Senaste nytt

Skeptikerns guide till Trump-galaxen

wikimedia commons

Alright, jag antar att jag måste säga någonting om presidentvalet inatt. (Nej, det måste jag inte men det måste inte du heller och ändå har du antagligen redan gjort det). Trump kommer förmodligen bli en lika katastrofal som impopulär president men just därför kanske hans vinst kan vändas till något positivt i det långa loppet? Låt oss prata lite om det.

Donald trump, affärsmagnaten med den ärvda förmögenheten och hår-som sockervadd-gjort-på-piss (courtesy of Penn Jillette), kan snart titulera sig president över Amerikas Förenta Stater och medier gör som väntat i brallan av förfäran. Efterklokheten börjar redan ta sig uttryck i löjliga artiklar om hur det oväntade på nåt vis ändå var väntat vilket möjligen kan ursäktas med att analyserna inte var så mycket seriösa förutsägelser om Clintons förmodade övertag som envetna försök att banka in detta önsketänkande i opinionen.

Först och främst, personligen föraktar jag Trump och hans politik lika mycket som de flesta som läser detta. I grund och botten står han för en auktoritär politik djupt förankrad i en allomfattande statsmakt vilket tar sig uttryck i allt i från ytterligare federal skuldsättning och protektionism till institutionaliserad rasism, massövervakning och en klart suspekt affektion till Putin. Som bonus ger han även uttryck för en ”något” otidsenlig kvinnosyn, något han för all del delar med Bill Clinton vilket av någon anledning tycks ha glömts bort i vågen av övergreppsanklagelser mot Trump.

Saken är dock den att jag visste på förhand att jag inte skulle vakna upp till ett positivt valresultat. Jag hyser ett lika stort förakt för den politik Hillary säger sig vilja genomföra och hade inte blivit ett dugg gladare om hon plockat hem segern. Men nu blev det Trump och det borde inte överraska någon. Vissa har redan börjat motivera resultatet med att ”USA inte är redo för en kvinnlig president” och allt det smått konspiratoriska bagage av patriarkala strukturer som det implicerar, men det osar en unken oförståelse inför den klart motiverade impopularitet Hillary Clinton åtnjutit under kampanjen.

Hon hade mycket väl kunnat bli USA:s första kvinnliga president om det inte vore för att hon varit så dokumenterat dålig på att sopa rent framför sin egen dörr och nej, raderade mailkonversationer är långt ifrån det enda hon gjort sig skyldig till, även om det uppenbara ointresset för transparens inte hjälpt. Bekräftade lögner, mutor, stöd till militärmakter, överslätande av sexanklagelser och valkorruption mot Bernie Sanders har alla bidragit till hennes dåliga ethos och följaktliga nederlag. Folk gillar inte att få reda på att de blivit förda bakom ljuset och då hjälper det inte ens att vara kvinna om man vill bli president.

I ärlighetens namn har jag nog aldrig sett något explicit stöd för hennes lämplighet som president publicerat någonstans, ens i mainstreammedia. Hennes främsta kvalifikation är att hon inte är Trump, nog så värdefullt för all del men tänk efter, att vara det minst dåliga av två dåliga alternativ är inte en tung merit. Och Trump? Hans främsta merit är att han inte är Hillary så i slutändan är det mer eller mindre slantsingling.

De må båda vara korrupta och makthungriga lögnare men Trump hade det lilla övertaget i att han sade sig företräda någon slags förändring medan Clinton sågs som en galjonsfigur för stagnation. Och ja, det triviala faktum att han helt enkelt inte hunnit vara en del av den politiska eliten än och därmed inte hunnit ställa till med allt för mycket oreda.

Den s.k. alt-högern har plockat mycket poäng på förhoppningen om Trumps seger, såväl i USA som annorstädes av just denna anledning. De förfäktar honom som ett långfinger mot etablissemanget (som de vill ersätta med ett annat etablissemang, mind you), men nu är han en del av detsamma helt plötsligt vilket gör deras agenda till en något självmotsägande profetia. Alt-högern rider på ett förakt för såväl medier som för de som sitter, eller snart satt, vid makten, inte så mycket för själva strukturerna som för innehållet. Makt och media är helt ok så länge rätt personer bestämmer och skriver rätt saker och nu har de fått sitt på åtminstone ena punkten.

Så finns det något positivt man kan plocka med sig från det faktum att Trump nu innehar en av världens mäktigaste positoner? Indirekt kan man tänka sig det, inte för att han blivit president, gud förbjude, utan för det opinionsklimat det kan tänkas ge upphov till.

Om Clinton vunnit hade media och proffstyckare fått som de velat. Alla hennes tillkortakommanden hade åtminstone till en början fortsatt tystats ned och förminskats och hennes förrädiska politik hade sannolikt fått stort spelrum att breda ut sig på. Med Trump vid rodret kan vi dock vara säkra på att samma personer kommer vaka över hans å sin sida förrädiska politik. Minsta steg och minsta misstag (och han kommer leverera, var så säkra) kommer basuneras ut utan pardon. Att man sen kommer missa att identifiera de underliggande principerna i varje givet utfall må väl vara hänt, men att få anledning att notera misslyckanden är åtminstone bättre än att ignorera dem för att blidka populansen.

Att Trump nu fått flest (elektorat)röster signalerar att många åtminstone instinktivt känner skepsis inför ett gigansiskt politiskt maskineri och det är i sig positivt. Detta ska naturligtvis inte tolkas som att Trump kommer göra något för att montera ned detta maskineri, snarare tvärtom. Detta kommer tveklöst visa sig i kölvattnet av den politik han ämnar föra.

Om man aktivt motarbetar den mänskliga naturen, vilket mer eller mindre är själva definitionen på vad en politiker gör, kommer det få konsekvenser och när dessa uppdagas kommer missnöjet riktas mot etablissemanget som nu fått ett nytt, något läderartat ansikte. Nu, eller snart, har USA en avatar där föraktet redan är väl förankrat i salongerna och det är ett bra första steg mot en insikt om att överstatlighet och korporativism inte leder till frihet och välstånd utan snarare tvärtom.

Det finns med andra ord en anledning för många till synes polariserade grupperingar att samlas på de intellektuella barrikaderna nu mot det vi snart kan kalla USA:s regering och i den bemärkelsen vågar jag påstå att Trumps seger trots allt kan medföra något positivt. Inte för att han är värdig att vara president, det är han inte, utan för att han åtnjuter en väletablerad skepsis som har alla förutsättningar att växa och som kanske kan väcka ett allt större intresse för det korrupta politiska systemet i sig snarare än vad som försiggår i det.

Don’t panic, bring your towel.

Fredrik Andersson

Libertarian utbildad inom medie- och kommunikationsvetenskap, retorik och statsvetenskap. Jobbar med IT, verkar och lever i Örebro och är musiker samt understundom skribent.

%d bloggare gillar detta: