Senaste nytt

Nova-Jeanette Nilsson: Syskon I Medelklassen

Det är inte alltid så lätt att växa upp som det negligerade mellanbarnet i ett klassystem. Inkilad mellan arbetarklassen och överklassen vilka i alla fall historiskt sett mest pratat över huvudet på en blev medelklassmänniskan därför en smula åsidosatt.  Hon fick helt enkelt finna sin egen väg som en god medborgare, granne, kollega och inte minst skattebetalare. Det är inte den mest spännande vägen måhända, men å andra sidan kan inte livet vara spännande jämt. Knappt någonsin om man ska vara petnoga, och det är klart att man ska vara som medelklassmänniska.

Medelklassmänniskan är den o-omsjungne antihjälten.

Som en socioekonomisk motsvarighet till ett par isdobbar får hon förlita sig mer på sin duglighet än på sin storslagenhet. Och duglighet är heller inte att förkasta. Någon måste ju arrangera gårdstädardagar, skicka mail om insamlingar till kollegans födelsedag (30 kronor är lagom) och följa alla serier på Netflix. Och vad vore världen utan tjänstemän, kommunikatörer eller tandläkare? Tre dåliga exempel måhända, men ni förstår vad jag menar.

Det mest speciella med medelklassmänniskan är att det inte finns någonting speciellt med henne.

Detta är mycket användbart för då kan man både göra och bli lite vad man vill. Man kan så att säga cykla på bägge sidor av vägen. Denna otydlighet avspeglas inte minst i medelklassmänniskans politiska hållning som bäst kan beskrivas som luddliberal och som i korthet innebär att man tycker att bögar ska få gifta sig, att jobb är viktiga och att man nog måste göra någonting åt miljön. Inte nu dock, det finns annat att ta itu med först. Man kan inte ändra om hej vilt i kalendern för då slutar allt med kaos vilket för medelklassmänniskan är ett mycket otäckt och främmande koncept.

Det är otroligt lätt att göra sig lustig över medelklassmänniskan, kanske lite för lätt.

Men det finns något så snusförnuftigt, rättrådigt och donera-pengar-till-stödgalor-irriterande med henne som gör det svårt att låta bli. Men den som främst gör sig lustig över medelklassmänniskan är dock medelklassmänniskan själv vilket leder oss in på hennes, efter dugligheten, främsta fördel nämligen självdistansen.

För till skillnad från hennes syskon så besitter hon nämligen just självdistans. Den dagen arbetarklassen driver med sig själv kommer vi aldrig att få uppleva och överklassens naivt studentikosa och en smula sentimentala läggning lämnar inget utrymme för självdistans. Medelklassmänniskan må ha en permanent knuten hand i fickan men hon har även ett finger i luften vad gäller både humor och underhållning. Kanske har det med hennes uppväxt att göra, som bortglömd får man lära sig att roa sig själv, eller så är det helt enkelt bara hennes allmänna duglighet som gjort detta möjligt. Så här får medelklassmänniskan sin lilla stund i rampljuset, vilket måste betraktas som välförtjänt trots allt.

Medelklassmänniskan är murbruket i samhället. Utan henne skulle allting, om inte rasa, så i alla fall bli en smula skevt och skakigt. Hon kommer aldrig att få varken den största applåden eller den mest tröstande kramen men hon har en slags inneboende beslutsamhet som ändå räcker rätt långt. Det är ofantligt trist att vara en medelklassmänniska men å andra sidan kan inte livet vara spännande jämt.

Knappt någonsin om man ska vara petnoga.

 

%d bloggare gillar detta: