Senaste nytt

Nova-Jeanette Nilsson:-ism

Privat

Det finns tre stora missförstånd när det kommer till identitetspolitik. Det första är att den är en samtida produkt, det är den inte. Man skulle med fog kunna hävda att merparten av alla uppror, revolutioner, maktövertaganden och medborgerligt motstånd har haft en bas i identitetspolitik. Detsamma gäller samtidigt för autoritära styren.

Det andra missförståndet är att identitetspolitik är irrationellt när den är den absoluta motsatsen. Rörelser som baserar sig på tillhörighet genom tydliga, inte sällan rent fysiska eller klassbundna markörer och genom detta skapar en skyttegrav från vilken den bildliga eller bokstavliga kampen står är aldrig någonting annat än just rationella.

Det tredje och mest oroande missförståndet är att identitetspolitik per se är vänsteraffilierad. I dagens Sverige är den tveklöst det, men den både är och har varit stommen i en mängd rörelser utsträckta över hela den traditionella politiska skalan. Detta är extra viktigt att inse om man anser den vara en black om samhällsfoten. Det gör nämligen identitetspolitik till någonting betydligt större än en SSU-initierad aktivitet – det gör den autonom från de som själva ser sig som autonoma. Den går inte att tämja, den enda domptören inom identitetspolitiken är identitetspolitiken själv. Den står över partipolitiken, ursprungsviljan och den individuella åsikten, ity den är ingen politisk strömning.

Identitetspolitik är en närmast universell – ism.

Identitetspolitik har heller ingenting med identitet att göra utan den baseras på idealtyper eller kanske snarare fanbärare. Identitetspolitik är till sin essens gravt kontrollerande, utpekande och instängande. Den skapar föreställningar om att trygga och separerade rum är av godo när dessa i realitet innebär att man själv sätter på hänglåset från insidan och sväljer nyckeln.

Identitetspolitik gör det trygga rummet till det slutna rummet.

Ironiskt nog är identitetspolitik den ultimata sociala konstruktionen och den är potentiellt samhällspolitiskt förödande för alla, precis alla. Och kanske allra mest för de som tror att den är levande motståndskraft när den snarare är inskränkande. Den är i samma utsträckning elitistisk och kollektivistisk.

Det är felaktigt att påstå att den vridit klockan tillbaka.

Sanningen är att identitetspolitik alltid riskerar att vrida visarna ur led.

%d bloggare gillar detta: