Senaste nytt

Sophia Barthelson: Betyghetsen leder till en ond cirkel

Privat

Jag är för betyg. Jag tror kanske inte att all kunskap kan mätas exakt på millimetern, men jag tror att det går att använda betyg som urvalsinstrument till högre utbildning. Jag tror att betyg kan vara en sporre för vissa elever.

Det bästa är naturligtvis att lära för livet och inte för att få en bestämd bokstav på ett papper, men strävan efter ett högre betyg kan ändå ge en knuff i rätt riktning. Jag tror också att betygen kan ge konkret information till såväl elever som föräldrar. Men betyg är inte ett problemfritt område.

Hallsbergs skolelever höjer sina betyg, kunde vi nyligen läsa. Från att ha haft jumboplaceringen i Sverige gällande andel elever som var gymnasiebehöriga så har man klättrat rejält. På bara ett par år ökade gymnasiebehörigheten med mer än 10 procentenheter. Plötsligt låg kommunen på plats 40 i landet. Bildningsnämndens ordförande slog sig för bröstet och förklarade att man fått kommunens lärare att ta ett större ansvar för elever som riskerade att halka efter. Grattis till alla elever i Hallsberg!

Eller kanske inte ändå?

Enligt vittnesmål i Sveriges radio beror nämligen de fina resultaten på att många lärare känner sig pressade av skolledning och förvaltning att sätta högre betyg än eleverna gjort sig förtjänta av. Och Hallsberg är inte unikt, även om det kanske varit särskilt tydligt just där.

I PISA-undersökningarna år 2000 och 2003 presterade svenska 15-åringar över OECD-genomsnittet i samtliga tre kunskapsområden, matematik, läsförståelse och NO. Därefter har svenska 15-åringars genomsnittliga resultat försämrats mest jämfört med alla andra OECD-länder. I PISA 2012 når 25 av 34 länder högre än Sverige i matematik och naturvetenskap. I läsförståelse presterar 19 länder bättre än Sverige. Ändå har svenska elevers genomsnittliga betyg stigit under samma tid. Hur är det möjligt?

Ett tag pratades det mest om att vissa grupper av elever tycktes ha problem i svensk skola. Det var lågpresterande pojkar som sjönk ytterligare. Det talades om att skolorna måste bli bättre på att få dessa pojkar mer intresserade av skolarbetet.

Sedan var det de nyanlända eleverna.

Kommer man till Sverige vid 14 års ålder är det svårt att hinna läsa in grundskolan. Och visst. Det ligger en del i detta. Under senare år har Sverige tagit emot allt fler äldre barn och många av dessa har knappt gått i skola tidigare. Men det förklarar inte hela tappet. Samma sak med de där pojkarna. Det är ett problem att alla elever måste läsa samma ämnen på samma nivå. One size fits all. Bortsett från att den förstås inte gör det. Men inte heller det räcker som förklaring. Och det går definitivt inte ihop med de stigande betygen.

Just nu sitter tusentals svenska lärare och rättar sina elevers nationella prov. Proven anses viktiga för att skapa en likvärdig skola i hela landet. De utgör ingen slutexamination. En enskild elev måste inte få det betyg i ett visst ämne som hen hade på nationella provet. Däremot ska proven vara normerande för lärarnas betygsättning. Proven lägger ribban för ett visst betygssteg. Just Stina kanske har feber, men går till skolan ändå, den dagen då nationella provets uppsats i svenska ska skrivas. Eftersom hon inte är frisk skriver hon sin sämsta text för hela det läsåret. Men det vet ju hennes lärare. När det är dags att sätta slutbetyg kan läraren bortse från den där texten skriven i feberyra. Vad man däremot som lärare inte får bortse ifrån är den nivå som Skolverket rent allmänt lagt fast i de nationella proven.

Ändå är det uppenbarligen precis vad som sker hela tiden.

Våren 2015 fick 38,3% av alla svenska elever i årskurs nio högre slutbetyg i matematik än deras resultat i nationella provet i samma ämne. 1,6 % fick lägre. Såvida vi inte ska tro att Sverige drabbats av en epidemi just vid tiden för det där provet och mer än en tredjedel av eleverna satt i skolan med feber så måste det bero på att lärare medvetet väljer att sätta högre betyg än de ska.

I svenska fick 27,3% högre betyg på än på nationella provet och 9,1% lägre. Engelska utmärker sig med 10,8% högre och 14,9% lägre.

Det hela blir inte mindre allvarligt om vi tittar närmare på de nationella proven. För det första så är resultatet på ett nationellt prov ett genomsnitt av elevens resultat på de olika delproven i ämnet. Det betyder att en elev som når A på två delar får A i provbetyg, även om hen inte nådde högre än C på den sista delen. Så får man däremot inte hantera slutbetyget. Där måste eleven ha nått A på samtliga områden inom ämnet för att få A i betyg.

För det andra mäter inte nationella provet precis allt i ett ämne. En elev kan nå höga resultat på det som ingår i provet, men ha andra delområden där hen inte når lika högt. Att en viss andel elever har lägre slutbetyg än betyg på nationella provet är därmed naturligt. Att däremot uppåt 40% av eleverna i ett visst ämne skulle ha högre slutbetyg än provbetyg är minst sagt svårförklarligt.

Sedan är det ju inte heller så att kraven är för höga på nationella proven. Som språklärare känner jag förstås bäst till proven i engelska. Varje år sitter jag i förundran – för att inte säga förtvivlan – över vilka nivåer som skolverket vill ha för de olika betygsstegen. Det som krävs av en elev i årskurs 9 för att få ett E (lägsta godkända betyg) klarar minst hälften av mina yngsta elever. De går i femman. På samma sätt skulle en majoritet av mina elever i sjuan nå C på niornas nationella prov. Tyvärr finns sekretessregler som gör att jag inte här kan ge exempel på vad som accepteras i de engelska uppsatser som Skolverket bedömt och kommenterat och som sedan ska tjäna som vägledning för lärare. Låt oss bara säga att nivån ofta är skrämmande låg.

Varför gör vi så här?

Tror vi verkligen att vi gör elever en tjänst genom att lura i dem att de kan något de i själva verket inte behärskar? Att en enskild rektor sätter press på sina lärare att höja betygen kan man möjligen förstå, om än inte acceptera. Höjda betyg betyder nöjda elever och föräldrar, samt ofta också ett inflöde av nya elever. Och med nya elever kommer mer pengar, vilket förstås är väldigt lockande för den rektor som försöker få budgeten att gå ihop.

Motsatsen, lägre betyg, innebär en ström av arga elever och föräldrar. Kanske också ett antal anmälningar till Skolinspektionen. Där kan sedan skolan mycket väl få rätt, men varje anmälan innebär många timmars administrerande och sannolikt också ett antal sömnlösa nätter för berörd lärare och rektor.

Men var finns Skolverkets incitament att acceptera betygsinflation?

Borde inte ett statligt verk tvärtom se sig som en nitisk vakthund när det gäller att upprätthålla kunskapsnivåer i svenska skolor?

Var finns åtgärderna mot rektorer och lärare som avviker för mycket från resultaten på nationella proven i sin betygssättning?

När får vi se Skolinspektionen begära in uppgifter från landets gymnasier om grundskolor som uppenbarligen släpper ifrån sig elever med betyg de inte kan leva upp till?

Kommer provkonstruktörerna någonsin att sätta ned foten och kräva att få ställa tillräckliga krav på eleverna? Eller ska vi fortsätta glädja oss åt allt högre betyg på landets elever samtidigt som vi försöker att inte låtsas om att kunskaperna sjunker i samma takt som betygen stiger?

%d bloggare gillar detta: