Senaste nytt

Alina Koltsova: Man kan tycka illa om en ledare utan att fira hens död

Privat

Det är samma visa varje gång någon tvivelaktig ledare går ur tiden. Den ena sidan sörjer, medan den andra sidan firar. Återigen ser vi ett revirpink mellan högermänniskor och vänstermänniskor. Ursäkta mig nu medan jag förstör festen/sorgestunden. Men era politiska frälsare är inga jag idoliserar. Det gäller både vänstern & högern.

Helgens nyheter dominerades av den tidigare kubanska ledaren Fidel Castros bortgång. En ledare som många inom vänsterkanten idoliserar trots att han företrädde en vidrig diktatur (notera dock att fascismen som dikterade Kuba innan kommunismen inte alls var bättre). Ni som betvivlar mig, fråga en random kubansk flykting så får ni höra ett och annat.

Nåja, åter till ämnet nu. Vänstermänniskor sörjer en diktator som skapade ”välfärd” på andras bekostnad (ingen press- eller yttrandefrihet, är du oppositionell ska du pinas hårt). Högermänniskorna däremot, de firar med pompa och ståt. De sociala medierna är riktiga vattendelare. Egentligen är det här bara en repris.

Våren 2013 dominerades av två ledares bortgång. Först var det venezuelanska Hugo Chavez som dog den 5 mars. Då sörjde vänstermänniskorna, medan högermänniskorna firade. Drygt en månad senare, den 8 april, dog Storbritanniens järnlady Margaret Thatcher. Då var det högermänniskorna som sörjde, medan vänstermänniskorna firade.

Ni kanske har märkt nu att jag varken är ett fan av Chavez eller Thatcher. Med Chavez är det av samma anledning som med Castro, diktatur med avsaknad av yttrande- och pressfrihet är inget att föredra, plus att planekonomi bara leder till att alla har det lika miserabelt. Med Thatcher är det av anledning av en övertro på marknaden som frälsare och att Storbritanniens medborgare snarare behandlades som konsumenter.

Och ja, jag vet. Venezuelas politik innan Chavez präglades av en övertro på marknadsekonomi vilket ledde landet i obalans, och att Chavez tog död på analfabetismen. Storbritannien var i en avgrundsdjup kris på 1970-talet, och slutade vara det efter Thatchers tid i regering. Jag vet också att Thatcher inte var någon diktator som exempelvis Castro.

Men vet ni vad? Allt detta har varit på andras bekostnad. En övertro på staten eller en övertro på stormarknader är ingen bra väg att gå. Sorry, vänstern. Sorry, högern. Men att blint ty sig till ideologi utan någon kritisk överblick är inget framgångsrecept. Ej heller är det någon framgångsrecept att idolisera vissa ledare, bara för att de passar ens ideologiska ståndpunkt.

Dessutom är det lite märkligt att vissa ägnar sig åt att fira andra människors död. Varför inte bara gå vidare istället? Människor föds och människor dör. Så även tvivelaktiga ledare. Ni kanske gör det här för att reta era politiska motståndare, men kom då ihåg att det är så urbota löjligt att hålla på sådär. Jag bryr mig inte om ni är vänster- eller högervridna, för beteendet består. Det ni gör är att förlöjliga er själva. Man kan faktiskt tycka illa om en ledare utan att fira hens död.

Visst, man får ha idoler och så även tvivelaktiga sådana. För all del. Men anklaga då inte era politiska motståndare för att vara osmakliga när ni själva beter er på exakt samma sätt när deras idol går ur tiden. För då framstår ni bara som nonchalanta hycklare. Världen förtjänar bättre än detta beteende. Skärp er, tack.

%d bloggare gillar detta: