Senaste nytt

Nova-Jeanette Linderoth: Samklang

Privat

I morgon söndag tar Richard H Thaler, professor i beteendeekonomi emot Nobelpriset i ekonomi för att bland annat ”utforskat konsekvenser av begränsad rationalitet, sociala preferenser och brist på självkontroll”. Vid sidan av Dylan kan jag inte komma på en mer välförtjänt mottagare.

Beteendeekonomi har framför allt sedan den ekonomiska krisen 2007 varit ett både omdiskuterat, välapplicerat men framför allt populärt fält inom ekonomi men även inom politik, policyskapande och socialpsykologi.

Skälen till detta grundar sig sannolikt i dess populärvetenskapliga närmast Malcolm Gladwellska tonalitet. Undertecknad har själv använt just beteendeekonomi i både akademiska och fristående texter just av ovan nämnda skäl.

Grovt tillyxat är en av grundpelarna inom beteendeekonomi att människan inte är rationell när det kommer till ekonomiskt agerande. Vi nappar så att säga på 3 för 2 erbjudanden trots att vi endast behövde ett 1 av 1 erbjudande. Vi agerar ekonomiskt mer oegennyttigt än vad vi kanske själva tror.

Beteendeekonomi betonar kognition i högre utsträckning än klassisk nationalekonomi vilket troligtvis även det bidrar till dess aura av att vara i samklang med zeitgeisten.

Motpolerna är alltså rationalitet och irrationalitet. Och här blir det både relevant men även en smula problematiskt. Det blir relevant i det att det är sant sett till vad vi vet om oss själva i dag. Med historiskt fog kan man hävda att det var endast under ett kort ögonblick under senare delen av 1700-talet som någon ansåg människan som en rent rationell varelse. Först var det tro, sedan övertro på rationalitet och sedan tro igen. Och där är vi i dag. Väldigt få, om några, beslut person X tar är rationella. Att klara marshmallowtestet är irrationellt, att utbilda sig är irrationellt, att pensionsspara är irrationellt. Att dela ut Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne är irrationellt. Ity att du aldrig vet om något av dessa kommer så att säga löna sig i längden. Ändå gör vi detta. Så vi är de facto irrationella.

Det blir problematiskt av två skäl. Om irrationalitet är normen så borde rationalitet vara anomalin. Man kan alltså inte egentligen mena att inte vara rationell är någonting som sticker ut. Eller stack ut då. En rationell människa i dag hade tömt sitt bankkonto, stoppat pengarna i madrassen och isolerat sig från omvärlden.

Ändå gör vi inte detta. Så vi är de facto irrationella.

Men det främsta skälet till att det blir problematiskt är när ett irrationellt ekonomiskt beslut fritt översätts till ett politiskt eller framför allt normativt felaktigt beslut.

Låt mig ge ett konkret exempel för att pigga upp. Brexit har inte sällan behandlats i just beteendeekonomiska termer. Det är enligt falangen som var mot Brexit en dålig idé rent ekonomiskt för Storbritannien. Därför blir beslutet att lämna EU ett irrationellt beslut. Där vill jag mena att det är en felaktig konklusion. Att lämna EU är inte irrationellt, inte heller fel per se eftersom att det är ett rent subjektivt begrepp. Brexit gick däremot mot konventionen. Och just konventionsbegreppet saknas när man som sagt översätter ekonomisk teori till faktiskt agerande. Självfallet är social kontext en byggsten inom beteendeekonomin men den lutar stundtals för mycket åt normativitet. Och inte minst åt en lite östkustliberal världsåskådning.

Det är ingen slump att nobelpristagaren passade på att ge en känga åt just Trump. Inget är så i samklang med samtiden som just beteendeekonomi.

Men trots det är det ett utmärkt val av person att få Alfreds Nobels minne i cash.

%d bloggare gillar detta: