Senaste nytt

Alina Koltsova: Identitetspolitik kommer inte bara från vänster

Privat

Identitetspolitik. Vad tänker ni på när detta begrepp dyker upp? De flesta tänker nog direkt på den lilla (men väldigt högljudda) grupp som ligger till vänster i den blockpolitiska kartan, som talar om kulturell appropriering och att borgerliga invandrare är ”husblattar”. Men då har man bara sett en sida av identitetspolitiken.

Det ska nämnas att identitetspolitik inte är detsamma som att belysa strukturella problem som vissa samhällsgrupper tvingas utstå. Här handlar det inte om problembeskrivning, utan om målet att eliminera dessa strukturer. Man kan tala om strukturer och faktiskt vilja ha ett samhälle där man blir behandlad som en individ snarare än efter tillhörighet av samhällsgrupp.

Det identitetspolitiska målet är inte att vi ska vara våra egna individer, utan ter sig snarare så att de som tillhör de ”förtryckande” samhällsgrupperna ska elimineras. Man är ute efter en slags homogenitet hos dessa samhällsgrupper. Så fort någon med utländsk bakgrund avviker från identitetsvänsterns ortodoxi stämplas hen som en ”husblatte”, ”onkel tom”, ”kokosnöt”, ”låtsas-svenne” etc. Jag är ett exempel. Några andra exempel är Sakine Madon, Nalin Pekgul, Jasenko Selimovic, Malcom Kyeyune osv.

Identitetspolitiken är dock ingenting som endast människor från vänsterkanten pysslar med. Tittar man på hur nationalismen uppenbarar sig som ideologi är det ren identitetspolitik. Det är den nationella identiteten (om inte den etniska) som det ska värnas så mycket om.

Ett klockrent exempel på det ligger såklart hos Sverigedemokraterna, vars politik egentligen genomsyras av just denna identitetspolitik. Detta parti, likt identitetsvänstern, talar om kulturer som om de vore statiska. Såklart lyfter de den svenska kulturen som en kutym. Här är det viktigt att poängtera att alla kulturer förändras och är fullt benägna att förändras. Är inte den svenska kulturen ett klockrent exempel på det? Samtidigt har Sverigedemokraterna en tradition av att vara fokuserade på människans bakgrund och etnicitet. Faktiskt finns det kvar i partiets principprogram. I sidan 8 kan man läsa följande:

Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.

Detta är alltså formulerat med fina formella ord för att polera det man egentligen gör, dvs ger avkall på idén om att människan faktiskt inte fungerar på ett visst sätt bara för att hen tillhör just den etniciteten. Just den formuleringen i principprogrammet är väldigt talande för just Sverigedemokraternas identitetspolitik.

Något som däremot inte är baserat på fixering av etnisk tillhörighet, utan snarare nationell, är hur det denna sommar blivit mode att kopiera 1800-talets och romantikens vurm för den nationella identiteten. Det enda som möjligen kan vara mer av en modefluga i Sverige är Pokémon Go. Skillnaden är att man inte är fixerad vid att feltolka sina förfäder vikingarnas hjälmar, utan mer kring det man kallar svenska värderingar. Flera riksdagspartier från höger till vänster duellerade med sina verbala floretter under Almedalsveckan om vem som mest stod för de svenska värderingarna. Det märktes klart och tydligt vilket parti som låg i grund för denna retorik.

Visst är frågan om värderingar otroligt viktiga, absolut. Men att sätta nationell etikett på dem är att valsa efter identitetspolitikens pipa. Det stärker identitetsvänsterns tes om att allt utanför deras krets är förtryckande eller åtminstone medlöpare till förtryckarna. Det skapar politisk polarisering. Framförallt får vi ingen bukt med identitetspolitiken, varken från högerhållet eller vänsterhållet.

Det är oerhört viktigt att se identitetspolitiken som den är, att den också är en huvudingrediens i hopkoket av sverigedemokratisk och allmän nationalistisk politik. Det handlar till hundra procent om grupptänk, utan någon som helst hänsyn till individens väsen. Det perspektivet måste lyftas i debatten om identitetspolitik. Annars är det mycket man missar, och då kommer man ingen vart vidare.

  • marlies

    Konsekvenser ingår som en normal del av utveckling. Jag hörde om en afrikansk familj att det var jobbigt att bo i litet samhälle. De hade fest för en släkting och en av annat en svenskt ursprung var där också som bjuden. Då med skräckblandad glädje, att befinna sig plötsligt som en invandrare i sällskapet. det spelades på stora trummor, de åt fint dukat på matta, och dansade sina danser till fram på morgonen.
    Detta ansågs som störande för ortens invånare. Annan kultur, annan rytm. Samma sak med fastan en del har. I hemland mörkt, dvs natt tidigt på direkten, och här får de vänta på mörker och mat i timmar.
    Själv tycker jag svenskar ofta är ett lättstört folk. Hur många har inte läst lappar i tvättstugor och portväggar. Folk anser normala öppna individer är onormala. Hur svårt kan det vara att fixa sådant som stör själv, lite hög musik och en fest hos andra. Varför inte tycka det är kul istället. med allt som avviker från det allmänna gråa. Problemet hör hemma hos dem som stör sig. Öronproppar och solglasögon finns att köpa. Ledarfigurer finner detta vara befogat ? att sätta tidsgräns för allt som låter ? Hur vore det med storstadsliv ett tag ? Liv har alltid haft läten.

%d bloggare gillar detta: