Senaste nytt

Torbjörn Jerlerup: Idrott och pengar hör ihop!

Olympiska spelen har blivit storindustri. Både spelen som sådant och de tävlandes förberedelse inför spelen kostar enorma summor. Utan de stora pengarna är det svårt att delta i OS. Det gör att en del drömmer sig tillbaka till den tid då OS, som de ser det, ”inte handlade om pengar”och då idrott skulle utövas av amatörer som inte tog betalt. Amatörismens tid.

Men hur bra fungerade egentligen amatörismen inom idrotten?

Från början försökte överklassen göra idrotten till sitt privilegium.

När OS grundades i modern tid runt 1900 låg mycket fokus på det estetiska. Pierre de Coubertin, OS grundare, ansåg att olympierna skulle vara en förebild i bildning, kultur, klädsel och kroppsbyggnad.

För att säkerställa detta vidtog Pierre de Coubertin en del åtgärder. Ett av de var att skapa amatörreglerna för idrotten. Skulle man delta i OS skulle man inte tjäna något på sin idrott, sa man. Att man gjorde så var för att utestänga de fattigare klasserna från OS tävlingarna. Eftersom man inte kunde få pengar för att idrotta kunde i praktiken bara de med fritid och pengar idrotta. Alltså de som redan VAR rika.

Sven Lindhagen har beskrivit det bra i sin bok från 1954, Rekordmän på kolstybb. Vill  man förstå hur amatörismen exkluderade hela klasser av människor ska man läsa den boken. OS satte tonen. All idrott på högre nivå präglades av detta överklasstänkande fram tills andra världskriget.

Med tiden kom staten och det allmänna att sponsra idrotten och då kunde även de från arbetarklassen bli idrottare och delta i t.ex. olympiader. Men när arbetarklassen släpptes fram såg man ett annat problem. Eftersom sponsorer och lön var förbjudet var olympier utan egen förmögenhet tvungna att få stöd från staten. Om man då betedde sig på ett sätt staten inte gillade kunde man bli utestängd från OS. Så skedde i nästan alla länder. Även i Sverige.

Amatörreglerna inom idrotten fanns kvar ända till vår tid. De togs bort på 1990-talet. Före det räckte det att en idrottare bar en Addidas väska utanför en idrottsstadion inför en tävling för att denne skulle kunna bli diskad.

Otaliga är de idrottare som genom åren förbjudits att tävla för att de tagit emot pengar. I Sverige är nog idrottaren Gunder Häggs fall mest känt. 1946 avstängdes han ”för evigt” för att han brutit med amatörreglerna.

Internationellt är olympiern Jim Thorpe mest känd. Han deltog i OS i Stockholm 1912 och gjorde succé. Efter OS kom det fram att han åren före tagit emot smärre summor (60 dollar) då han spelat amerikansk fotboll. Då diskades han för brott mot amatörreglerna.

Det var typiskt eftersom Jim hade aldrig kunnat delta i OS utan att få någon sorts ersättning för sitt idrottande. Han var inte rik. Ett catch-22 för honom. Utan att ta emot pengar för sitt idrottande skulle han aldrig kunnat delta i OS 1912 och eftersom han tog emot pengar diskades han och fråntogs sina medaljer.

Efter OS sågs han som den omoraliske som tagit emot pengar. Alla de idrottare från fina familjer med pengar i banken, de svenska ryttarna till exempel från fina adelsfamijer, sågs däremot som idealet för hur riktiga idrottare skulle vara, välklädda, rika amatörer med stil, som aldrig tar emot pengar för sin idrott.

Därför är inte de gamla amatöridealen något eftersträvansvärt.

Pengarhetsen inom idrotten idag kan man tycka mycket om. Det är mycket som är snurrigt med den. Men att idrott och pengar idag hör ihop är faktiskt ett sundhetstecken. Det är ett bättre än förr då idrotten var de rikas privilegium eller något staten bestämde över.

  • marlies

    Ja, ibland är idrotten synisk. En aspekt är att man ska vara ett föredöme för sitt land. Att lyfta upp andra kulturer och bakgrunder.
    De synas med nålsöga. Men att stå för fusk är inte godtagbart som föredöme. Idag svårt att tyda och märka. Att hålla OS är oerhört dyrt med allt som ingår som grund, där kommer överklass in som kapital.
    Sedan reklam för enskilda, uppvisningar av förmågor, intervjuver, mediabevakning. sponsorer, själva bygget, marknad runt, skyddsbevakningar, hotellboende och nöjen, utrustningar, coacher.
    Träffade en sprinter många år sedan från Gambia, under en utbildning. Då ingår även flygresor. Tror denne då gick ett fritids och ungdomsprogram att ta med hem. Jag hoppade in där under en fjälledarutbildning, men denne deltog inte i den kursen. Många kräver bidrag från sina länder. Senare kostar underhåll av arenor och utveckling för fortsatt Viljan att satsa på detta i fattiga länder är beundransvärd. Så utan kapital kan ingen lyckas varken psykiskt eller fysiskt.

  • marlies

    Ja, många lämnar in tipset, de har jobbat med system i timmar och väntar sig utdelning. Passiv idrott med hästar som insats. Andra har hundar. Men även tuppfäktning förekommer i olika former. Vinster och förluster är av många slag. Kaninhopp för nybörjare. De sköts om noga, analyseras och testas. De bästa till avel. En del kör löpbana inomhus, och simning, cykling, ålder ingen betydelse. Vinsten är då personlig. till utföraren.

%d bloggare gillar detta: