Senaste nytt

Noa Herngren: ”Vi de måttlösa”

wikimedia commons

Med anledning av Per Molanders artikel i DN:s kultursidor om Ayn Rand känner jag att det är på sin plats att försvara Ayn Rand, en av 1900-talets mest betydelsefulla intellektuella.

Molanders kulturartikel bjuder på ett förvånande grovt ideologiskt motiverat personhat mot Rand som jag vill bemöta. Jag ska göra det genom att bemöta valda utdrag ur Molanders artikel. Jag kommer först börja med en kort introduktion om Rand och Molanders hantering av Rand för att sedan bemöta valda utdrag ur Molanders artikel som jag tycker är värda att bemöta.  

Introduktion

Det kan knappast understrykas alltför många gånger vilken betydelsefull roll hon spelade i att ingjuta metafysiska, etiska, politiska och estetiska värderingar i libertarianismen, att motivera kapitalismen och nattväktarstatens moraliska betydelse utifrån en förnuftsbaserad värdegrund och bildandet av objektivismen, det värdesystem som förkroppsligar den värdegrunden. Det är beklämmande att hon för sina gärningar återigen får en akademikers blinda raseri efter sig. 

Som så ofta är fallet, så måste personer som vill svartmåla Rands filosofiska värderingar, göra det antingen genom att konsekvent förvrida de till oigenkännlighet, eller genom att gömma de under de mest banala generaliseringar som går att hitta, i hoppet att generaliseringen räcker som vederläggelse utan behov av djupare analys. Per Molander nyttjar flitigt båda metoderna, och producerar något som inte ens går att kalla en karikatyr. En karikatyr strävar efter att överdriva en karaktärs attribut, medan Molanders text snarare strävar efter att vända upp och ner på karaktären. Inte nog med att texten består av halmgubbar, det dåliga som halmgubbarna står för varken förklaras eller motiveras. Artikeln strävar efter att hitta så många lösa, osammanhängande anklagelser som möjligt mot henne i förhoppningen att den lämnar läsaren med en negativ bild, utan att denne har blivit klokare på minsta vis om vem hon var och vad hon stod för.

Rands kapitalister lika med nazister?

Med i bagaget till USA hade hon en halvsmält version av Friedrich Nietzsches filosofi. ”Så talade Zarathustra” var en bestseller över hela Europa decennierna runt sekelskiftet, inte minst i Ryssland. 

Idén att mänskligheten består av en stor mängd människor och liten grupp av övermänniskor tilltalade många som såg sig utkorade att leda, och den var flexibel nog att kunna användas överallt. För nazisterna var det tyskar som var övermänniskor, för Ayn Rand blev det kapitalisterna

Det här är den första, men inte sista lösa anklagelsen om samband med nazism som behöver tas uti med.  

Att kalla kapitalisterna för Rands övermänniskor är fullständigt barockt då det överhuvudtaget inte finns hierarkier i hennes uttänkta samhälle. Genom sitt författarskap har hon konsekvent hävdat att det inte finns några kollektiva rättigheter som tillhör särskilda grupper, enbart individuella och att dessa ej är annorlunda för någon. Rands kapitalist äger ingen gudagiven särställning i en laissez faire ekonomi, inga privilegier givna av samhället, inte heller någon av slumpen givna goda förutsättningar, enbart värderingar, dygder samt konsekvenserna av att äga dem; rationalitet, produktivitet, stolthet och rikedom. Kapitalisten har sitt förnuft, sin integritet, sitt skapande och sin självständighet som högsta värden, och har som enda makt att producera det som andra individer efterfrågar och sälja det med vinst. Kapitalisten har inte, som politikern eller andra statstjänstemän, makten att nyttja våld. Politiker och statstjänstemän använder sitt inflytande för att stifta lagar som definierar brott, och därför vem som ska bestraffas, utifrån vilket handlande och styrkan i bestraffningen. Monopolet på våld är en makt som är förbehållen staten, och det är en faktor som tydligt skiljer ekonomisk makt från politisk makt. En kapitalist kan därför inte vara en ”ledare”. 

Jämför nu kapitalisten med den sortens övermänniska som nazisten hade som ideal och som Molander drar paralleller med: En biologiskt utrustad/begåvad individ med rå muskelstyrka, råhet, krigslust och hat mot svaga som högsta värden, med de enda livsmålen att döda och kräva de svagares underkastelse samt avla och uppfostra barn som fortsätter samma process. Den här sortens människa är blott övermänniska till namnet, då denne är statens lydiga verktyg som förväntas underkasta sig en führer eller en annan godtycklig auktoritet efter minsta nycker, utan tillstymmelse till självständigt tänkande, egen vilja eller mänsklighet. Ironiskt nog är det just oförmågan till självständiga värden och tankar som skiljer nazistens övermänniska från Nietzsches. 

Stora delar av textmassan, 1153 sidor i den svenska utgåvan, ägnas åt att exponera Rands stöd för en ohämmad egoism på det individuella planet och för kapitalismen på det samhälleliga

I hennes idealsamhälle är ordet ”ge” förbjudet. Hjälten John Galt deklarerar som sin grundmaxim ”att aldrig leva för någon annan människas skull”, en fras som är så helig att den används som kod till ett av honom uppfunnet röstlås.

Här är konkreta exempel på hur floskler och känsloargument används utan närmare motivering, som om orden ”egoism” och ”kapitalism” räcker som vederläggelse. Molander ägnar inte en enda rad åt att bygga vidare på sina anklagelser, att motivera vad som är fult med egoism och privat ägande. Ingenstans ger han sig i kast med att angripa Rands faktiska värderingar och argumenten de är baserade på; de fundamentala principerna om rätten till liv och strävan efter lycka som försvarar individens rätt till egendom och självständighet, nödvändigheten att produkter som höjer levnadsstandarden är konsekvensen av individers intellektuella skapande, och att auktoriteter inte kan styra det skapandet med våld utan att samtidigt tillföra mer elände till samhället. På tal om auktoriteter så tycks det dessutom finnas likheter med nazister som vi inte har räknat med. 

Svaga och ytliga samband utan teckning

Estetiken är som synes analog med sovjetkommunismens och nazismens. Mänskligheten består av onda och goda, och vem som är vad avslöjas omedelbart av det yttre. Rands politiker motsvarar sovjetpropagandans kulaker och nazismens judar.

Självbilden är att dessa övermänniskor är ”de som har burit världen på sina axlar, hållit den vid liv, utstått tortyr som enda betalning men aldrig lämnat mänskligheten åt sitt öde”. Också detta offerperspektiv, så politiskt effektivt, ger obehagliga associationer till andra av 1900-talets ideologier.

Uppseendeväckande är att Norberg i sin krönika inte alls berörde de djupt problematiska inslagen i Rands text. Låt oss som ett tankeexperiment se hur man på samma sätt skulle kunna tala sig varm för en annan av 1900-talets politiska storsäljare, Adolf Hitlers ”Mein Kampf”. Mellan 1925 och 1945 trycktes boken i mer än 1.100 upplagor i närmare 12,5 miljoner exemplar i Tyskland.

Det är alltså ett litterärt stildrag, ett offerperspektiv och Mein Kampfs popularitet som Molander använder för att koppla Rand till nazister och kommunister. Det är makalöst svaga och ytliga ”samband” i ljuset av de bakomliggande ideologiernas faktiska värderingar. Randiansk objektivism och nazim/kommunism skiljer sig åt på varenda punkt när det kommer till metafysiska, epistemologiska, politiska och etiska premisser, när det kommer till erkännandet av en objektiv verklighet, individens rättigheter och samhällets uppgifter. Molander försöker hitta så många lösa kopplingar som möjligt med fascistiska åskådningar att man nästan börjar spekulera om ett dunkelt, påtagligt motiv. Kanske ett motiv att dölja det faktum att nazismens och kommunismens grundläggande premisser om människan som ett obetydligt, formbart objekt för stadsnyttan har långt mer gemensamt med socialdemokratin än med libertarianismen, men vem vet. 

Molanders moraliska pekpinnar

På ett häpnadsväckande sätt lyckas texten avvika från slentrianmässig kritik av egoism och estetik, för att plötsligt ägna sig åt skamlöst sexuellt förakt. Det uttrycks som klandervärt att bokens popularitet skulle ha ökat på grund av att författaren hade mage att förse huvudkaraktärerna med sexuella känslor och behov att ägna sig åt sexuella akter (eller ”pornografiska inslag” som det kallas.) som läsaren kan relatera till och uppskatta. En bok med sexuella inslag är alltså något fult och lågt som helst ska undvikas i skönlitterära verk om man vill bli tagen på allvar. Huruvida det är ett moraliskt problem att Dagny Taggart:

har som rutin att driva älskog med de manliga övermänniskor som hon ser som jämlikar…

är inte tydligt, men man kan ana en pik om att det är fult för en kvinna att ha för höga preferenser. En romans med assistenten Eddie Willers hade kanske kunnat tillföra mer sofistikerad och progressiv klasskamp till bokens romantiska inslag.

Medvetet missförstånd?

Texten behandlar sedan enstaka stycken ur Atlas Shrugged tagna ur sin kontext med egna tolkningar, som skildringen av ”mordet” på en fångvakt som i själva verket var en akt av självförsvar (eller vad ska man kalla ett räddningsförsök där en diktatorisk stat har kidnappat någon efter nyckfulla lagar?).  

Tågolyckan är det andra exemplet där det påstås att Rand önskar livet ur de personer som omkommit för de tankar som föregått olyckan. Det är viktigt att komma ihåg att det lidande som personerna i boken dras med, olyckorna, den ekonomiska stagnationen, fattigdomen, är logiska nödvändigheter snarare än moraliska bestraffningar. Det är ett faktum, en nödvändighet att människor som väljer att inte använda sitt förnuft och arbete för att överleva, samtidigt som de stöttar politik som bestraffar tänkande och produktion, förr eller senare kommer dö när det inte längre finns tänkande, producerande människor att förlita sig på. Det är det som är hela sensmoralen i stycket. Sensmoralen är att människor dör som en konsekvens av att de vägrar förstå och behärska naturens lagar.

Molanders bisarra hopklumpade

Nu är det dags att ta itu med kronjuvelen av texten, det som inledande stycken har värmt upp den alltmer vilseledda läsaren för, försöket att på fullaste allvar jämföra Trump med Rand. 

Rands svarta lista ter sig bekant. Detta är inte något annat än Donald Trumps politiska plattform, definierad genom vilka han uppfattar som sina motståndare: forskare, journalister, demokratiförspråkare och personer som har kritiska synpunkter på företags agerande.

Till att börja med måste man fråga sig: vad menar Molander med ”demokratiförespråkare” och på vilket sätt skulle Rand vara antagonistisk till dem? När det kommer till rättigheter så är medborgarna i hennes minimal stat garanterade de viktigaste såsom yttrandefrihet, pressfrihet, äganderätt och andra rättigheter som berör individen. ”Demokratiförespråkare” kan betyda precis allt mellan himmel och jord. Vad exakt skulle de förespråka som Rand kan invända mot, löntagarfonder? antitrust-lagar? ökade offentliga utgifter? censur? medborgarlön? För övrigt är det inte ”kritiska synpunkter på företags agerande” som Rand kritiserar, utan de hutlösa anspråk på företags agerande som resterande samhälle tror sig ha minsta rätt till. 

Trump och Rand, en protektionistisk politiker och en libertariansk författare, räknas alltså som personer av samma skrot och korn i politisk bemärkelse, helt enkelt därför att de råkar äga en antagonism mot personer som ibland tillhör samma yrkeskår, en märklig anklagelsemetod då den överhuvudtaget inte kräver en analys av syften och motiv. De personer som Rand är antagonistisk mot har som gemensamt att de förkastar kapitalismen, den ”själlösa” materialismen, den fria marknaden, konkurrens, kort sagt det som leder samhällsutvecklingen framåt, och i dess plats sätter socialism, primitivism, byråkrati och anti-intellektualism i jämlikhetens och den sociala rättvisans namn, vilket leder till stigande fattigdom, arbetslöshet, misär och uppgivenhet. Det är dessa konsekvenser och personerna som är ansvariga för de som är föremål för Rands antagonism. Detta är alltså moraliskt likvärdigt med en person som har en antagonistisk hållning mot personer som kritiserar hans makt som politiker, primärt för de konsekvenser det har på hans makt och inflytande. 

Det krävs så oerhört mycket abstraktioner och generaliseringar för att likställa dessa personers mål och syften, att teorin faller omkull vid minsta pust av ärlig kritisk granskning. Att kalla den här liknelsen för skamlös är det minsta man kan säga, det enda som är mer häpnadsväckande än den här intellektuella ohederligheten är det faktum att den blev publicerad. Det värsta är att personer som är ännu mer aningslösa om Rand än Molander kommer komma ihåg det här lågvattenmärket till text och repetera samma känsloargument, floskler och halmgubbar för ännu mer aningslösa personer. Texten kan bäst sammanfattas som ett desperat försök att smutskasta en författare vars värdegrund är diametralt motsatt den egna.

Molander kan vara lugn – Rands värderingar kommer inte bli normaliserade av samtiden

Molander kan vara lugn över en sak, nämligen att Ayn Rand är den sista person vars värderingar kommer bli normaliserade av samtiden. Överallt i samhället har ord och principer bytt innebörd från individens suveränitet till kollektivets suveränitet. ”Frihet” betyder inte längre friheten att leva i fred som en självständig individ, att bestämma över sitt liv och sin egendom, utan friheten att bli omhändertagen, att slippa tänka och producera, på bekostnad av vilka? – de som kan tänka och producera. ”Rättvisa” betyder inte längre rättvisan att bli behandlad utifrån sina handlingar och sin karaktär, rättvisa innebär att slippa bli behandlad utifrån sina handlingar och sin karaktär eftersom de är konsekvensen av omständigheter, ej val. ”Jämlikhet” betyder inte längre juridisk jämlikhet, likhet inför lagen, utan ekonomisk jämlikhet, rätten att kräva och ta det oförtjänta och skyldigheten att bli berövad det man förtjänat. Samtiden fortsätter att ta efter den ideologi som präglat och kommer prägla merparten av mänsklighetens historia – altruismen. 

EU är ett utmärkt exempel på ett nuvarande politiskt organ med växande altruistiska ambitioner, som när de inte bedriver sociala rättviseprojekt som lagstiftning av lastbilschaufförers löner på kontinental skala, ägnar sig åt häxjakter på skatteplanerare, vars enda brott är att de vill behålla pengar de rättmätigt tjänat från sin produktion, och åt att kritisera skatteparadis som inte ens är med i EU. Altruismens normalisering pågår.

Noa Herngren är mjukvaruutvecklare, libertariansk objektivist boende i Stockholm.

%d bloggare gillar detta: