Senaste nytt

Alina Koltsova: Ett förbud är också ett tvång

Privat

Kvinnans kropp är åter ett hett tema. Ännu hetare då det gäller kvinnokroppen på varma medelhavsstränder. Hur mycket, eller för den delen lite, ska man vara klädd på stranden för att det ska vara okej? Och varför kommer man på en sådan absurd idé att bekämpa tvång med ännu mer tvång?

En av sommarens kanske största snackisar har varit den franska staden Nice, där stadsledningen bestämde att ett burkiniförbud skulle råda på stränderna. Förbudet har införts i ett 30-tal andra franska städer. Även om franska förvaltningsdomstolen, Conseil d’État, alldeles nyligen bestämt att burkiniförbudet ska hävas i rivierastaden Villeneuve-Loubet och kan besluta det i andra städer, så kan borgmästarna strunta i lagen och låta förbudet fortgå.

Förbudet har lett till debatt om kvinnans rätt till sin egen klädsel. Vissa som argumenterar för förbudet menar att ingen muslimsk kvinna har hijab eller burkini frivilligt, att bakom varje kvinna som klär sig så finns det en man som bestämmer allt med järnhand. Vissa som argumenterar emot förbudet menar att sådant aldrig sker. Men till skillnad från vad min mattelärare i högstadiet förkunnade blir inte två minus alltid ett plus.

För det första, så finns det absolut de män som bestämmer hur deras fruar och döttrar ska klä sig inom alla religionstillhörigheter, islam inkluderat. Men sedan finns det de kvinnor som bär heltäckande av egen vilja trots att deras familjer barskt avråder från dem att göra det. Också inom alla religionstillhörigheter, islam inkluderat. Det finns en röd tråd som måste synliggöras i den diskussionen.

Den röda tråden stavas tvång. Ett förbud mot burkini är lika mycket tvång som ett tvång att klä sig i burkini. Hur mycket man än försöker vrida och vända på det så är det fortfarande tvång. Låt oss ta exemplet där polisen i Nice missriktat tvingar en kvinna i hijab att ta av sig sina kläder på stranden, mitt framför en solande badande folkmassa som gav sitt godkännande till den polisiära brutaliteten, vissa i applåder och andra i tystnad. Är inte det överförmynderi och tvång får någon vänlig själ gärna tala om vad det annars ska föreställa.

Burkiniförbudet har uppkommit i kölvattnet av de senaste terrorattackerna som drabbat Frankrike, i samband med terrorsekten Daeshs framfart. Förbudet sägs vara en markering mot islamismen och t.o.m. ställföreträdande borgmästaren i Nice gjorde så sent som för två veckor sen i torsdags i SVT:s Opinion Live en koppling mellan burkini och burka.

Här finns det fler saker att tänka på; islamism och islam är inte samma sak, och man stoppar inte terrorism genom att förbjuda vissa typer av klädsel. Snarare är det så att man faktiskt göder den. Burkiniförbudet kan nämligen ge islamisterna vatten på kvarnet, genom att ge signalen att Västvärlden hatar muslimer. Det är så de vill ha det, så att de kan radikalisera fler människor och få dem att vara på sin sida mot fienden. Med andra ord skapar det på sikt en högst oönskad polarisering.

Dessutom, som nytillträdde VLT-redaktören Sakine Madon förkunnade i Opinion Live för två veckor sen, så är burkini och burka inte alls samma sak. En burka täcker hela ansiktet, en burkini är, likt en hijab, något som låter ansiktet vara synligt. Håret täcks, men ansiktet syns. That’s it.

Om man strävar efter ett frihetligt sekulärt samhälle så gör man bäst i att inte göra som Iran och Saudiarabien, dvs förbjuda någon från eller tvinga någon till en viss typ av klädsel. Det finns vettigare förbud, som förbud mot barnaga, nedskräpning, anlagda bränder etc. Men burkiniförbudet tillhör inte denna kategori.

  • marlies

    Jag kan tycka det är nervärderande att jämt och ständigt diskutera kvinnor, deras klädsel, kroppar och livsåskådning. Idag kränks de dagligen med könsord. Hur vore det om vi kör samma ruttna stil.
    Skägghål, pungkuk, kukhål, rövbandit, apluder, skäggråtta, spermaunge, långrockare, turbansnut, Barbieskrämma, spikskalle,
    Helsjukt eller hur ?

  • marlies

    Potens, uthållighet, prestation, tolerans sitter fortfarande i skallen ovanför halsen.

  • marlies

    Förbud är ett styrmedel, för att skydda övriga från omogen befolkning.
    Vilka som är omogna är ett helsike att avgöra utan personlig kontakt.
    Så förbud står därför som allmängiltiga. Kvinna eller man, klädsel, tillhörighet, kropp utan betydelse.

  • marlies

    Själv anser jag religioner är ett gissel. En maktutövning särskilt riktat till redan utsatta. En del fyller en samhällsfunktion allmängiltigt, där bidrar den till en anpassad tillhörighet, samt stöd till att komma vidare.
    Att bli rik på andras elände har jag aldrig tolererat. Inte de som helt skärmar av sig från övriga heller. Vi är alla lika utvalda för de egenskaper, behov vi själva har. Att psykiskt missbruka makt i vår tid är inte fruktsamt för någon.

  • marlies

    Just Frankrike har en riktad syn mot muslimer i stort. En lång historisk satirhumor riktad även politiskt. I väst har vi tolerans både i att se oss själva och andra. Själv har jag en bok, Sköna skämt av 170 caartoonister från hela världen. Inledning, historik, biografier av Sten Möllerström. En bok som inte ska ligga framme för känsliga personer.
    Tecknat och blandat. Att kunna se sig som en del av bakgrund och nutid är viktigt. Ingen kan leva i forntiden. Den finns inte kvar.
    Att acceptera faktum är grund.

  • marlies

    Det här med könsfördomar är ganska rejält snedvinklat. Som barn lär man sig att vuxnas sovrum bara är de vuxnas. Att knacka dörr, vänta på svar. Bara för småbarn och oroliga ungar på besök. Det stämmer än idag. Barnet bär vi med oss, som minne av ansvar och omsorg vi alla måste ha.

  • marlies

    Folk och ungar måste väl fatta att tar man inte åt sig, kan man inte heller ta för sig av något alls.. ATT OM ANDRA VANTRIVS så är det DERAS PROBLEM, INTE ANDRAS.ATT TVINGAS LÖSA. Att Politiker vägrar begripa det enklaste är förvånande.

  • marlies

    Jag kan tycka att vad som händer utanför våra gränser inte är vårat ansvar som befolkning.. Vi har problem inom egen gräns olösta.
    Ett är en del kulturers män på hemmaplan. Många av deras fruar jobbar i vården, tar hand om andra hela dagen. De förväntas lämna, hämta barn, handla, laga mat, diska, städa, ta familjens tvättberg, och vara glada och pigga på sen kvällstid. Deras arbete nervärderas. Dessa män är flockdjur, hänger på kafeér. På sommaren sitter dessa kvinnor tillsammans påklädda vid våra bad, och tittar till sina gemensamma barn. Männen tar sig alla rättigheter, driver sina fruar till vansinne. Sedan är det fruarnas fel. Jag jobbade som fackombud inom hotell och restaurang många år sedan. Än idag jobbar de tillsammans inom samma kulturer. En del är fiender med annan kultur.
    I nutid har kontroller i verksamhet hårdnat. En del har släkt att försörja till kostnader dyra i förhållande mot här. Alla har inte våra försäkringar och seder. På arbeten där det är blandat med svenska kvinnor och män fungerar attityder. Jag kan tycka det är bättre dessa bor i tält och rider kameler. I Sverige har vi jämställda förhållanden. Demokratiska värderingar. Yrket är tufft både vård och restauranger, med kvällar, nätter, helger. Restaurangfolk får ta stryk och skäll, och bråk, stå ut med mycket stimuli och stress samt krav i perfekthet. En bransch där gästen alltid har rätt. Konkurrensen är enorm. Själv upplever jag folk är mer grisiga som gäster på ställen, beroende på att den gamla stilen med blandat bordservering och nöjet har näst intill försvunnit då artighet ingick.
    Idag ligger glas och papper och annat skit på golv där folk far fram,
    dessutom har lokaler blivit mer svårarbetade att ta sig fram, för att kunna jobba effektivt. Biografer ska vi inte tala om, rena sopbergen vad jag hört.

  • marlies

    Idag har vi rätt att sätta gränser, för vad vi vill släppa in, på hemmaplan, och globalt. I en dynamisk tid är gränsdragningar tuffa att avgöra för vad. I alla beslut finns ett övergripande ansvar, att inte ta några som helst risker vanliga av missuppfattningar, som kan orsaka motsatta syften. Ett vardagligt exempel i nutid är särbon. Att båda parter säger att de är på väg hem, eller hemma. Båda tänker på sitt hem, och landar ofta på fel plats. Där gäller förtydligande, hos eller till mej, eller dej. Nycklar är tillgångar, som kan se ut på många olika sätt. Där har vi idag hårda bevakningar vartefter vi fått flera system känsliga för intrång. Drönare i miniatyr idag är säkerhetsrisk, men också system för samhällstjänster. Att kunna leverera och hämta som mediciner avlägsna, eller som livräddning vid brand, att kunna söka individer i svårtillgänglig miljö. Så de är proffs på många sätt att kunna samarbeta och enskilt. I början känsliga för systemavbrott, under ständig utveckling. En trygghet är att vi alla blivit mer observanta på avvikelser och själva reagerar för nyare anpassade regler. Som eftersträvar att bli jämlika över gränser.

%d bloggare gillar detta: