Senaste nytt

Vladan Lausevic: Staten och identiteten

Vladan Lausevic

Det framgår ibland i den identitetspolitiska debatten om att ”vi har ett behov av en berättelse”. En (1) stor ”samhällsberättelse” eller nationell identitet. Mer auktoritära och kommunitaristiska debattörer brukar även insistera på att kollektiva identiteter ska vara baserade på ”det nationella kulturarvet”.  Men varför behövs det just en berättelse? Och varför måste denna berättelse vara primär eller begränsad till just staten?

Det sägs att varje människa i sig är en historia som består av olika berättelser. Olika idéer används av människor för att kunna förstå sin omvärld, forma sina värderingar och agera i olika situationer. Genom historien har människor av olika skäl  ansträngt sig att både förändra och bevara olika identiteter. Individens val av identitet har även präglats av den teknologiska utvecklingen. Exempelvis framkomsten av nationalstater gick hand i hand med processer som industrialisering, militarisering och byråkratisering. Det krävde andra institutioner än de från det jordbruksbaserade samhället. Idag kan människor tack vare Internet forma olika känslor av gemenskap och identitet med andra oavsett födelseort .

Just bakom  viljan att förändra eller bevara en viss identitet har det ofta funnits en politisk tanke. Med tanke på de senaste årens politiska utveckling och kriser talas det om ”populismens guldålder”. Såväl den etniska och politiska nationalismen i Europa och på andra håll i världen gör sig gällande i högre grad. Aspekter som ”svenska” eller ”ryska spirituella” värderingar, Brexit eller en blivande president Donald Trump hade nog varit otänkbara i debatten för bara 10 år sen.  I Europa handlar det inte minst om rädsla och misstro inför flyktingar samt krav på att skydda det som anses vara nationella kulturer.

 

Var det bättre förr? 

För 40 och 50 år sen var situationen i Europa på flera sätt annorlunda. Förvisso var Europa inte ”enat” som idag med tanke på förekomsten av  kalla kriget och uppdelningen mellan ”Öst och Väst”. I samhällen som Sverige, Nederländerna och Storbrittanien pågick en kulturrevolution som till skillnad från den kinesiska baserade sig på krav för större friheter i sex, drugs and rock and roll anda.

Rent idémässigt handlade även 68-vågen trots kollektivism just om att ”krossa det gamla” och ”bygga det nya” idealsamhället. Framtiden låg i fokus, det förflutna verkade tappa mer av sin betydelse. De första tonårskulturerna utvecklade sig som ville radikalt skilja sig från sina föräldrar. Och samhällen blev i flera fall mer öppna för pluralismen och invandringen inklusive för de individer som sökte asyl och skydd ofta av politiska skäl.

Perioden av 60-talet och 70-talet brukar betraktas i historieskrivningen om Sverige som mer internationalistiska medan 80-talet presenteras som perioden av mjuk nationalism. Bland annat blev nationaldagens firande mer uppmärksammat under denna tidsperiod. Och det gällde inte bara Sverige utan även andra delar av dåvarande Västeuropa. Historien visar därmed att det finns perioder som kan omfatta en eller flera stater som antigen kan upplevas som mer dynamiska och nyskapande eller som mer statiska och bakåtsträvande. Just nu bedöms ofta Europa befinna sig i det senare.

 

Institutionell memorialism  och Frankrike 

För att förstå dagens identitetspolitiska diskussioner är det viktigt med förståelsen av begreppet ”institutionell memorialism”. Begreppet relaterar till beteendet rörande synen på det som anses vara nationell identitet och  kultur och varför vissa identitära aspekter anses vara mer värda än andra.  Begreppet formades av historikern Pierre Nora som bland annat har forskat om Frankrikes modernare historia och  nationalism. Bland hans huvudfokus har varit studien av  formandet av det som anses vara ”kollektiva minnen”.

I forskningen om nationalism presenteras ofta Ernst Gellners kända argument om att det är just staten som skapar nationen än tvärtom, medan Eric Hobsbawm argumenterade om ”uppfinning av traditioner” men syfte att skapa föreställningar om gemensam nationalidentitet. Att staten ska ägna sig för att forma människors identiteter genom att bruka någon form av nationalism brukar anses vara fallet i perioder som upplevs som ”svåra”, exempelvis under långvariga ekonomiska kriser. Utgångspunkten i Noras argumentation är hur historien som konstruktion förmedlas av just av statens institutioner med syfte att skapa känslor hos individen för andra individer och staten  inom ramen för ett kollektiv och territorium.

Noras baserar sitt resonemang på att oljekrisen under 1973-1975 hade en stor påverkan i Frankrike rörande uppfattningar om identitet. Perioden från 1954-1973 presenteras i bland annat den ekonomihistoriska forskningen som ”Europas guldålder” när människor livskvaliteter, investeringar och  löner växte. Nora menar att många fransmän präglades av en nyskapande och framtidsinriktad attityd innan krisen. Samtidigt hade Frankrike förändrats under perioden av nästan 20 år, från ett relativt jordbruksbaserat samhälle till modernare industrisamhälle.

Krisens period  utlöste en identitetskris när många blev av med sina arbeten eller såg inkomster sjunka. Nora menar att det ”rurala Frankrike” och landsbygden användes som metaforer och exempel på ”franskheten” innan 1950-talet . När krisen slog till upplevde många att de inte kände igen sig längre, i ett Frankrike som nu var mer industrialiserat och urbaniserat. Efter krisen kom Frankrike enligt Nora att bli mer präglad av just bakåtsträvande och konserverande tankegångar. Exempelvis i politiken togs tredje platsen ifrån det kommunistiska partiet med just ”bygget det nya, bort med det gamla” på agendan av det nationalistiska Nationella Fronten. Ett parti som idag är stark i delar av Frankrike där många väljare ser EU , islam eller globalisering som något negativt.

På 80-talet började Frankrike med att utveckla kulturlagar som syftade på att ”bevara det nationella kulturen och identiteten”. Och det gällde inte bara ”skydd” för det franska språket eller filmer i biograferna. Även miljöpolitiken påverkades genom att topografiska aspekter som kullar eller skogar blev förklarade som viktiga för identiteten.

 

Utvecklingen i Sverige 

Förekommer institutionell memorialism även i ett samhälle som Sverige? Som anses vara bland de mest ”extrema” samhällen rörande de sekulära, rationella och självförverkligande värderingarna?  Absolut. Appliceras Noras tes på Sverige så kan det märkas i faktumet att ”Folkhemssverige” inte sedan länge står i centrum för det som många svenskar en gång i tiden brukade identifiera sig med.

Annat tydligt exempel var Alliansens lagförslag om skolavslutningar i kyrkan som motiverades om att bevara en viktig tradition. Trots att många medborgare i Sverige  har inte haft skolavslutningar i kyrkan sedan lång tid tillbaka. Att lagförslaget inte gick igenom berodde på att SD var missnöjda med att formuleringen ”bevara vårt svenska kulturarv ” inte skulle tillämpas.

Visst har kristendomen historiskt sett haft en stor betydelse när det gäller beteenden som julfirande eller alkoholsyn. Samtidigt tas inte alltid hänsyn till att många moderna samhällsvärderingar inte finns tack vare religionen, utan just som en reaktion emot den. Det moderna, mångkulturella och europeiserade Sverige är trots allt utvecklad på värderingar rörande humanism och individualism, jämställdhet och demokrati, sekulärt medborgarsamhälle och vetenskap. Det är just dessa värderingar som borde utvecklas vidare för att hantera samhällsutvecklingen i globaliseringens tid och Europeiska Unionen där nationella demokratin, identiteter eller beslutsfattningen inte räcker till som i fallet med migrationskrisen.

Staten ska genom sina institutioner förmedla kunskap som människor behöver för att kunna orientera sig i sin omvärld. Ett länsmuseum ska berätta just om länet och Vasamuseet ska berätta om just Vasaskeppet, flottan och Sverige under delar av 1600-talet. I övrigt bör även andra berättelser kunna ta mer utrymme. Därför behöver berättelserna som formas inom debatten, men som inte bör formas av staten, också vara kopplade ihop med flernivåstyret, som omfattar  allt från den globala ned till den lokal beslutsnivån. Exempelvis regeringens egna utredning  ”EU på hemmaplan” visar att kunskap om EU är låg även bland politiker och statsvetare.

På det sättet skulle mer undervisning om EU förekomma i skolböckerna samt att en ”Europakanal” organiseras som kan täcka hela unionen. Ett öppet samhälle behöver en framåtanda för sin egen utveckling i en tid när gränser mellan lokal, nationell , europeisk eller global politik inte alltid är så skarpa och behöver nya eller reformerade institutioner.

  • snobben mm

    Identitet kan aldrig stater ändra på. Vi är de vi är och följer våra känslor och våra förstånd i första hand. Går de för långt konflikter och revolution historiskt. En del har folket hängt, skjutit. En kedjereaktion vanlig.. Samma att ändra en diktatur till demokrati möter motstånd av en känsla att detta traditionsenligt är fel.

  • snobben

    Ett exempel för att fortsätta är Sovjetunionen som föll. Tanken demokratiskt styre med modernt näringsliv. Folket ovana socialt med sådant att ta egna beslut och tala öppet. Så det går inte att vända utan att det blir pannkaka.

%d bloggare gillar detta: