Senaste nytt

Replik: En anarkokapitalist svarar

Bild: montage av Benjamin Juhlin

Jesper Ahlin går till generalangrepp mot Murray N. Rothbard och Hans-Hermann Hoppe i en text som publicerats den 17 november på Frihetssmedjan. Han presenterar kritik som många gånger tidigare riktats emot den österrikiska skolan, men vi bemöter den gärna igen ändå.

De gånger Jesper Ahlin tar itu med meningsmotståndare från vänstern brukar han göra det på bästa sätt. Han verkar då styras av en vilja till att diskutera och förstå snarare än att besegra och håna, och jag har själv läst hans diskussioner på Facebook och lärt mig saker om hur man borde diskutera. Det är därför roligt att han nu tar sig en titt på några som inte är rödare än vad han är, utan tvärtom nog skulle kallat honom röding om de hade utvärderat hans åsikter.

Till skillnad från Ahlins texter som slår mot vänstern är det här dock en förvirrande text, vilket är typiskt när man inte för en diskussion baserad på principer. De enda sätt som finns att ta itu med kognitiv dissonans är att 1) ignorera dissonansen 2) modigt reda ut den eller 3) ilsket försvara sina självmotsägelser. Tyvärr verkar Ahlin ha valt metod nummer tre. Men skam den som ger sig.

Det han attackerar är Rothbards och Hoppes bruk av det som kallas a priori. Istället för att göra undersökningar av verkligheten så menar dessa tänkare att man ska använda sig av logik för att komma på vad som är sant. Enligt Ahlin gör detta att man bygger sin teori i en torrdocka och isolerar sig från verkligheten. Vidare innebär det att man bara beskriver det som finns och inte skapar någonting nytt.

Det här stämmer inte. Det är inte för att strunta i verkligheten som vi undviker historisk erfarenhet när vi utarbetar våra teorier, utan för att vi inte tror att historisk erfarenhet kan ge oss absolut sann kunskap om verkligheten. Det som var på ett visst sätt igår behöver inte säga någonting om hur någonting kommer att vara imorgon. Verkligheten är vi intresserade av, och som Ludwig von Mises förklarar i Mänskligt handlande (s. 78) är det genom vår introduktion av antaganden som vi kopplar vår undersökning till verkligheten. Vad gäller påståendet om att den inte skulle tillföra någon ny kunskap kan vi återigen vända oss till Mises. På sida 45 i samma bok jämför han det hela med Pythagoras sats som inte är härledd från erfarenhet, men ändå ger oss kunskap om verkligen, och det kan väl inte ens Ahlin förneka?

Att vi kan åberopa Ludwig von Mises emot så mycket av Ahlins kritik av a priori-undersökningar är inte så förvånande, Mises är trots allt en av de som flitigast argumenterat för denna typ av tänkande. Mer förvånande är att Ahlin inte ger sig på Mises i sin text. Vad kan det bero på? Antagligen det faktum att Mises inte var emot staten på samma kategoriska sätt som Rothbard och Hoppe. I frågan om a priori finns det inga skillnader mellan Hoppe och Mises, skillnaderna ligger snarare mellan Rothbard (gillade Aristoteles) å ena sidan och Hoppe och Mises (gillade Kant) å den andra. Ahlin skulle kanske här invända att Mises inte var en anhängare av naturrättsteorier, och det är givetvis sant. Varför får inte Ayn Rand och John Locke sig en släng av sleven då?

Det är sant att Jesper Ahlin varit väldigt respektfull i sina debatter med socialister. Denna respekt är tyvärr frånvarande när han ska diskutera med libertarianer. Han hittar först på den nedsättande benämningen ”torrdockslibertarianer” och använder den sen kontinuerligt genom texten. Det är ungefär som om någon efter att ha läst Ahlins text skulle ha myntat begreppet ”halmdocksliberal” och konsekvent använt det om Jesper Ahlin. Det hade inte varit början på en ärlig diskussion. Ahlins respektlöshet når sin kulmen när han deklarerar att så gott som alla sofistikerade tänkare ”befinner sig utanför torrdockan”. Vilken förvåning, i Ahlins definition av de som är sofistikerade ingår alltså inte Hoppe och Rothbard!

Det är förståeligt att man som liberal är rädd för anarkokapitalismen. Ideologins enkla och konsekventa budskap har potential att attrahera massor av människor. Man kan använda hur många skällsord man vill för att beskriva ideologin, men ”inkonsekvent” funkar inte.

Om liberaler ska lyckas rädda sitt skepp från att sänkas av anarkokapitalister måste de reda ut sina självmotsägelser. De måste då förklara varför 80% skatt är stöld, medan 5% inte är det. De måste bevisa att det är jämlikt att poliser, militärer och politiker får göra saker som vanliga medborgare aldrig skulle komma undan med. Till slut måste de också besvara den grundläggande frågan om varför det är moraliskt acceptabelt att utöva våld mot människor som aldrig gjort en fluga förnär.

Detta verkar oerhört svårt, ja kanske omöjligt, men om de inte lyckas med det kommer inget akademiskt tugg i världen att rädda dem.

Benjamin Juhlin

Anarkokapitalistisk texttillverkare

%d bloggare gillar detta: