnors rätt, rätt kvinnors rätt ska det vara. Hur hamnade feminismen i en sådan rörig återvändsgränd, finns det någon feministisk framtid och bör det finnas en sådan ens? I dag reder jag, nästan, ut svensk feminism.

Svensk feminism, en gång i tiden handlade det om att bränna bh:ar, gå i demonstrationståg och skaffa ett eget jobb. I dag handlar det om att ha en bh från Åhléns, twittra om demonstrationståg och att skaffa en vän som har ett eget jobb på Södertörns högskola. Att vara feminist i dag kräver nämligen ingenting förutom att säga det i tid och otid och ha en grumlig analys av strukturer. Vad dessa strukturer innebär är oviktigt, det viktiga är att skaffa en analys och säga till alla man möter att också skaffa en. Analysbiten är viktig, mycket viktig.

Jag raljerar, men det är helt omöjligt att inte göra det när en del kvinnor och män som vill få ett ligg på fullaste allvar menar att de är feminister utan att över huvud taget ta det begreppet på allvar. Feminism har blivit ett slit- och släng begrepp och svensk feminism lider av ett totalt självskadebeteende när det kommer till, wait for it; kvinnor. För saker som hederskultur, detta förbannade missvisande begrepp, är ingenting som exempelvis den statsunderstödda feminismen vill veta av. Inte heller kvinnor i socialt utanförskap eller kvinnor som bara vill vara lite jäkla i fred får vara med.

Feminism i dag är inte öppen – den är exkluderande.

Det är en flashback till skolgården när man inte fick vara med och leka om man hade fel tröja på sig. ”Hunden åt min rasifierade/feministiska/strukturella läxa.”

Som jag nämnt är inte svensk feminism en manshatarkultur, den är en kvinnohatarkultur. En identitetspolitisk sörja av begrepp och pekpinnar. Ebba Witt-Brattström sa en gång att 68-rörelsens misstag var att inte inkludera män, jag menar att vår tids feministrörelses misstag är att inte inkludera kvinnor. Och låt mig vara tydlig, för detta är ett gigantiskt problem, aldrig har feminismen behövts mer än just nu. Men inte i den form den har i dag. Inte den typen av feminism som tycker det är festligt att skratta åt andra kvinnor för att dessa i de smalögdas och självutnämnda kvinnoambassadörernas ögon gjort fel. Inte den typ av feminism som är helt tondöv inför hedersrelaterat våld och som kallar dem som för fram denna minst sagt vansinniga ”problematik” för rasist. Inte den typ av feminist som vildsint sparkar och slår hellre än att lyssna och se. Och inte den typen av feminism som liksom en surdeg från 2004 frodar sig i Stockholms innerstad och kranskommuner.

Det är nämligen väldigt lätt att sitta mässande på en hög häst när man aldrig någonsin satt fötterna på marken.

Det finns ingen som helst framtid för dagens feminism som den ser ut i dag och det bör heller inte heller finnas det. Men jag önskar – med emfas – att en nygammal dag gryr, med intellektuella förebilder som Åsa Linderborg på hemmaplan och Germaine Greer på bortaplan. Men får jag se en till gråtmild TV4-personlighet som tafattar runt bland begreppen så ger jag nog upp hoppet, alternativt osäkrar hagelbössan.

Fler mediepersonligheter bör hålla tyst om saker de inte förstår men det är en annan krönika.

Feminismen är död. Länge leve feminismen

%d bloggare gillar detta: