Senaste nytt

Alina Koltsova: En rysk ragequit som heter duga

Privat

I söndags hölls parlamentsvalet i Ryssland. Som väntat segrade det sittande partiet Jedinaja Rossia (= Enade Ryssland) med cirka 53,8% av rösterna. Det ryktas om ett stort stöd av folket till detta parti och den sittande presidenten (som dock ej är medlem av JR, men backad av dem). Men hopplösheten har nått allt fler invånare, speciellt då de andra stora partierna inte heller har särskilt mycket att hämta och oppositionen antingen är försvagad eller tystad.

Senast jag besökte Ryssland var mars 2012, tillsammans med min gymnasieklass då vi i en vecka besökte en collegeklass i Sankt Petersburg. Jag fick bo hos en tjej från denna klass, låt oss kalla henne Oksana, som med sin alldeles genomryska familj tog väl vara på mig. Detta var bara någon vecka efter det ryska presidentvalet, och politik skulle det endast språkas om med viskande ton bakom lykta dörrar.

Oksanas föräldrar frågade mig mycket om hur det var i Sverige, och förvånansvärt mycket om just politik. Medan vi en afton åt ostfyllda vareniki och majonäsdränkt vinägrettsallad med varsin bit borodinskijbröd levererade jag chock efter chock av att berätta att pappor med barnvagnar och ringar i öronen inte ansågs vara bögar, att man fick skriva debattartiklar mot statsministern utan att riskera fängelse och att det inte kostade hela månadslöner att demonstrera ute på gatan.

Den första reaktionen löd: ”Wow!”. Sedan kom de uppgivna suckarna. Allt det som man i Sverige samt resterande nordiska länder tar för givet framstår blott som en utopi i detta politiskt kaotiska jätteland jag nu befann mig i. Men så frågade jag familjen något som många utanför Ryssland fått för sig. Jag frågade varför Vladimir Putin och JR hade så stort stöd bland folket, om de nu nedmonterar det demokratibygge som trots allt var på väg under 1990-talet.

Oksanas mor tittade allvarligt på mig. Och så, på gränsen till gråtfärdig, sade hon:

Det där är bara teater. Vi är bara marionettdockor. Röstar inte jag och min man på dem förlorar vi våra jobb, vårt hem, vårt allt. Vi skräms till att inte rösta på något annat. Dessutom har vi stora problem med valfusk. Var glad över att du får öppet tillhöra ett oppositionellt parti utan att riskera allt detta.

Idag, över fyra år senare, rapporteras det om ett lågt valdeltagande. I jämförelse med 60% under tidigare parlamentsval 2011 låg siffran nu nere på 48%. Med andra ord kan man kalla det för en folklig ragequit. Fler och fler invånare ser inte längre någon poäng med allt detta. Man skulle kunna tänka att de nu bevittnat att tsaren är naken. Men det är inte allt. Tittar man på de nästan samtliga övriga partier som klarade 5%-spärren, så finns det en gemensam nämnare, förutom att de inte riktigt är kritiska mot makten. Alla utom en är som att välja mellan pest eller kolera.

Vi börjar med de så kallade Liberaldemokraterna, som varken är liberaler eller demokrater. Detta parti är ultranationalistiskt och fick 13,6%. Ledaren Vladimir Zhirinovskij har förvisso extremt dålig impulskontroll samt tämligen ovårdat språk kryddat med skrikigt tonläge, men är samtidigt extremt rasistisk och misogyn. Ska man klassa någon som en rysk motsvarighet till Donald Trump så är det just Vladimir Zhirinovskij.

Sedan har vi Kommunistpartiet, som ganska oväntat inte är samma kommunistparti som styrde Sovjet ända från Lenins dagar. Lenins gamla kommunistparti förbjöds år 1991 i samband med upplösningen, men år 1993 bildades ett nytt marxist-leninistiskt parti som alltså är det parti vi talar om nu. Kommunistpartiet är nationalistiskt och totalitärt vad gäller värderingsfrågor, och stöttar den lag som förbjuder så kallad ”homosexuell propaganda”. Partiet fick i detta val omkring 13,4%.

Sedan finns det socialdemokratiska partiet Spravedlivaja Rossia (= Rättvisa Ryssland) som fick ynka 6,2%. Detta parti är en ensam utstickare bland de som klarat sig över 5%-spärren. Det är nämligen det enda partiet i parlamentet med, tro det eller ej, någon form av frihetlighet på agendan. Partiet har ett skelett i garderoben i.o.m. att innan år 2010 stöttat maktpartiet JR, men har gjort upp med det och agerar numera fullt ut oppositionellt. Partiet presenterar sig som ett demokratiskt vänsteralternativ till Kommunistpartiet, och dess ledare Sergej Mironov ser de nordiska länderna som gedigna samhällsförebilder.

Jag vet inte hur det är med Oksanas familj idag, men jag kan gissa mig fram till att de möjligen tillhör de uppgivna invånarna. För i det status quo-läge som den ryska politiken har att erbjuda är hoppet kväst. Den som tror att det endast kan vara på ett sådant sätt i exempelvis Turkiet får tänka några varv om

%d bloggare gillar detta: