Senaste nytt

Daniel Nadj: Några tankar om högerns framtid

Privat

I min öppningskrönika här på Frihetssmedjan gjorde jag förutsägelsen att framtidens politik i västvärlden kommer att återgå till det (normal)tillstånd där den huvudsakliga skiljelinjen är av ekonomisk art. Av detta följer, menade jag vidare, att kapitalism- och globaliseringskritiska socialister och nationalister, vilka tillsammans formerar en vänster, ställs mot marknadsvänliga liberaler och konservativa, vilka utgör en höger. Den här krönikan tänker jag ägna åt att diskutera högerns plats i en sådan framtid, en framtid som nog är mindre avlägsen än vad man skulle kunna tro.

Den globala kapitalismen, ihop med de västliga eliter som drivit på dess utbredning, är inne i en negativ period. Den internationella handeln som andel av världens BNP har efter finanskrisen ännu inte kommit upp i 2008 års nivå och är på stadig nedgång sedan 2012. Parallellt därmed har protektionistiska partier utan kopplingar till de gamla eliterna gjort stora landvinningar. En del av dessas kapitalism- och globaliseringskritiska tongångar har även letat sig in i mer etablerade partier. Således ser vi exempelvis hur brittiska Tories talar allt mindre om ekonomisk tillväxt och mer om hur befintliga resurser ska fördelas. Det är förstås ett område där vänstern alltid kommer att ha övertaget mot högern; fördelning är vänsterns hemmaplan.

Hur ska man ändra på hela den här trenden? De senaste veckorna har två artiklar publicerats i svensk press som berört den frågan ur varsitt perspektiv. Den ena skrevs av krönikören Nisha Besara, som vädjade till svenska folket att inte proteströsta på ytterlighetspartier. Även om de är missnöjda med de etablerade partierna borde folk försöka hitta sin ”inre kompass”. ”Katastrofen randas inte under en första mandatperiod om ni tänker fullfölja er protest. Men jag kan berätta för er om det som har hänt i historien”, varnade Besara.

På egen hand är Besaras text ganska ointressant. Den blir intressant först när man placerar den i en större kontext. Den illustrerar en vanlig strategi hos västs eliter när de konfronterats med alltmer skeptiska medborgare de senaste åren, nämligen att försöka övertyga med moraliska medel. Det handlar om att skuldbelägga, skrämma eller ibland rentav håna människor som är besvikna på vad dessa eliter åstadkommit sedan 2008 och söker andra alternativ. Strategin har inte varit effektiv.

Den andra artikeln exemplifierar något som förhoppningsvis sprider sig bland marknadens vänner: självkritik. I denna drog Janan Ganesh, normalt krönikör i Financial Times, tre lärdomar av det ökade globaliseringsmotståndet. För det första bör högern inse att (grupp)identitet spelar roll för de flesta väljare. Att då tilltala dem som postnationella, genomindividualiserade personer är inte särskilt lyckosamt. För det andra kan en (måttfull) välfärdsstat motsägelsefullt nog hjälpa den globala kapitalismens sak. Basal trygghet värderas högt av många människor. För det tredje finns ett behov av nya politiska analyser, givet att stora delar av våra partiers politik formulerades för en annan tid och radikalt annorlunda samhällen.

Man kan såklart diskutera huruvida Ganesh identifierat de rätta, eller de enda, lärdomarna av globaliseringens backlash. Poängen är att högern behöver fundera över sitt eget ansvar för att så många människor har tappat tron på att öppna marknadsekonomier är bäst på att generera välstånd. Högerns tankearbete bör riktas mot hur man tidigare lyckades nå dem som nu avvisar den globala kapitalismen. När majoriteten av västs arbetare valde bort kommunismen efter de båda världskrigen var det inte någon borgerlig moralpredikan som låg bakom. Betydligt viktigare var arbetarnas övertygelse om att de skulle få det bättre under ett kapitalistiskt system, vilket också besannades: det traditionella proletära levernet nära nog utplånades i väst efter 1945.

Den historiska erfarenheten visar att det är den vanliga människans tillvaro som gynnas mest av kapitalism. Få har argumenterat lika väl för detta som ekonomen Milton Friedman. I sin föreläsning ”Equality and Freedom” från 1978 presenterar han flera tankeväckande exempel på att kapitalismen har gjort jämförelsevis lite för de rikaste. Ta moderna vattenledningssystem, säger Friedman. Redan patricierna i antikens Rom hade tillgång till rinnande vatten, även om det kom från tjänare som bar vattnet i lerkärl. Inte är det samhällets toppskikt som har vunnit mest på att vi numera har tillgång till rent vatten bara genom att vrida på kranen. Detsamma kan sägas om alla serietillverkade produkter som förenklat vanligt folks vardag under den moderna perioden. Och utan kapitalismens profitmöjligheter, som gjorde kreativa individer beredda till risker som de knappast hade tagit under andra förhållanden, hade dessa produkter inte uppfunnits.

Dock bär kapitalismen på en paradox, vilken framträder som tydligast i förening med vår idag långt gångna globaliseringsprocess. Medan de lägre samhällsklasserna är de kollektiv som tjänar mest på den globala kapitalismens fortskridande, är detta inte nödvändigtvis sant på individnivå. Den västeuropeiske industriarbetare som nu utsätts för konkurrens från östeuropeisk och asiatisk arbetskraft har lite glädje av att dennes likars levnadsstandard på sikt kommer att öka. Hanteringen av denna paradox framstår som högerns största utmaning inför framtiden.

%d bloggare gillar detta: