Senaste nytt

Nova J Nilsson: Syskon III – arbetarklassen

Privat

Arbetarklassen byggde Sverige. Den finns för övrigt om någon undrar. I alla högsta grad dessutom för även om en hantverkare tjänar lika mycket som en tjänsteman så är en hantverkare en hantverkare.

Arbetarklassen är tveklöst den mest intressanta av syskonen. Ingen är så motsträvig, humorlös och alldeles, alldeles underbar som hon. Det är hon som anstränger sig mest och som har fått minst i retur. När de andra går vidare med sina skratt eller sina gårdsstädningar så står hon och diskar.

Hon har diskhandskar, gula som noggrant hängs upp för att torka. Och det finns alltid både flingor och havrepuffar i skafferiet och två sorters juice i kylskåpet.

Det är ombonat.

Jag ska vara frank, arbetarklassen är mitt eget favoritsyskon. Eller snarare, idéen med arbetarklassen. Alla gillar en underdog, så även jag. Låt oss dock inte blanda ihop arbetarklassen med någon slags politisk hållning, Låt oss hålla den ren från det. Låt oss hålla allting vi håller kärt rent från politik.

Det är nästan svårt att skriva det här eftersom jag själv i de mesta stycken är just arbetarklass. Och för att jag nog nu skriver detta till mormor och morfar som jag inte längre har, Margit och Rune Gustav.

Men det är lätt att skriva att arbetarklassen på riktigt är hon som gjorde det här landet. Det är hon som plockar fram de finaste glasen ur vitrinskåpet och det är hon som hämtar en när man missat bussen.

Utan att säga någonting om det, för självklarheten är ja, självklar.

Det är hon som är helast och renast och jag älskar henne för den typen av rekordelighet. Uppriktigt så gör jag det. Jag önskar ofta att jag hade ärvt det.

Mina morföräldrar var knegare, de jobbade på typiska knegarjobb men de hade vansinnigt högtflygande drömmar. De ville bo i Stockholm och gå på Nalen och lade sina små slantar på att köpa kläder eller fixa till de som de hade. De såg fantastiska ut, men de var aldrig med i sammanhangen. De hade aldrig en fribiljett till någonting utan fick skapa sin egen typ av biljett, sitt eget sammanhang.

Jag tror inte längre att detta är en krönika om arbetarklassen, jag tror det är en kärleksförklaring. Ni gjorde oss till det vi är, ett rätt hyggligt land där man just hämtar någon från en mörk busstation – utan att säga någonting.

Tack.

 

%d bloggare gillar detta: