Senaste nytt

Alina Koltsova: Den duktiga flickan behöver sin revansch

Fotograf: Wilma Antonsson

Ett av de hetaste feministiska debatterna i Sverige idag är den som handlar om den duktiga flickan. Är hon en underskattad feministisk förebild eller en destruktiv stereotyp som vi borde lägga bakom oss? Mitt svar är självklart det förstnämnda, eftersom jag själv råkar vara både tjej och nörd. Dessutom har mitt självförtroende i samband med dessa karaktärsdrag boostats av den ganska nykomna boken Duktiga Flickors Revansch. Batman-citatet ”It’s not who I am but what I do that defines me” kunde aldrig vara mer sanningsenligt.

Författaren, den liberala powerfeministen Birgitta Ohlsson, reflekterar på ett mångsidigt sätt över den duktiga flickan i denna bok. De historiska referenserna är hur många som helst. Så också de personliga. Dessutom lyfts ämnena feminism och utbildning både ur ett makroperspektiv samt mikroperspektiv. Länge har den duktiga flickan tvingats bli undanskuffad i förmån för manssamhället.

Rent historiskt har orden ”kvinna” och ”geni” betraktats som en slags anti-ekvation, eller en oxymoron om man så vill. På samma sätt som exempelvis ”tjock” och ”vacker” inte anses gå ihop enligt nutidens smalhetshysteri, eller varför inte ”gammal” och ”modern”. Egentligen säger dessa ord inte alls emot varandra på något sätt. Tvärtom! Egentligen saknar genialiteten könstillhörighet, och den är så gott som individuell.

Trots det har utbildning och stora arbeten förpassats till att vara manliga sysslor. Ta en titt på musikhistorien exempelvis, räkna med handen hur många historiska kvinnliga kompositörer du känner till, och ta gärna en funderare över varför exempelvis Clara Schumann kom i skymundan av sin mer kände man Robert. Notera att hon var en oerhört professionell pianist som också komponerade en hel del. Ändå är det Robert som i Wikipedia nämns som kompositör medan Clara i samma uppslagsverk får den lite mindre respektingivande benämningen tonsättare.

Clara Schumann var bara en av alla de duktiga flickor som tryckts undan i förmån för rigida könsroller som premierat karlarna. Tack och lov lever vi inte längre i 1800-talets snäva ideal i den här delen av världen. Men även något som smakar gott kan innehålla spår av nötter. Det finns tyvärr något som gör att feminin duktighet blir en nagel i ögat hos vissa människor.

Duktiga Flickors Revansch har berömts och kritiserats från allehanda håll i den politiska färgpaletten. Viss kritik kan bottna i ideologi, vilket jag förstår då jag själv personligen har några politiska oenigheter med Ohlsson (t.ex. föredrar jag hellre grön skatteväxling än vare sig röd skattehöjning eller blå skattesänkning). Men sedan finns det en väldigt respektlös så kallad ”kritik”, som består av väldigt grova missförstånd. Antingen har de inte läst boken, eller så har de läst den som fan läser Bibeln.

Ett starkt exempel på någon som verkligen förvrängt allt är Ann Charlott Altstadt från Aftonbladet. Hon är en av de som fått boken att framstå som att den propagerar för självutplåning och utbrändhet och endast gäller ”svenska medelklasskvinnor” (vilken skymf mot min mor och alla andra högpresterande utländska kvinnor med minoritetsursprung som växte upp i fattigdom!). Mycket av det som Altstadt har fel i har Amanda Sokolnicki tydligt sagt ifrån i en läsvärd artikel i Dagens Nyheter. Men jag tänkte ändå ge en påminnelse.

När man läser de tio budorden till den duktiga flickan finns det speciellt några som tydligt talar om att den duktiga flickan ömt måste vårda sig själv mitt i allt hård pluggande/arbetande. Den duktiga flickan ska kräva att få tack och kvitto för sin prestation (budord 1), sluta curla glidande pojkar/män (budord 3), inte ta på sig skuld eller försöka uppnå någon sorts utopisk perfektion (budord 4), inte tillåtas bli trampad på av chauvinistiska energitjuvar (budord 5), vara duktig för sin egna skull istället för andras (budord 9) samt det allra viktigaste. Hon ska få vistas en miljö där hon helt enkelt kan få andas (budord 10). Ingen självutplånings- eller utbrändhetsuppmaning här inte.

Och ja, det är sant att duktiga flickor kan bli utbrända och så vidare. Men utbrändheten beror verkligen inte på duktigheten, utan kan bero på följande faktorer. Det kan vara att den duktiga flickan tvingas utstå en miljö som är destruktiv för henne, att andra helt enkelt kräver så mycket av henne att hon måste vara dumsnäll, att hennes inre kanariefågel kvävs till döds av omgivningen och, här kommer sammanfattningen av allt detta, att hon inte tillåts vara sig själv. Det raljerande pratet om ”prestationsprinsessor” gör just allt det, och stjälper den duktiga flickan snarare än hjälper henne.

Lärdomar

Duktiga Flickors revansch lärde mig att som nördtjej ta vara på mig själv samt andra duktiga högpresterande flickor. Jag växte inte upp exakt på samma sätt som Birgitta Ohlsson. Men ändå känner jag igen mig. Min mor fick mycket klagomål av vissa lärare till mig för att jag var en sådan lillgammal besserwisser, en beklaglig liten streber. Varför? Jo, jag räckte upp handen och jag ville lära mig så mycket mer än det skolan erbjöd. Min kunskapstörst fick mig att bläddra i faktaböcker från biblioteket, och senare bläddra fakta på internet (den första plats jag någonsin ens lärde mig ordet ”källkritik” i).

Motståndet mot min kunskapstörst påminner en del om två litterära duktiga flickor. Den ena är Matilda, i Roald Dahl-boken med samma namn. Berättelsen om henne präglas av vuxenmobbingen från föräldrarna samt rektorn som baserar sig på att hon är så ”onormal”. Vad var det som var onormalt med denna sexåriga tös då? Jo, hon älskade att läsa böcker och ville lära sig saker hela tiden. Hon föredrog dessutom att vara snäll framför dumsnäll. Den snälla läraren, miss Honey, lät Matilda söka sin inre kanariefågel när alla andra försökte kväva henne. Min miss Honey i det här fallet var min franskalärare i sjätte klass som tog vara på mitt intresse för språk. Merci beaucoup, madame Skogh!

Den andra litterära duktiga flickan är Hermione Granger från Harry Potter-septologin. Precis som med mig nedvärderades hon för sitt ursprung, i det fallet med härkomst från icke-magiska föräldrar. Men tack vare hennes konstanta bokläsande och ambitiösa pluggande gjorde hon en klassresa i trollkarlsvärlden som hette duga. Hon hjälpte sina vänner Harry Potter och Ronald Weasley i kampen mot de fascistiska Dödsätarna med lord Voldemort i spetsen, och lät sin duktighet bli ett troget vapen.

Även om litteraturen inte är exakt densamma som verkligheten, kan man med lätthet förkunna att den åtminstone kan fungera som en allegori. Både Matilda och Harry Potter-böckerna behandlar just ämnet starka duktiga flickor. De tillåts vara svaga och knäckta och de tillåts vara icke-perfekta. Men de har ambitioner och ett jävlaranamma, och vägrar ursäkta sig för sin duktighet (budord 2). De vägrar låta sina förtryckare vinna över dem och de följer sina inre små gula pippifåglar. De river sig loss från de ideal som fängslade kvinnor som Clara Schumann. De är helt enkelt bra mallar för Birgitta Ohlssons tio budord.

Så sluta peka finger åt den duktiga flickan. Oavsett om du är en butter konservativ som stör dig på uppluckrade könsroller, likgiltig libertarian som förkastar strukturanalyser eller ilsken klasskampsivrig socialist som hatar när sådana som jag försöker klättra upp på ett något brant berg. Den duktiga flickan behöver mer utrymme att få låta sin duktighet gro. Hon behöver få kvitto för sin duktighet istället för gliringar och paternalism. Framförallt behöver hon sin revansch. 

 

  • Marlies Beushausen

    Jag anser att var och en gör det man är bra på och tycker om att göra. Att ta vissa saker som självklart retar många. Allt måste man lära sig från grunden, därför är en del helt fantastiska på sitt. Att då inte belönas som i annat är en FORNTIDSTANKE. En del tror ännu att en del ramlar ner från himlen, framför sina fötter. Många har allt i ryggmärgen, därför fixar de per automatik. En del har det i bakgrund, andra inte alls. Att dessa ber andra beror på att dessa har kunskapen hur och är pålitliga att utföra detta. Det är barnsligt att inte erkänna sådant av vuxna personer. Det gäller både män och kvinnor. Bara för att man är det ena eller andra så behärskar ingen andras alla krav. Att låtsas som om är ännu barnsligare. De får ovänner i sitt falskhet. Vi har varandra för svar och hjälp, konstigare är det inte

    • Marlies Beushausen

      Idag är många kvinnor mycket tuffare, och låter sig inte hunsas, inte männen heller. Detta kan störa traditionella enormt att andra är självständiga som struntar totalt i urtiden, går dit de vill, gör vad de vill, säger ifrån. Samma med dessa som trivs med ursprung kan kväsas av andra. Att något skulle heta normalt lika för alla finns inte. Det är bara att acceptera. Normen kommer av bakgrund att lära sig tolerans för andra, samt att ta in från andra som är totalt omöjligt utan andra karaktärer och personer.. KlagoMUREN finns i MECCA.

%d bloggare gillar detta: