Senaste nytt

Gästinlägg: Tillsammans för individualismen

wikimedia commons

Det pågår en libertariansk revolution i USA. För första gången i partiets historia har libertarianerna enats bakom en kandidat som kan utmana tvåpartisystemet på riktigt. Hillary Clinton och Donald Trumps impopularitet gör att libertarianen Gary Johnson ser ut att vinna ett långt större stöd än någon kandidat partiet tidigare nominerat.

Samtidigt i Sverige borde det finnas förutsättningar för en enad libertariansk rörelse att på allvar utmana en regering som höjer skatterna, stänger gränserna och ständigt inför nya förbud. Men någon sådan finns inte.

Istället präglas svensk libertarianism av splittring. Det råder oenighet både om hur det perfekta libertarianska samhället ser ut och vägen dit. Den tid och energi som ägnas åt att bråka om detta tycks större än viljan att skapa ett gemensamt motstånd mot dem som tar ifrån oss friheten.

Förenklat skulle man kunna dela in svenska libertarianer i tre grupperingar:

1. De som försöker påverka de befintliga partierna.. Centerpartiet kanske är det parti där detta har lyckats bäst. Annie Lööf har hyllat Ayn Rand och det ursprungliga förslaget på nytt idéprogram var tydligt influerat av libertarianism. När andra partier svarade på flyktingkrisen genom att hindra människor från att ta sig hit, valde Centerpartiet att rikta in sig på att minska mottagandesystemets kostnader.

2. De som försöker påverka genom nya partier. Det första försöket att skapa ett nytt liberalt alternativ var Liberaldemokraterna, en koalition mellan socialliberaler och libertarianer. När det sprack bildades det renodlat libertarianska Klassiskt liberala partiet som med 0,02% av rösterna gjorde sitt hittills bästa val 2014.

3. De som försöker påverka utanför det partipolitiska etablissemanget. Denna mycket breda grupp kan bestå av allt ifrån klassiskt liberala profiler som Johan Norberg, till utomparlamentariska nätverk som Frihetsfronten, och privatfinansierade projekt som bubb.la, Frihetligt och I Fablernas land.

Dessa grupperingar är sällan överens. Varken inom sig själva eller mellan varandra. Konflikterna kan handla om vilket ungdomsförbund som är mest liberalt, om att det är slöseri med tid att engagera sig i ett parti utanför riksdagen, eller om det överhuvudtaget är förenligt med libertarianism att engagera sig partipolitiskt.

Detta käbbel främjar knappast friheten från tvång. Det påminner snarare om en av libertarianernas ärkefiender; nämligen kommunistiska gruppers tendens att ständigt bråka med varandra, trots att alla säger sig sträva efter ett klasslöst samhälle.

Libertarianer borde veta bättre än att begå samma misstag som kommunister. Vi borde inte lägga så stor vikt vid sekterism, så som huruvida någon är minarkist eller anarkokapitalist, eller om det är bäst att förändra i eller utanför partipolitiken. Vi borde respektera varandras engagemang, lära oss av varandra, och komma överens om att det mest relevanta är att arbeta i riktning mot mindre stat, friare marknader, och friare människor.

Vart man sedan vill hoppa av på den resan; i ett statslöst samhälle, en nattväktarstat, eller bara något mer frihetligt än det vi påtvingas idag, är ärligt talat nog inte ett val vi kommer ställas inför under vår livstid. Oavsett vad vi väljer kan vi komma så mycket närmare dit om vi gör det tillsammans.

Robin Nilsen. Distriktssekreterare, Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm

%d bloggare gillar detta: