Senaste nytt

Nova-Jeanette Nilsson: Syskon II Överklassen

Det är märkligt att skriva om överklassen. Ett skäl att den i likhet med islänningar, Sigge Cedergren och den där ubåten som gick på grund utanför Blekinge egentligen inte finns. Överklassmänniskan lever i en trygg villfarelse i allt, och därför är hon det roligaste syskonet.

Det som kännetecknar överklassen av i dag är exakt samma saker som kännetecknade MUF:are på 90-talet. Ett glatt lynne, inga pengar och heller ingen ångest. Med den skillnaden då att bara för att man var med i MUF så blev man inte överklass, vilket måste kommit som en rätt hård överraskning.

Av dessa tre syskon så är överklassen överlägset bäst på att ta saker med en klackspark, man hetsar inte upp sig i onödan och finns det sprit så finns det liv.

Det är naturligtvis en grav generalisering men så är också hela den här krönikesviten.

Överklassmänniskan gillar allt som är lätt. En lätt linnekostym och en lätt öl. Men att för ett ögonblick tro att hon är konservativ är ett misstag. Nej, ingen är så urbota mörkröd, eller snarare så för evigt sammankopplad med arbetarklassen som hon är. De som talar över huvudet på mellansyskonet har alltid haft en del att tala om själva. För både överklassen och arbetarklassen har alltid haft samtalsämnen. En slags motvikt mot varandra. Eller medvikt beroende på hur man ser på saken.

Överklassmänniskans styrka ligger inte i efternamnet. Den ligger i att det finns mycket få människor som lyckas vara både världsfrånvända och älskvärda på en och samma gång. Överklassmänniskan är en påhittad rest från fornstora dagar men hon är pålitlig. Och hon är rolig i sin allmänna valhänthet.

Överklassen finns egentligen inte men är en slags nod. Det må vara märkligt att skriva om överklassmänniskan men det är omöjligt att inte tycka om henne.

%d bloggare gillar detta: