Senaste nytt

Nova-Jeanette Nilsson: Kungariket

Privat

Mode är på, ja modet. Men så som så ofta är fallet är det dock snarare kringdiskussionerna som mest pockar på uppmärksamheten. Modet ska vara demokratiskt, inkluderande och tillåtande.

Detta är naturligtvis lika dörrinparkande som att säga att regn ska innehålla vatten.

Modevärlden är inte bara demokratisk, den är ett föredöme när det kommer till demokrati. Det är en Alice i-underlandet-värld där upp är ner och ner är upp. Och det är fantastiskt.

Men låt oss bena i den vanligaste kritiken vilken är att detta är en värld för och av eliten.

Samtidens största och mest saknade geni Alexander McQueen var en arbetargrabb från Lewisham.

Ralph Lauren som väl mer än någon annan genom sina kläder och accessoarer har förkroppsligat solighet och lata dagar på ett teakdäck utanför Martha’s Vineyard växte upp som en arbetargrabb från USA.

Coco Chanel växte upp med en ensamstående mamma som arbetade som städerska.

De blev så stora, och de blev det på grund av att de kunde förmedla en önskan. En önskan av att vara på det solvarma båtdäcket, att bära eleganta pärlor och en tjusig dräkt.

Att ha de mest skruvade skorna och de vackraste klänningarna.

Modeller rekryteras snarare från Mc Donalds än från fina internatskolor. Modemagasin köps av oss vanlisar som vill koppla av världen och se någonting vackert. Om så bara för en stund. Det räcker nämligen. Och mode sipprar ner, det går från Paris fashion week till H & M i Malmö på ett ögonblick. Att kritisera det enda kvarvarande som fortfarande är helt estetikbaserat är vansinne. Mode är roligt och det fina är att alla får vara med.

Man kan tycka vad man vill om modevärlden, men den är väl egentligen vad man vill ha – rolig, knäpp, konstig och alldeles, alldeles underbar.

Så, modevärlden är faktiskt en osedvanligt demokratisk oas – i den kan nämligen vem som helst bli en kunglighet.

Och i det fallet är jag en rojalist.

%d bloggare gillar detta: