Senaste nytt

Waldemar Ingdahl: Nätpolitiken bortom integriteten

wikimedia

Det brukar regelbundet dyka upp skräckvisioner i offentligheten om det inflytande som Facebook och Google har över människors liv. Ibland välmotiverat men även till följd av eftertankens kranka blekhet hos opinionsbildarna över att mer allmängiltiga frågor om integritet och öppenhet föll ifrån samhällsdebatten.

Debatterna om fake news, datainsamling och om hur algoritmernas beräkningskomplexitet och implementation påverkar livet genom IT är speglingar, men kommer inte riktigt fram till kärnan för den viktigaste politiska debatten på 2000-talet.

Det är många förändringar på en gång. Alltifrån något så alldagligt som sociala medier, över förstärkt verklighet som i spelet Pokémon Go, till det “sakernas internet” som kopplar samman föremål och sensorer till analys av stora mängder data till artificiell intelligens och Elon Musks visionära tanke om att koppla samman hjärnor och datorer genom implantat ovanför hjärnbarken. Företag som Google, Amazon, Facebook och Apple förändrar synen på det offentliga och privata på ett sätt som staterna inte kunde göra främst för att det sker med användarnas goda minne. Miljarder människor använder gärna plattformar, appar och teknik som kan övervaka dem, med alltifrån personliga assistenter, kreditkort, smartphones och till och med pacemakers. I vart fall så långt som mångas goda minne kan förstå det nya läget. Det sägs att data är samtidens motsvarighet till oljan som samhällets viktigaste råvara. Precis som i fallet med oljan är det svårt för enskilda användare att dra full nytta och förädla den råvaran, än mindre att koppla den samman med en infrastruktur som ger den ett större genomslag och påverkan. Kontroll och ägarskap över personliga data kan vara svåra att upprätta, särskilt om inte människor ser nyttan med det på de digitala allmänningarna.

Efter integriteten

Tekniken gör våra liv mer offentliga och spårbara än tidigare, på både gott och ont. En del av problemet ligger i att begreppet integritet ofta tolkas som något en person har eller inte har. Snarare så skiftar behovet av integritet. Integritet för privatlivet är inte densamma som den integritet vi vill ha som samhällsmedlemmar. Där står integritet ibland mot öppenhet. Integritet kan behöva en makeover för 2000-talet. För när är integritet nyttig för individen eller samhället? Vilka frågor är integritet ett rimligt svar på? De frågorna är politiska, då värderingar påverkar både skapandet och tolkningen av algoritmer eller dataanalyser.

Full transparens kan vara önskvärt i en del sammanhang. Storebror är inte så stor om många småbröder också kan spåra i sin tur. Frågan är hur en sådan ömsesidighet byggs? Är styrkeförhållandena alltför ojämna på spelplanen? Det är ju knappt att företag som Facebook och Google är öppna om var deras kontor ligger. Lösningen ligger i analys av data och informationstillgång på rätt nivåer för att ge överblick, förståelse och tolkningsförmåga. Brasiliens korruptionsbekämpningsplattform med realtidstillgång för medborgarna till den federala statens budget och möjlighet att följa enskilda transaktioner är en intressant utgångspunkt. Det ger ett meningsfullt lika för lika utbyte av data: om medborgaren filmas av polisen, så kan medborgaren begära att polisen också filmas, om företag raffinerar personliga data bör personerna få veta hur det går till.

De digitala allmänningarnas tragedi

Nätverkseffekterna ger nya konkurrenter ett problem, ett nytt nätverk är bara så bra som personerna som finns i nätverket. Alla finns på Facebook, alltså finns alla där. Sättet att få ett sådant nätverk att fungera kommersiellt är att samla in många användare och mycket data om dessa, om inte annat för att kunna skapa en algoritm som rangordnar poster för att inte dränka användaren i information. Ska något nytt bryta igenom måste det vara mycket annorlunda, som när Facebook tog över ledartröjan för sociala nätverk från MySpace. Friheten kan vara större i ett användarstyrda sociala medier och system, antingen från öppen mjukvara eller från autonoma system, vilket kan byggas upp av någon form av decentraliserad självständig organisation byggd på smarta kontrakt, där händelser och transaktioner sker när vissa villkor är uppfyllda. Vilka dessa villkor bör vara, är definitivt en politisk fråga.

Det har varit politiska frågor som undvikits därför att ägandet av data varit oklart, och mycket av kritiken mot de stora plattformarna handlar om symptomen snarare än roten till problemen. Just därför att data har behandlats som en allmänning har allmänningens problem också präglat hur aktörer försöker att bygga upp sin datahantering. Mycket av 00-talets patent- och upphovsrättsdebatter löstes av plattformarnas koncentration och styrning.

Processtyrning förutsätter visioner

Dataskyddsförordningen GDPR, som ska införas år 2018, är avsedd att tvinga företag och organisationer som behandlar data att agera för datasäkerhet genom att införa processer och teknik som förhindrar överträdelser och cyberattacker. Det ska i sin tur långsiktigt ge användares och konsumenters förtroende för systemen. Diskussionen om processer för datahantering är ett steg framåt, men innovation på området är troligen än bättre. Där har politiken god hjälp om det finns en dynamisk och experimentell startup-kultur och tekniker samt mjukvara hålls öppna.

Kanske är ett samhälle efter integriteten mer öppet? Kanske är det mer tydligt i sina värderingar om vilka processer som bör styra databehandling och till vilka syften? För att då få se öppenhet och frihet gå hand i hand med det praktiska behöver nog användaren göra fler av de svåra val som nu överlåts på de stora plattformarna.

Teknikjournalist, representant för den transhumanistiska föreningen Människa+ och Warp Institute

%d bloggare gillar detta: