Senaste nytt

Daniel Nadj: Låt 2018 bli restaureringens år

Privat

Med förestående val i bland annat Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Österrike tycktes 2017 bli ett avgörande år för kontinentens framtid. När Theresa May kallade till extraval i Storbritannien på våren ökade förväntningarna ytterligare. Mot bakgrund av 2016 års händelser fruktade somliga inför vad som komma skulle, medan andra inväntade året med stor tillförsikt. Men den radikala kursändringen uteblev. Sammantaget stabiliserades Europas politiska läge något. Låt oss nu hoppas att 2018 blir restaureringens år.

Många hade höga hopp på 2017. Året framstod som en vattendelare i flera avseenden. 2016 hade bjudit på den omskakande brexitomröstningen och det kanske ännu mer omskakande amerikanska presidentvalet, där Donald Trump till omvärldens häpnad utgick med segern. Experter tenderade att återföra båda dessa chocker till samma problemkomplex. Man såg dem som reaktionen från den stora och länge förbisedda gruppen bestående av människor från arbetarklassen och delar av medelklassen, inte sällan bundna till den i västvärlden krympande industrisektorn. Det började alltmer högljutt talas om ”globaliseringens förlorare” med denna grupp i åtanke. Mycket talade för att deras uppror skulle fortsätta efter årsskiftet. Frågan var bara i vilken skepnad.

Till vänster vädrade socialisterna morgonluft. Äntligen, jublade de, hade Marx gamla profetia slagit in; kapitalismen var på fallrepet. I socialisternas ögon reflekterade brexit och valet av Trump misslyckandet för den gren av vänstern som sedan Tony Blairs dagar accepterat kapitalismens spelregler istället för att angripa den. Ödesvalåret 2017 låg vägen därför öppen om inte för en världsrevolution, så åtminstone för Europas befolkningar att sluta upp bakom socialismen.

Denna förhoppning kom dock på skam. Utanför Grekland och Spanien är den öppet antikapitalistiska vänstern fortfarande ingen maktfaktor. I Storbritannien gick Jeremy Corbyns Labour visserligen framåt i extravalet i juni, men detta signalerade sannolikt mer britternas missnöje med Tory-partiets svaga ledarskap än en faktisk efterfrågan på Corbyns marxism. I det franska presidentvalet krossade Jean-Luc Mélenchon etablissemangsvänstern. Ändå slutade han bakom den skandalomsusade Fillon, högerradikalen Le Pen och den EU- och marknadsvänlige Macron i första valomgången.

Kontinentens högernationalister hade kanske ännu större anledning att hysa hopp till 2017; trots allt utmålades ju brexit och Trump som i första hand deras framgångar. En av högernationalisternas ledarfigurer, den ungerske premiärministern Viktor Orbán, utropade således 2017 till ”revolterandets år”, då såväl Europas nationer som västs medelklasser skulle revoltera mot de ”globalist-liberala” eliterna. I samband härmed skulle dessutom en ”andlig revolt” mot politisk korrekthet, stigmatisering och påtvingad isolering äga rum, menade Orbán. Översatt till politiska termer skulle alltså partier som nederländska PVV, franska Front National och tyska AfD vinna inflytande.

Inte heller detta realiserades. Visst gick dessa partier framåt, men knappast i den omfattning som rimligen kunde förväntas. PVV vann blott 20 mandat – bara månader innan valet trodde man på 35 – av totalt 150 i det nederländska parlamentet. Geert Wilders parti lyckades inte hota det högerliberala VVD, som vann valet med god marginal. I Frankrike var Marine Le Pen ännu längre ifrån att besegra Emmanuel Macron. Hennes Front National backade dessutom i parlamentsvalet: från 13,07 procent av rösterna år 2012 till 13,02 procent år 2017. I Tyskland var AfD:s framgångar desto mer imponerande. Trots att man blev tredje största parti i Bundestag tyder dock det mesta på att man inte kommer att ha något reellt politiskt inflytande. Till råga på allt gjorde UKIP totalfiasko i det brittiska extravalet med bara 1,8 % av rösterna.

Trenden med besvikelser för högernationalisterna kan sägas ha brutits i Österrike i oktober, men bara delvis. För även om FPÖ ingår i den nybildade österrikiska koalitionsregeringen ska man komma ihåg att både förbundskanslerposten och finansministerposten innehas av kristdemokratiska ÖVP.

Slutsatsen som kan dras av valsegrarna under 2017 för Angela Merkel, Emmanuel Macron, Mark Rutte, Theresa May och Sebastian Kurz är att det bland väljarna finns en efterfrågan på traditionell högerpolitik. Europas befolkningar avvisar inte den globala kapitalismen, men kommer att bestraffa sina eliter om de glider alltför långt från väljarnas åsikter i exempelvis migrationsfrågor eller om de sociala klyftorna riskerar att bli alltför vida.

Västvärlden är i behov av ett nytt kontrakt mellan samhällsklasserna, en ny konsensus, likt den som trädde i kraft efter 1945 och i allt väsentligt varade fram till den ekonomiska krisen 2007–2008. Jag sätter därför mitt hopp till att 2018 blir restaureringens år. Ordvalet är noga övervägt. Restaurering har en dubbel betydelse, då det dels innebär att återställa någonting till ett tidigare skick, dels att förnya det; i regel ingår båda dessa moment i en restaureringsprocess, och båda är lika centrala. Kanske är det ändå motiverat att betona den senare innebörden lite extra. Det är viktigt att inse att gamla lösningar sällan är vinnande när nya förhållanden råder. Vad som behövs är förutsättningar för en ny konsensus, inte en återgång till den gamla, vilken kollapsade av en anledning.

%d bloggare gillar detta: