Senaste nytt

Torbjörn Jerlerup: Den fumliga välviljan…

Många som har utländsk bakgrund är trötta på att ständigt få höra hur bra svenska de pratar och hur duktiga de är. ”Du är duktig och pratar bra svenska”. Man kan förstå att någon som är universitetsutbildad och född i Sverige tröttnat på att höra att en kan bra svenska. Men varifrån kommer det beteendet hos en del majoritetssvenskar?

Är det något vi bör avfärda som rasism?

Ibland ja, men oftast inte, är min erfarenhet. Det är ofta personer som trevande försöker vara snälla och förstå som säger så. Inte några utpräglade rasister. Jag känner igen mig för att många äldre i min omgivning säger samma sak till personer de lär känna med utländsk bakgrund.
Jag arbetar i hemtjänsten och jag ser att det är ett sätt att ge komplimanger. De äldre vet inte riktigt hur de ska hantera att en kvinna med hijab besöker dem men de tycker kanske om kvinnan och försöker lite stapplande ge komplimanger.

De säger ”du är duktig och kan bra svenska” eftersom de ofta inte hur de ska hantera den moderna situationen. Utvecklingen har gått snabbt, tycker de, och de hänger inte alltid med.
Och det stämmer. Ja, Sverige har förändrats jättesnabbt och blivit mångkulturellt. 1968 fanns det mindre än 500 muslimer i Sverige. En pizzeria och en kinarestaurang i hela landet och antalet svarta var runt 500 det också. Det fanns inte mycket mångfald i matbutiker namn du kunde välja mellan limpa och franskbröd typ. Och Sverige hade en tv kanal. På tv fick hallåor inte prata skånska eller dialekter.

En del har reagerat på den rasande snabba förändringen genom att bli rasister och negativa. En del andra är som de jag pratar om här. De kan inte förstå hur den förändring de ser har kunnat ske. De hänger inte med alls. Men de är mer välvilliga ”vi ska vara snälla mot dem”.
Det är fördomar. Ja. Men ska vi bryta dem måste vi förstå varför de har fördomar. Och vi måste se att det där de säger om bra svenska ofta är deras stapplande och fumlade sätt att försöka vara snälla och välvilliga. Deras sätt att hantera en förändring som gått så snabbt att de inte riktigt hängt med.
Vi antirasister glömmer lätt att Sverige förändrats enormt mycket på kort tid.

Jag minns hur det var för mig. Första kontakten jag hade med någon med svart hy var en skolläkare som undersökte mina pungkulor 1981 eller 1982. Första icke nordeuropé och icke adopterade jag lärde känna träffade jag runt 1990 när jag flyttade från Höganäs till Stockholm när jag var 20. Inte ens ytligt hade jag lärt känna någon innan. För de fanns inte där jag växte upp. (Förutom en tjej som hade kinesisk bakgrund men född i Sverige.) I

nordvästra Skåne var det inte tätt mellan de med utländsk bakgrund. Mina skolor var kritvita med enstaka adoptivbarn. Den första muslimen mötte jag ungefär samtidigt som jag såg mitt livs första sverigedemokrat. Dvs 1989 då jag besökte Stockholm.
Höganäs, där jag växte upp, har också förändrats enormt mycket sen jag flyttade från orten. Samma har Helsingborg.
Den fumliga välviljan är något vi ska ta till vara på och inte demonisera.

%d bloggare gillar detta: