Senaste nytt

Gästskribent: Särskolans elever borde inte hamna mellan stolarna

Under torsdagen skrev Tiemon Okojevoh en viktig debattartikel i Dagens arena med rubriken ”Funktionshindrade elever ska inte särbehandlas”.

Varför då?

Jo för jag är en av dem som blivit särbehandlad fast genom att placeras i särskolan. I åtta år under 00-talet satt jag som särskoleelev vid skolbänken med fel diagnos, enligt pappret var jag utvecklingsstörd och vet faktiskt fortfarande inte varför jag fick den stämpeln. Men faktumet kvarstår att jag blev placerad där utifrån en rad olika funktionaliteter och möjligen också mitt utseende.

Jag är inte ensam om att ha blivit felplacerad i särskolan och jag är ganska säker på att det var flera skolkamrater under gymnasiet som också blev det. På högstadiet och gymnasiet upplevde jag att vissa lärare inte riktigt brydde sig om att det fanns elever som kanske inte skulle gå i särskolan. Vi fick inte heller, som beskrivs i Okejevohs artikel, utmaningar till att lära oss saker heller eftersom vi ändå inte skulle bli något.

Under sex år av 2010-talet så har jag spenderat mycket tid åt att komma ikapp missade skolår och få gymnasiebetyg och blev klar 2016 vid en folkhögskola.
Det är inte något en ska behöva göra egentligen på grund av ett ord på ett papper från 90-talet. Men det är inte heller alla felplacerade som valt att ta den chansen.

För många med funktionshinder fastnar i träsket hos arbetsförmedlingen med betyg från särskolan som inte säger speciellt mycket eftersom arbetsgivarna väldigt ofta inte vill anställa en med funktionsnedsättning. Även för dem som har funktionshinder med ”vanliga” gymnasiebetyg hamnar utanför samhället på det viset. För många blir stämplade på livstid och lär sig att de aldrig kan utvecklas och bli någonting annat.

Det som vi alla kanske har gemensamt är att vi behövde mer tid att lära sig saker helt enkelt och det kan man behöva utan funktionshinder. Det jag gjorde var att anmäla min kommun och skola till skolinspektionen omkring 2010 och fick till slut rätt men då har åtta år av mitt liv redan varit förbi. Men jag är bara en i mängden som blivit felplacerad. Nu kan jag söka vilka utbildningar jag vill men har ändå ingen fot på arbetsmarknaden.

Vad gör politikerna för att sånt här inte ska ske?
Vad har hänt med kravet på en statlig utredning som Stina Engström (L) år 2014 lämnade in en skrivelse till skolinspektionen? 

Jag upplever att frågan aldrig tagits på så stort allvar och har själv skrivit motioner till Grön Ungdoms riksårsmöten. Utan att veta vad som hänt sedan dess där vissa av att-satserna gick igenom. Under helgen samlas Grön Ungdom i Västerås under ett årsmöte där Tiemon och flera andra har skrivit motioner, som berör personer med funktionaliteter över huvud taget.

Jag vill inte recensera andras motioner i ett ungdomsförbund jag inte är medlem i längre. Men det här gör mig ändå glad för varje gång frågorna tas upp så är det ett stort steg på vägen, men när ska politikerna ta mina, Tiemon Okejevoh’s och andras erfarenheter på större allvar?

Mattias Forsgren
Grön gästskribent

%d bloggare gillar detta: