Senaste nytt

Daniel Nadj: Nya tider, nya skiljelinjer

Privat

Vi lever i spännande politiska tider. Gamla och inte så gamla dogmer ställs på ända. Samtidigt rehabiliteras sanningar som vi trodde hade avslöjats som lögner. Det irrelevanta blir relevant och det otänkbara blir plötsligt tänkbart. Måhända ser vi konturerna av nya politiska skiljelinjer avteckna sig på horisonten. Dessa kan i framtiden leda till oväntade allianser.

Efter andra världskriget uppstod en politisk konsensus på den västra delen av kontinenten. Partierna sökte sig mot mitten. Västeuropéerna vande sig vid en ordning där ett högerblock, bestående av liberaler och konservativa, och ett vänsterblock, huvudsakligen utgjort av socialdemokrater, bytte av varandra vid makten. Dessa var principiellt eniga på en rad fundamentala områden: synen på demokrati, globalisering, frihandel, invandringspolitik och behovet av en välfärdsstat för att jämna ut de sociala olikheterna i samhället. Den grundläggande skillnaden mellan dem låg i hur stora sociala olikheter som accepterades och därmed hur bred välfärdsstat som ansågs vara motiverad. Med andra ord var den primära politiska skiljelinjen av ekonomisk art.

Till följd av den östeuropeiska realsocialismens kollaps mellan 1989 och 1991 ändrades läget. Framförallt drevs förändringen av en identitetskris inom vänstern, vars rötter går tillbaka till 1960-talet och bildandet av den s.k. Nya vänstern. Denna bröt med marxism-leninismens fokus på ekonomiska frågor för att istället inrikta sig på sociokulturella frågor. När realsocialismen slutgiltigt brakade samman förlorade stora delar av vänstern kompassen på det ekonomiska området. Istället framhävde man frågor om kultur och identitet.

Även om den började i det kommunistiska lägret drogs också socialdemokratin in i denna identitetskris. Fram till 1989 hade många socialdemokratiska partier i Europa tämligen oproblematiskt bekänt sig till socialismen, om än med reservationen att man var ute efter en ”demokratisk socialism” och ville reformera sig fram till detta tillstånd. Ännu Palme kallade sig stolt demokratisk socialist. När Göran Persson 2005 blev tillfrågad i SVT om han var socialist ville han emellertid inte kännas vid beteckningen. Vid det laget hade den breda parlamentariska vänstern accepterat kapitalismens logik och sade sig blott vilja stävja dess värsta effekter. Den brittiske Labour-politikern Tony Blair blev frontfiguren för denna pånyttfödda vänster.

Vänsterns förnyelse ritade om den politiska spelplanen. Överhuvudtaget skedde en förskjutning i den politiska diskursen från ekonomiska till sociokulturella teman. Många liberaler lockades vänsterut och började uppfatta de konservativa som huvudmotståndaren. En konsekvens av vänsterns förlorade självförtroende på det ekonomiska fältet blev därtill att man alltmer tappade kontakten med sina kärnväljare inom arbetarklassen. Traditionellt hade vänstern bromsat globaliseringssträvanden, eftersom man ansåg att globalisering missgynnade arbetarna. Men nu övergav man den analysen. Denna plockades istället upp av den nationalistiska högern, vars företrädare sedermera kom att gå under namnet ”högerpopulister”. När arbetarklassen så småningom upptäckte vänsterns nya giv började stora delar av den rösta högerpopulistiskt.

Vad som skett efter den ekonomiska krisen 2007-2008 är att kapitalismkritik fått en återkomst inom vänstern. Politiker som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders, liksom Stefan Löfven, talar öppet om sig själva som demokratiska socialister. Fortfarande är det den kulturellt inriktade vänstern som har övertaget, men skepsisen mot denna växer för var dag som passerar. På sikt tycks vänstern gå mot att ånyo prioritera ekonomiska frågor och ”klassisk” vänsterpolitik. Dock är man naiva om man tror att man för den skull kommer att kunna ta tillbaka sina förlorade arbetarklassväljare i en handvändning. Högerpopulismen är här för att stanna, åtminstone inom en överskådlig framtid. Det kommer att krävas tålmodigt övertalningsarbete från de etablerade partierna för att återvinna dessa väljares tillit.

De kommande åren bär på intressanta möjligheter. Man kan urskilja tre tendenser för framtidens politik. Den mest uppenbara av dessa är att den centrala politiska skiljelinjen återigen verkar bli av ekonomisk karaktär. Tiden då den politiska diskussionen dominerades av sociokulturella teman tycks vara över.

Den andra tendensen har att göra med vilka allianser som kan komma att bildas om striden står mellan kapitalismmotståndare och marknadsvänliga krafter. Det är inte svårt att se likheterna mellan socialisternas och högerpopulisternas utblick. Båda förhåller sig negativa till globalisering och vill på olika sätt inskränka marknaden för att göra den mindre konkurrensbaserad. Således påminde den slovenske filosofen och vänsterdebattören Slavoj Žižek nyligen i brittiska Independent sina meningsfränder om att det är det ”globala kapitalistiska etablissemanget”, inte högerpopulisterna, som är vänsterns verkliga fiende. Om dessa hamnar i knät på varandra kan det i sin tur göra att liberaler och konservativa åter kan samverka.

Den tredje tendensen kommer av att friheten som värde står under belägring. Yttrandefriheten ifrågasätts på universitet runtom i västvärlden och en sorts nymoralism har fått fäste i våra samhällen. En annan viktig politisk skiljelinje kan därför bli mellan dem som sätter friheten i första rummet och dem som ger företräde åt rätten att inte utsättas för obekväma åsiktsyttringar. Med den brittiske journalisten Brendan O’Neills ord handlar det om huruvida man litar på vanliga människors förmåga att sköta sina egna liv.

Vi lever som sagt i spännande tider.

%d bloggare gillar detta: