Senaste nytt

Daniel Nadj: ”Det är ingen riktig vänsterpolitik”

Privat

Vänstern har alltid haft problem med att hålla en enad front. Av tradition trivs man bättre med att träta om marginella frågor inom gruppen än att sluta leden mot sina motståndare. För en utomstående är det stundtals fascinerande att ta del av vänsterns interndebatter. Men när de narrativ som formuleras där börjar få spridning bortom deras egna plattformar är det dags att markera.

Det kanske tröttaste försvaret för kommunism är det som går ut på att inte ett enda av försöken som hittills gjorts att förverkliga den marxistiska utopin varit representativt för ”riktig” kommunism. Trots stora inbördes variationer och enorma ansträngningar att reformera fram en kommunism med ett ”mänskligt ansikte” har alla samhällen där produktionsmedlen ägts gemensamt präglats av samma symtom: stelbenthet, långsiktig stagnation, maktcentralisering och förakt för individen. Särskilt utsatt har den lilla människan varit, som ju kommunisterna som bekant utger sig för att skydda.

Ändå vägrar somliga att erkänna att kommunismen som lära skulle ha något inneboende systemfel. Den fattigdom och de brutala massmord som har kunnat bevittnas i länder med kommunistiskt styre var inte följder av kommunismen, hävdar de. Snarare tillkom problemen på grund av att kommunismens principer inte tillämpades tillräckligt rigoröst. Om man får tro dessa röster var det inte för mycket kommunism som ledde till exempelvis svältkatastrofen i Ukraina 1932–33 eller kaoset under det ”stora språnget” i Kina 1958–1962, utan för lite. Samtliga kommunistiska ledare måste därför antingen ha missförstått kommunismens principer, medvetet struntat i dem eller inte varit förmögna att realisera dem. Kreativiteten är stor när det gäller att bortförklara kommunismens misslyckanden.

Samma bortförklaringstendenser kan nu skönjas hos den alltmer högljudda gren av vänstern som ägnar sin mesta tid åt att attackera identitetspolitik och kulturrelativism – det vill säga saker som deras egna politiska skrå kommit att förknippas med de senaste åren. Man talar om en vilsen vänster. Den breda vänstern, säger man, har internaliserat högeridéer och borde gå tillbaka till sina ”riktiga” ideal. För att urskilja sig från denna har man bland annat myntat begreppet ”regressiv vänster” (regressive left). Själva anser man sig representera samma progressiva arv som etablissemangsvänstern vid någon oklar tidpunkt i det förflutna ska ha övergivit. Deras utgångspunkt fångas i meningen ”I didn’t leave the Left, the Left left me”, vilket har uttryckts i olika varianter och vid olika tillfällen av personer som programledaren Dave Rubin, journalisten Brendan O’Neill, neuroforskaren Sam Harris och för den delen vår egen Göran Adamson, docent i sociologi och författare till boken Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster.

Men har egentligen vänsterns grundläggande ideal förändrats särskilt mycket genom åren? I en tidigare krönika här på Frihetssmedjan har jag själv berört vänsterns skifte från att fokusera på ekonomi till att sätta sociokulturella frågor i centrum, något som var del i en process som inleddes kring 1960-talets andra hälft. Detta innebar dock mer att gamla teorier tillämpades på nya studieobjekt än att de politiska målen förändrades i någon väsentlig mening. Lite tillspetsat kan sägas att man jämte klasserna också började ställa andra grupper mot varandra: män mot kvinnor, vita mot icke-vita, heterosexuella mot hbtq-personer. Det huvudsakliga verktyget vänstern använde för att förstå samhället må därigenom ha bytts från ”ren” klassanalys till intersektionalitet, men kollektivismen, konfliktperspektivet, paternalismen, misstron till människors uppfinningsrikedom och strävan efter lika slutresultat framför lika möjligheter bestod.

För mig framstår dagens vänsterpolitik sammantaget som en logisk följd av dessa värderingar. Mer rimligt än att vänstern plötsligt skulle ha kastat sina egna idéer överbord är att vänsterns avfällingar, i sin besvikelse över sakernas tillstånd, sentimentalt klamrar sig fast vid föreställningen om en ädel och ”riktig” vänster som gått förlorad. ”Vad skulle Karl Marx ha sagt, eller Tage Erlander?”, frågar sig Adamson i den ovan länkade essän. Med reservation för att historiska jämförelser av den här typen alltid blir skeva, skräms nog Adamson mest av tanken på att hans hjältar, när allt kommer omkring, skulle ha känt sig ganska hemma i den nutida vänstern.

%d bloggare gillar detta: