Senaste nytt

Daniel Nadj: Europas två 1968

Privat

Nyligen uppmärksammade Johan Hakelius att det 2018 vi precis gått in i innebär att vi kan blicka tillbaka på två oerhört inflytelserika år med ett helt respektive ett halvt sekels avstånd. Vi befinner oss 100 år efter 1918, när de stridande parterna lade ned vapnen efter första världskriget, och 50 år efter 1968, då studenter över hela Europa gjorde revolt mot auktoriteterna.

För vår samtid framstår det senare jubiléet som särskilt relevant. Aldrig under detta händelserika halvsekel har teserna som formulerades av diverse vänstergrupperingar 1968 utmanats så intensivt som nu. Begrepp som Frankfurtskolan och postmodernism, vilka populariserades på dåtidens lärosäten under respektive i kölvattnet av 68-revolten, uttalas numera allt oftare med en pejorativ klang. Den sexuella revolutionens landvinningar har motats tillbaka av en märklig nymoralism som följt i spåren av den moderna vänsterfeminismen. Och snart kastar väl de sista av ”1968 års män och kvinnor”, som en gång marscherat in i universitetets, medias och kulturens institutioner, in handduken.

För en ung högerorienterad person som undertecknad torde detta vara goda nyheter. Ju mer skuggan av 1968 falnar, desto bättre, kan man tycka. Och visst, själv kan jag inte undgå att fyllas av avsmak varje gång jag hör fyrtiotalisternas mest privilegierade och självcentrerade representanter belägga epoken som innebar att de kopplade ett järngrepp om samhället med ett nostalgiskt skimmer. Så också i Studio ett häromveckan när författaren och dramatikern Suzanne Osten drömde sig tillbaka till tegelstenskastning i Paris, medan statsvetarprofessorn Ulf Bjereld ihärdigt försökte ge 68-studenterna äran för allt ifrån 70-talets jämställdhetsreformer till vår moderna individualistiska livsstil. Ibland verkar det inte finnas några gränser för hur mycket som kan tillskrivas dessa demonstrerande vänsterynglingar.

Det är lätt att anamma den ganska fyrkantiga bilden av 1968 som tecknats av generationerna som var, eller hade velat vara, unga detta år. ”Antingen var det då allting började, eller så var det då allt elände började”, som Hakelius uttrycker det i artikeln ovan. Inom de diskussionsramarna finns bara två möjliga positioner: okritiskt hyllande i Ostens och Bjerelds anda eller oreserverat tillbakavisande av allt denna revolt förde med sig. På den senare sidan återfinns exempelvis den brittiske filosofen Roger Scruton, som enligt egen utsago blev konservativ när han bevittnade medelklassungdomarnas huliganbeteende på Paris gator under den så kallade majrevolten.

Men man når en rikare förståelse av 1968 om man också blickar bortom Sverige och Västeuropa. För medan ungdomarna i städer som Stockholm, Paris, Rom och Berlin ockuperade studentlokaler, firade kommunistdiktatorer och ropade slagord mot den ”borgerliga” demokratin, pågick ett parallellt uppror i Europas östra del. Det talas sällan om detta 1968 i samma romantiska ordalag som den västliga motsvarigheten. Som DN-journalisten Maciej Zaremba påpekar i sin essä ”1968 – i öst och i väst” uppfattade man i väst generellt de östliga sextioåttorna som ”ideologiskt obildade och även i övrigt en aning bakom.”

Resningarna i Östeuropa ägde rum under radikalt annorlunda förhållanden och med helt andra mål för ögonen jämfört med i väst. I Warszawa gick studenternas kamp ut på att nå sanning i en situation där partiapparaten dagligen förmedlade en förljugen verklighetsbild. Samtidigt kämpade studenterna i Stockholm för ett övergivande av ”positivistisk” vetenskap och ”borgerliga” sanningsanspråk. I Prag sökte det reforminriktade kommunistpartiet under Alexander Dubčeks ledning skapa en socialism med ett ”mänskligt ansikte”, en politik som fick stort stöd av tjeckiska studenter. Bland de revolterande ungdomarna i väst var reformism snarast ett skällsord. I öst demonstrerades det fredligt och civiliserat. På andra sidan Europa byggde man barrikader och slungade tegelstenar mot ordningsmakten.

Av västs 1968 finns, enligt min mening, mycket lite att lära. Om det finns något att ta med sig därifrån är det vad en enad generation kan åstadkomma när den kräver sin rätt. När jag ser tillbaka på 1968 är det istället för att hedra de östeuropeiska sextioåttornas minne. Jag skänker en tanke åt revisorn Ryszard Siwiec, som begick självmord genom att sätta eld på sig själv i protest mot Polens deltagande i invasionen av Tjeckoslovakien. Jag inspireras av modet som de civila demonstranterna i Prag, varav flera sköts ihjäl, uppvisade när de obeväpnade mötte Warszawapaktens stridsvagnar. Jag tänker på studenterna som gick ut på Warszawas gator i solidaritet med dissidenterna Adam Michnik och Henryk Szlajfer efter att dessa uteslutits från den polska huvudstadens universitet.

Där och då slogs deras uppror ned. Men till skillnad från västs sextioåttor är de inte bara hjältar enligt sin egen generations historieskrivning.

%d bloggare gillar detta: