Senaste nytt

En midsommarnattsdröm om en yrvaken frihet

Alamy/The Guardian

Vi skriver första vardagen efter midsommar och Brexit är alltjämt ett faktum. Vi har fått lära oss att majoriteten av alla valdeltagare röstat fel, att Europa är i kris, att ekonomin kommer gå åt fanders, att Brexit-anhängarna uteslutande bestod av konservativa och främlingsfientliga nationalister, att dess rörelse frontades av en okredibel pajas vid namn Boris Johnson med siktet inställt på premiärministerrollen samt att Brexit är en sjukdom vars spridning behöver stoppas innan den smittar ned resten av medlemsländerna. Omvärlden är enig: Brexit är en katastrof.

Tur då att åsikter inte dikterar verkligheten.

 

Rent krasst borde det inte finnas några betänkligheter kring hela spektaklet; Storbritannien har röstat om sitt EU-medlemsskap och kommit fram till att de inte längre vill vara med. Således ställer sig landet på samma sida som exempelvis Norge, Schweiz och Island och jag har inte sett några generella tendenser om hostilitet och vargrop gentemot dessa länder. Nu föreligger det dock en patologisk skräck för att Europa ”ska splittras/falla sönder/whatever” baserat på vad som inte kan anses var något annat än lösa och framförallt ogrundade antaganden.

Till att börja med: EU != Europa.

Vi tar det igen: EU är inte lika med Europa.

EU som koncept

EU är i grund och botten en tullunion (inte handelsunion, vilket ofta brukar vara det vedertagna begreppet), en gång i tiden upprättad för att skydda industriella intressen från omvärldens inflytande. Dagens EU är rent principiellt inte annorlunda utan agerar i praktiken som en europeisk centralregering med mandat över fler civilsamhälleliga områden än vad som låter sig presenteras på hela den här sidan.

Märkvärdigt mycket har därtill tillskrivits unionen gällande rörelsefrihet över gränserna vilket i sig snarare implicerar ett bakomliggande hinder för människors resemöjligheter, hinder som för all del kvarstår än idag inom hela EU trots den utlovade friheten.

Denna, möjligen medvetna, lek med begreppen genomsyrar hela den mediala framställningen av Brexit. Man vill framställa EU som en garant för frihet, frihandel och fri rörlighet när det i själva verket med all oönskvärd otydlighet snarast bevisat sig leda till raka motsatsen. Jag tänker här inte dra upp vare sig EU:s detaljstyrning av handel och civilsamhälle och heller inte det faktum att den förmenta rörelsefriheten ingalunda gjort något för att ge människor en fristad från krig och fattigdom; detta har redan avhandlats utförligt på andra ställen.

Medias spekulationer

En sak som dock kan vara värt att reflektera över är vad som kan tänkas ligga bakom all denna hysteri. Jag menar, egentligen.

Brexit-sidan har anklagats för att ha drivits av egenintresse snarare än en objektiv vision om ett bättre samhälle för både britter och andra. Samtidigt kraxar såväl näringslivstoppar som studenter om försvårad handel och krångligare utlandsvistelser. På vad sätt skulle dessa argument inte ytterst handla om egenintresse, tillika kortsiktigt sådant?

Samma sak kan för övrigt sägas om att Brexit-sidan sägs ha spelat på folks känslor. Som om inte Remain-sidan genomgående spelat (och fortsätter spela) på känslor med varningar om förstörd framtid och isolationism. Som om inte känslor generellt varit anledning för en betydande majoritet att rösta alls i vilket val som helst. Som om inte, som om inte.

Det är även värt att betrakta de dolda implikationerna av Remain-sidans generella uttryck i media från svenskt håll. Man talar om att Sverige kan tänkas påverkas så tillvida att man nu är det enda EU-landet med egen valuta och därmed är mer utsatt för påtryckningar om Euron. Notera vad detta de facto säger oss: Sverige hotas av centrala direktiv från EU-parlamentet och vad signalerar det i fråga om EU som maktfaktor? Det är nästan som att man outtalat medger att EU snarare är något man bör värja sig mot snarare än vara en del av.

Brexit och demokrati

Sen har vi då den allestädes närvarande frågan hur man ska ställa sig till Brexit på ett rent principiellt plan om man förespråkar frihetliga ideal. Jag ser att det finns åtminstone två nivåer man bör förhålla sig till.

Den ena är om omröstningar i sig kan anses legitima för ett givet politiskt utfall. Den utslitna men alltjämt aktuella allegorin om två vargar och ett får som röstar om middagen illustrerar i vanlig ordning att ur ett frihetligt perspektiv kan man ingalunda extrahera någon moralisk riktighet i ett majoritetsutfall och heller inte ur Brexit-sidans vinst. Många Remain-anhängare tenderar att tjuvkoppla just denna trop för sina egna syften när de påpekar att majoriteten tvingar ut folket ur EU-samarbetet.

Vän av majoritetsstyre måste dock acceptera Brexit för vad det är värt; en majoritet av valdeltagarna (vilka i sig utgjorde en ovanligt stor andel av den brittiska befolkningen, 72 %) har uttryckt en önskan om att Storbritannien ska lämna EU. Förespråkar man representativ demokrati medelst omröstningar kan man helt enkelt inte propagera för att landet ska vara kvar i EU och samtidigt vara moraliskt konsekvent.

Med detta i ryggen är det oroväckande att så många har så svårt att acceptera utfallet att man samlar in underskrifter på att få till ett omval. Det i sig är rakt igenom odemokratiskt då det knappast är misstanke om valfusk eller andra oegentligheter som ligger bakom snarare än att det helt enkelt var för få människor med rätt åsikter som tog sig till valurnorna (något som återigen knappast kan sägas vara fallet med tanke på det höga valdeltagandet). Denna kampanj hjälps inte heller upp av att man upptäckt ett stort antal falska underskrifter för att bättra på tyngden i ett omval.

De liberala implikationerna

Normalt skulle jag dock accepterat slutledningarna på denna första nivå om att majoritetsbeslut inte legitimerar utfallet moraliskt. Brexitomröstningens själva natur gör å andra sidan att den behöver betraktas på en mer metakontextuell nivå, en som låter en skärskåda det möjliga röstningsutfallet i sig och de frihetligt avhängiga omständigheter det ställer upp för envar.

Det som ur ett strikt liberalt perspektiv gör att Brexit-frågan skiljer sig från vanliga omröstningar är just det man här tillåts rösta om, nämligen Storbritanniens suveränitet och invånarnas möjliga avståndstagande från överstatlighet och centralstyrning. Det är klart, i den liberala utopin kommer det aldrig vara aktuellt att behöva ta ställning till om ens härskare ska fortsätta utöva sin makt eller inte, men vi vet både du och jag att det inte fungerar så i dagsläget. Vi måste idag (liksom alltjämt genom historiens gång) ständigt utgå ifrån centralstyrning som ett status quo och varje legitimt steg mot frihetligare förhållanden kommer behöva tas med de verktyg som står till buds, låt vara omröstningar.

Därmed ser jag Brexit i sig inte nödvändigtvis som någon rakt igenom fullkomlig seger för suveränitet och i förlängningen frihet för [den brittiska] befolkningen. Jag ser det som två saker:

Dels ett första litet steg för i det här fallet Storbritannien som (under förutsättning att valresultatet tillåts implementeras) slår sig fritt från EU-parlamentets inflammatoriska inflytande över landets politik och civilsamhälle och för att flytta möjligheten till insyn och påverkan närmare (men långt ifrån tillräckligt nära, nota bene) medborgarna som tvingas leva under detta system.

Dels ser jag det som en tydlig signal till övriga Europa, maktelit, storföretag, journalister, proffstyckare och övriga medborgare inräknade.

Storbritannien har härmed visat att det inte bara går att begära utträde ur EU baserat på folkviljan, utan även att folkviljan i sig kokar av missnöje och misstänksamhet gentemot EU-politiken. Det signalerar en möjlig insikt om att Brexit är ett uttryck för minskad politisk åverkan på envar i kontrast till ett fortsatt påtvingat medlemskap i EU, något alla som nu hävdar den yngre generationens förlust borde reflektera över – frihet och samarbete kräver inte politisk inblandning, snarare motsatsen.

Låt vara att det i dessa folklager rör sig en del klart oliberala åsiktsströmningar med såväl protektionistiska som främlingsfientliga förtecken, men det faktum att man röstar för (relativt sett) större självbestämmande visavi centralstyrning visar på att man åtminstone instinktivt känner att det är något djupt orättfärdigt med att så mycket i ens tillvaro tillåts regleras från en så avlägsen ort, tillika med mandat av så många andra medlemsländer som kohandlar in egenintressen för att tjäna på omfördelningar och handelsembargon på britternas bekostnad.

En latent känsla för frihet

Det pekar på att liberala principer är svåra att ta kål på när implementeringen av övriga principer tillåts växa sig så omfattande att dess effekter börjar göra avtryck i ens vardag. Det är bara synd att det krävs så till yttermera motstridiga konflikter för att locka fram denna slumrande frihetskänsla hos flertalet.

Rent ideologiskt bör man därmed inte tolka Brexit som en fråga om vare sig invandring eller ekonomi, vilket media vill få oss att tro. Brexit handlar rätt och slätt om rätten till frihet, i detta fall tillämpat på den politiska administrationen – secession om man så vill.

I alla händelser tedde sig denna årets ljusaste helg något ljusare än vanligt efter att jag vågat mig in på nyhetssidorna på midsommarmorgonen. Vad som är bra för EU är inte nödvändigtvis bra för Europa, och vice versa. Börja med den insikten, proceed with caution.


Fotnot: Enligt uppgift var Roger Daltrey en uttalad Brexit-anhängare, något jag som stort The Who-fan inte kan låta passera förbi. Låten ”Won’t get fooled again” fick därmed ännu en dimension av aktualitet. Håll till godo:

Fredrik Andersson

Libertarian utbildad inom medie- och kommunikationsvetenskap, retorik och statsvetenskap. Jobbar med IT, verkar och lever i Örebro och är musiker samt understundom skribent.

%d bloggare gillar detta: