Senaste nytt

Alina Koltsova: Lägg skulden där den hör hemma

Privat

Nu är vi där igen. Våldtäktsdebatten som besudlar en festivalsommar som annars är till att åtnjuta. Nå, det är inte att vi debatterar ämnet som är besudlande. Problemet är att dessa våldtäkter fortlöper, att retoriken blir polariserad och enkelspårig, att offret skuldbeläggs och att man presenterar enkla lösningar på svåra frågor.

När Zara Larsson uppträdde på Bråvallafestivalen skedde en våldtäkt mitt i hennes konsert. På den värmländska festivalen Putte i Parken har ett antal våldtäkter inträffat. På festivaler är våldtäkter och sexuella ofredanden dessvärre inget nytt fenomen. Men vad är det man instruerar festivalbesökare gällande detta?

Jo, ofta är det tjejer som får höra från diverse håll att de ska vara på sin vakt, inte klä sig för utmanande och inte dricka alkohol. Man säger inte åt att inte våldta, utan att inte bli våldtagen. Harmlöst, kanske vissa tycker. Men egentligen är det en del av ett fenomen som kallas för victim blaming. Killar får aldrig höra något sådant, de kan festa och njuta av bra musik utan att någon förgriper sig på deras kroppar. De kan ha bar överkropp, det rör en föga i ryggen.

Vi måste diskutera detta, men inte bara vid vissa tillfällen. Detta måste diskuteras konstant, ty det är ett reellt problem. Dock finns det vissa inslag som sätter käppar i hjulet för diskussionens hederlighet.

Ett av dem är när vissa som kallar sig feminister säger att de hatar killar/män. Ja, det handlar inte om individnivå utan om män i grupp. Men dock är det inte feminismens mål att göra sig av med gruppen män. Feminismens mål är att utrota könsroller som hämmar individens rätt att få vara sig själv. En grundbult i feminismen är den icke-förhandlingsbara rätten till sin egen kropp. Oavsett man, kvinna, transperson eller annat. Du äger din kropp, ingen annan, och därmed basta.

Dessutom kan en våldtäktsman vara vem som helst. Låt oss utrota myten om att det endast är antingen en ful gubbe med en påse tuttifrutti-godis eller någon med utländskt ursprung eller namn. Våldtäktsmannen kan vara ens förälder, granne, lärare, partner, släkting, skolkamrat, kollega, eller kanske någon man inte känner. Det sitter inte i etniciteten, religionen, åldern, namnet, födelseorten eller klasstillhörigheten. Så låt oss försöka vara rationella och knuffa undan allt hat mot kön eller ursprung. Det är normer som dikterar. Det är machoattityden som bidrar till det, punkt.

Något som också diskuteras i samma veva som sexuella ofredanden valsar runt är att polisen nu delar armband där det står ”tafsa inte”, i syfte att motverka dessa ofredanden. Det är förståeligt och välkommet att polisen tar ställning mot sexuella övergrepp, men det är enkelspårigt att stanna vid armbandsutdelning. Armbanden skyddar inte mot galningar som berövar en rätten till sin egen kropp och kan tolkas som ett hån mot de som utsatts för övergrepp.

Då är det bättre om polis och vakter är mer utspridda i större utsträckning, gärna vid publiken. Det är ingen snabblösning, men åtminstone ett hjälpmedel. Man kan även tolka armbandsutdelningen som en slags omedveten victim blaming. Varför då? Jo, för att man ger budskapet att inte bli ofredad istället för att inte ofreda. Man lägger ansvaret på att tjejer faktiskt har på sig det där armbandet.

Sedan, som pricken över i:et, har artisten Zara Larsson återigen fått näthat mot sig. Denna gång är det på SD-politikern Paul Cederholms sida, där kommentarsfältet överöses av folk som skriver att hon borde bli omringad i ett publikhav och bli gruppvåldtagen, samt bli ”kulturberikad av några koranpedofiler”. Med ett sådant puerilt språk och sådant hat går det långsammare med kampen mot sexuellt ofredande.

Vad är poängen av allt detta då? Egentligen är det rätt enkelt. Försök förstå att det är normer och attityder som dikterar villkoren för våldtäktskultur. Att göra tillbaka-kaka på generaliserande hat genom generaliserande hat har aldrig varit effektivt. Ett armband kan leda till diskussioner, men måste snarare ses som en pusselbit än som universell lösning. Och framför allt, för att komma någonvart i kampen mot våldtäkt måste vi lägga av med victim blaming.

  • marlies

    Jag anser att män borde ha armband och tryck i kläder på och utanför mot maktmissbrukande män. eller gillar de att deras tjejer och döttrar blir våldtagna, tafsade på och får sjuka komplimanger. Man ska stå upp för de fysiskt svagare. De kan tafsa på och ge sjuka komplimanger till stora män med muskler istället. Är de lika macho då ? De orkar de inte sätta på ! Potens sitter i skallen på slaknördar.
    Det finns män som vet hur man behandlar kvinnor och som även kan behålla dem för lång beundran. Andra sprider självmant sitt dåliga
    rykte omkring sig så ingen vill vara i deras närhet.

  • marlies

    Det finns fällor i beundran. 50 % fattar direkt och drar på direkten, andrar suger in den sura karamellen. Män som kvinnor. I jakten på själtroende och egen beundran, som sällan finns under höfter.
    Vi har liksom inte förändrat oss där särskilt mycket sedan urtiden.
    Varför kvinnor vill ha uppblåsta ballonger att veva runt med är för mej en gåta. Har de personlighet eller ??? Bar överkropp för simmare.
    hur många meter har de tänkt ? Hår fångar smuts och bakterier, istället för direkt på huden. Därför rikligare på känsliga delar. Tvål och vatten duger längre. Man kan bli orolig av nakna stora bäbisar. Små tvättas ofta. I fasta relationer en annan sak..

  • marlies

    Makt betyder våld, ibland täckt. Dvs. gömd. En potens av andra syften än normalt samarbete som inte är synlig utåt. Som i politik ibland fysiskt, ibland psykiskt.

  • marlies

    Så länge inte det allmänna språkbruket ändras hjälper inga armband.
    Idag ett respektlöst språk i tilltal, med hög frekvens av könsord.
    En import från filmer, texter i musik, serier i media. Ord som säger att med sex kan jag få och göra vad jag vill. Jag kan fuck din morsa, snuten, din brud, En hotbild mot känsligt ämne. En del kulturer lovar saker på sina barnbarn, mödrar som då betyder ytterst heliga lovord.
    Idag har många tuffa attityder längre upp i åldrar än normalt i tonår.
    En del påstår att många idag har barns hjärnor., att inte förstå ansvar i vad man säger och gör. Som om allt både ramlar in och ut i brevlådor.
    Som om allt vore värdelöst. kvittar vad som händer.
    Det är en spegling av hur våran livsmiljö ser ut i nutid.
    Skillnaden mellan vardag och helg, fest har raderats. De som är utanför drar på för fullt när något händer.
    Grunden är fostran, men den spårar ur av all annan information från alla håll om en verklighet som inte existerar.
    Därför är det ett politiskt ansvar i samhällsuppbyggnad.
    Framtidsvisioner lyser med sin frånvaro.
    En uppfattning är. Vi lever idag. Vad händer i morgon vet ingen.

%d bloggare gillar detta: