Senaste nytt

Alina Koltsova: Ett förbud är också ett tvång

Privat

Kvinnans kropp är åter ett hett tema. Ännu hetare då det gäller kvinnokroppen på varma medelhavsstränder. Hur mycket, eller för den delen lite, ska man vara klädd på stranden för att det ska vara okej? Och varför kommer man på en sådan absurd idé att bekämpa tvång med ännu mer tvång?

En av sommarens kanske största snackisar har varit den franska staden Nice, där stadsledningen bestämde att ett burkiniförbud skulle råda på stränderna. Förbudet har införts i ett 30-tal andra franska städer. Även om franska förvaltningsdomstolen, Conseil d’État, alldeles nyligen bestämt att burkiniförbudet ska hävas i rivierastaden Villeneuve-Loubet och kan besluta det i andra städer, så kan borgmästarna strunta i lagen och låta förbudet fortgå.

Förbudet har lett till debatt om kvinnans rätt till sin egen klädsel. Vissa som argumenterar för förbudet menar att ingen muslimsk kvinna har hijab eller burkini frivilligt, att bakom varje kvinna som klär sig så finns det en man som bestämmer allt med järnhand. Vissa som argumenterar emot förbudet menar att sådant aldrig sker. Men till skillnad från vad min mattelärare i högstadiet förkunnade blir inte två minus alltid ett plus.

För det första, så finns det absolut de män som bestämmer hur deras fruar och döttrar ska klä sig inom alla religionstillhörigheter, islam inkluderat. Men sedan finns det de kvinnor som bär heltäckande av egen vilja trots att deras familjer barskt avråder från dem att göra det. Också inom alla religionstillhörigheter, islam inkluderat. Det finns en röd tråd som måste synliggöras i den diskussionen.

Den röda tråden stavas tvång. Ett förbud mot burkini är lika mycket tvång som ett tvång att klä sig i burkini. Hur mycket man än försöker vrida och vända på det så är det fortfarande tvång. Låt oss ta exemplet där polisen i Nice missriktat tvingar en kvinna i hijab att ta av sig sina kläder på stranden, mitt framför en solande badande folkmassa som gav sitt godkännande till den polisiära brutaliteten, vissa i applåder och andra i tystnad. Är inte det överförmynderi och tvång får någon vänlig själ gärna tala om vad det annars ska föreställa.

Burkiniförbudet har uppkommit i kölvattnet av de senaste terrorattackerna som drabbat Frankrike, i samband med terrorsekten Daeshs framfart. Förbudet sägs vara en markering mot islamismen och t.o.m. ställföreträdande borgmästaren i Nice gjorde så sent som för två veckor sen i torsdags i SVT:s Opinion Live en koppling mellan burkini och burka.

Här finns det fler saker att tänka på; islamism och islam är inte samma sak, och man stoppar inte terrorism genom att förbjuda vissa typer av klädsel. Snarare är det så att man faktiskt göder den. Burkiniförbudet kan nämligen ge islamisterna vatten på kvarnet, genom att ge signalen att Västvärlden hatar muslimer. Det är så de vill ha det, så att de kan radikalisera fler människor och få dem att vara på sin sida mot fienden. Med andra ord skapar det på sikt en högst oönskad polarisering.

Dessutom, som nytillträdde VLT-redaktören Sakine Madon förkunnade i Opinion Live för två veckor sen, så är burkini och burka inte alls samma sak. En burka täcker hela ansiktet, en burkini är, likt en hijab, något som låter ansiktet vara synligt. Håret täcks, men ansiktet syns. That’s it.

Om man strävar efter ett frihetligt sekulärt samhälle så gör man bäst i att inte göra som Iran och Saudiarabien, dvs förbjuda någon från eller tvinga någon till en viss typ av klädsel. Det finns vettigare förbud, som förbud mot barnaga, nedskräpning, anlagda bränder etc. Men burkiniförbudet tillhör inte denna kategori.

%d bloggare gillar detta: