Senaste nytt

Om bildning och ett försvar av Ebba Busch Thor

Enligt många gjorde Ebba Bush Thor nyligen bort sig i Aktuellt då förespråkat en litterär kanon men misslyckats med namnge författarna till tre svenska klassiker ”Gösta Berlings saga”, ”Giftas” och ”Gentlemen”.

Här kan man ju påpeka att hon snarast är en produkt av att det saknas en kanon. Utan en kanon blir det svårt att avgöra vad man ska ha läst för att anses vara litterärt bildad. Hon kan mycket väl ha läst en hel del andra böcker än just dessa. Själv har jag inte läst dem och minns bara att Selma Lagerlöf skrivit Gösta Berlings saga. Här skulle man kunna säga att även jag är obildad. Men vad menar man egentligen med bildning? I en debattartikel skriver Eric Luth att

[k]nappast någon svensk gymnasieelev har tagit examen utan att ha läst något av Lagerlöf.

Jag gjorde det inte men vi läste flera andra saker som Brott och Straff, Processen, Don Quijote, Mot Fyren, Mörkrets hjärta, en drös sonetter av Shakespeare m.fl.* Ingen av dessa är dock svenska författare. Utan en kanon så faller det istället på respektive lärare att ta fram relevanta böcker och är en lärare inte intresserade av svensk litteratur så läser man inte det.

Luth vidgar perspektivet till en fråga om bildning:

Detta kopplar an till det större problemet: den svenska högerns bildningsförakt. I stora delar av Europa har högern varit bärare av en stolt kulturell tradition. Mario Vargas Llosa och Winston Churchill är två exempel på Nobelpristagare i litteratur med ett starkt politiskt intresse, eller möjligtvis tvärtom, på högersidan.

Här kan jag inte annat än att hålla med. Det stämmer att Sverige tappat bildningen och jag tror det är ett av den svenska skolans problem. Frågan om bildningen som något viktigt i samhället skiljer sig så väl i tid och rum. Sverige tappade ett starkt bildningsideal efter andra världskriget då vi fastnade i den direkta nyttans hegemoni.

I olika kulturer har olika härskarklasser haft olika ideal. Romarna är ett av de få imperiefolk som faktiskt hade bildning som ett ideal men de hade de i kombination med funktion och nytta (det antika idealet om balans mellan dygder kan skönjas här). Även det gamla Kina satte bildningen högt med krav på kunskaper i Konfucius. Ett vanligare mönster är ett krigaridealet som återfinns i Europeisk adel och japanska samurajer även om bildningen även hade plats hos dessa. Det moderna väst har nyttigheter med ekonomi och ingenjörskunskaper som ideal och där är Sverige mycket modernt medan man i resten av västvärlden har en större betoning på en balans av olika ideal där även humaniora ingår – det gäller inte bara Frankrike. I USA har man mer av krav på moraliska kristna ideal men även militär erfarenhet. Det moderna Kina har nästan uteslutande styrts av ingenjörer men Mao var ju en framstående poet.

Men fascinerande nog visar Luth i sin text på en fascinerande trångsynthet i fråga om bildning som han verkar begränsa till prosa och poesi vilket för mig snarast tyder på vara obildat insnöad. Bildning kräver både djup och bredd. Kärnan må vara de humanistiska ämnena men den måste även kopplas till andra delar av världen för människan genom reflektion över människan tillvaro. Förutom skönlitteratur ingår i det humanistiska filosofi, teologi historia, språk, religion, musik och andra konster. Och hur avgränsar man dessa områden till endast de klassiska humanistiska områdena? De glider lätt över till samhällskunskap och då till ekonomi; till arkeologi, lingvistik och filologi. Även naturvetenskap är bildande just genom reflektionen och att den relateras till det humanistiska. För kärnan i bildningen är inte kunskapen utan vad vi gör av den.

Endast bredd ger allmänbildning och endast djup expertkunskap och utan reflektion blir det endast trivialt kunnande. Bildningen är också abstrakt och inte direkt nyttig. Den konkreta kunskapen handlar snarare och kunnande. Dess nytta ligger i att vi växer som människor och ger oss ett rikare liv genom att ge en djupare förståelse för vår tillvaro.

Bildning enligt mig

Jag ser bildning som en egen resa man gör där man försöker förstå sin värld och går mellan olika ämnen och kunskaper och man bygger ett nätverk av förståelse och insikter kring en massa olika kulturella uttryck. Vissa är vanliga andra är mycket smala (som mitt eget intresse för konstgjorda språk). Med dessa nät av intressen korsar man andra människor med närliggande intressen och berikar varandra. Det är just i mötet med varandra som bildningen verkligen blir intressant. Som sociala varelser behöver vi något djupare att samtala kring än vädret.

Problemet med bildning i dagens Sverige är att många talar om att den är viktig men att den i praktiken ses som kuriosa. Det tror jag beror just på kravet på direkt nytta och att vi inte tar oss tiden till reflektion. Om mediet är meddelandet så kan vi förstå hur innehållet tvingas anpassas till det snabba och korta där Twitter kan symbolisera det snabbaste och ytligaste. Den form som bäst passar bildningen är nog essän där en mängd idéer och ämnen kan samsas löst utan annat krav en den intressanta reflektionen. Och så klart boken där man verkligen kan fördjupa sig i en fråga.

Ytterligare en anledning till bristen på bildningsideal i Sverige är nog för att det ses som elitistiskt och att vi delar in kunskap i den direkt nyttoinriktade som kan bedömas som bättre eller sämre där det som fungerar är det som är bra. Den icke-elitistiska synen på kunskap landar lätt i relativism där allas bild är lika bra. Läckberg anses lika god som Lagerlöf. Men verklig bildning kräver ansträngning – och, som sagt, reflektion. Att endast läsa för förströelse ger ingen utveckling. Men det är just den här kunskapsrelativiseringen som gör att bildning reduceras till kuriosa och att bildning blandas samman med den ytliga allmänbildningen.

Bildning är i grunden den enskilda personens eget ansvar. Man kan inte tvinga fram bildning då det snarast är en inställning till ens egen tillvaro. Näst en själv är det en fråga för samhället där vi tillsammans avgöra om bildning ska ses som något viktigt.

Det är inte en primär fråga för staten och bildning inte kan styras fram utan måste komma från en själv. Staten skulle dock kunna satsa på bildning genom att värdera t.ex. humaniora på olika sätt. Som att satsa på fonder som stärker i humaniora samt på muséer och andra kulturinstitutioner – men då utan att vulgarisera och förenkla. Inom skola och gymnasium skulle en litterär kanon kunna vara en del av att förstärka bildningsidealet.

*Författarna i tur och ordning: Fjodor Dostojevskij, Franz Kafka, Cervantes, Virginia Woolf, Joseph Conrad

 

Björn Axén

Medarbetare på Frihetssmedjan. Liberal piratpartist som brinner för människors frihet och det öppna samhället. Arbetar med skolutveckling på kommunal nivå. Särskilt med kvalitetsarbete och nyanlända elevers utbildning.

https://bjornaxen.wordpress.com/

%d bloggare gillar detta: