Senaste nytt

Nova-Jeanette Nilsson: Syskon I Medelklassen

Det är inte alltid så lätt att växa upp som det negligerade mellanbarnet i ett klassystem. Inkilad mellan arbetarklassen och överklassen vilka i alla fall historiskt sett mest pratat över huvudet på en blev medelklassmänniskan därför en smula åsidosatt.  Hon fick helt enkelt finna sin egen väg som en god medborgare, granne, kollega och inte minst skattebetalare. Det är inte den mest spännande vägen måhända, men å andra sidan kan inte livet vara spännande jämt. Knappt någonsin om man ska vara petnoga, och det är klart att man ska vara som medelklassmänniska.

Medelklassmänniskan är den o-omsjungne antihjälten.

Som en socioekonomisk motsvarighet till ett par isdobbar får hon förlita sig mer på sin duglighet än på sin storslagenhet. Och duglighet är heller inte att förkasta. Någon måste ju arrangera gårdstädardagar, skicka mail om insamlingar till kollegans födelsedag (30 kronor är lagom) och följa alla serier på Netflix. Och vad vore världen utan tjänstemän, kommunikatörer eller tandläkare? Tre dåliga exempel måhända, men ni förstår vad jag menar.

Det mest speciella med medelklassmänniskan är att det inte finns någonting speciellt med henne.

Detta är mycket användbart för då kan man både göra och bli lite vad man vill. Man kan så att säga cykla på bägge sidor av vägen. Denna otydlighet avspeglas inte minst i medelklassmänniskans politiska hållning som bäst kan beskrivas som luddliberal och som i korthet innebär att man tycker att bögar ska få gifta sig, att jobb är viktiga och att man nog måste göra någonting åt miljön. Inte nu dock, det finns annat att ta itu med först. Man kan inte ändra om hej vilt i kalendern för då slutar allt med kaos vilket för medelklassmänniskan är ett mycket otäckt och främmande koncept.

Det är otroligt lätt att göra sig lustig över medelklassmänniskan, kanske lite för lätt.

Men det finns något så snusförnuftigt, rättrådigt och donera-pengar-till-stödgalor-irriterande med henne som gör det svårt att låta bli. Men den som främst gör sig lustig över medelklassmänniskan är dock medelklassmänniskan själv vilket leder oss in på hennes, efter dugligheten, främsta fördel nämligen självdistansen.

För till skillnad från hennes syskon så besitter hon nämligen just självdistans. Den dagen arbetarklassen driver med sig själv kommer vi aldrig att få uppleva och överklassens naivt studentikosa och en smula sentimentala läggning lämnar inget utrymme för självdistans. Medelklassmänniskan må ha en permanent knuten hand i fickan men hon har även ett finger i luften vad gäller både humor och underhållning. Kanske har det med hennes uppväxt att göra, som bortglömd får man lära sig att roa sig själv, eller så är det helt enkelt bara hennes allmänna duglighet som gjort detta möjligt. Så här får medelklassmänniskan sin lilla stund i rampljuset, vilket måste betraktas som välförtjänt trots allt.

Medelklassmänniskan är murbruket i samhället. Utan henne skulle allting, om inte rasa, så i alla fall bli en smula skevt och skakigt. Hon kommer aldrig att få varken den största applåden eller den mest tröstande kramen men hon har en slags inneboende beslutsamhet som ändå räcker rätt långt. Det är ofantligt trist att vara en medelklassmänniska men å andra sidan kan inte livet vara spännande jämt.

Knappt någonsin om man ska vara petnoga.

 

  • marlies

    Jag tänker mej medelklassmänniskan som en som observerar både nedåt och uppåt,. En som inte bryr sig om detaljer, utan vill knyta ihop samband. En annan teori är att andras uppmärksamhet inte är av stor betydelse, för de kan glida i båda riktningar. En del osynliga, men många har fått en naturlig uppmärksamhet och uppdrag på grund av det.. En knuten näve får man av säkerhet att fått uppskattning och varit synlig. En del fostrade med respekt åt två håll.. De bryr sig sällan om vad andra tycker, mer än då det är mer allmänt viktigt. En del får mycket från flera håll, andra mindre. En del väljer frivilligt få kontakter, men gillar centrum ibland. De som inte trivs har krav på sig att klättra upp, hemifrån oftast. En del bestämmer kraven själva, och vänder på klacken. Att saker stämmer med uppfattningar viktigt, samt med värderingar som är allmänna. Som med alla väljer man bort de som inte passar in, och hittar nya ibland tillfälligt beroende på vad ibland länga perioder.. Personlighet viktigare än status. De är ute efter stabil grund, att vara kvar i mitten.. De under och över brukar söka varandra mera som motparter för balans.. De skyr konflikter, men är först på plats att medla. Jag tror medelklass är mer påfrestande på grund av det.
    Hållbart över i korta perioder,, aldrig i längd.. Där är man synlig för båda under, och besluten finns högre upp utan möjlighet att påverka oftast.. Vill man ta strid där kostar det energi och befattning.. Ibland kan man smyga över så andra tar sådant med bättre möjligheter. Man lär sig vad som är värden..
    Att vara överordnad med bra lön betyder inte lycka och trivsel.
    En del tål inte ta stryk utan väljer ett lägre efter tid. Sådant är svårare att lämna och bli bedömd därefter. Som ung vet man inte vad som krävs, men alla borde prova. Man dör inte av det.
    Det finns små befattningar som är lite mer betydelselösa., men bra träning. Oftast för små grupper. Intressen utmärkt.
    har man stora mål gäller uthållighet, för en del tar åratal att nå.
    En undre chef stannade kvar under uppsägningstid, inget att rekommendera, många år sedan på tal om att lämna sin post.
    Ibland en sorg,.om engagemang har funnits i det. Det går tåg ständigt. nya.

  • marlies

    Jag själv hade en önskan på mej att gå socialhögskola, som jag såg till att inte kunna.. Ett tufft krävande jobb på heltid. Samma som psykolog dök upp.. Man kan ändå ha sådant på deltid eller timmar. Jag hoppade på en folkhögskola istället och pluggade delar. Sedan fick jag erbjudande att delta i en fjälledarutbilning mitt i. Perfekt att inte då bo hemma. Så raka vägar inte alltid bäst för alla. Samma en bror började läkarutbildning men valde mer spännande jobba på intensiven. Man måste inte leva som medelklass för att vara det heller.. Något påhitt för att registrera folk. Inte Överklass heller.
    Det finns hur mycket som helst att ta kunskaper ifrån vid tillfällen ändå.. Även underklass äger kunskaper, som man inte har bevis på förrän en passande uppgift dyker upp. En del tester finns att bevisa sin kunskap på. och mycket ska man inte begripa utan ifrågasätta.

%d bloggare gillar detta: