Senaste nytt

Replik: Att man får hälsa som man vill är bara den ena sidan av ett liberalt samhälle.

Privat

För en knapp vecka sedan kunde vi här hos Frihetssmedjan läsa en text av Fredrik Andersson. Han hävdade – med viss emfas – att det var fråga om ett orättvist drev när Yasri Kahns uteblivna handslag blev så starkt kritiserat.

Andersson menar att all kritik, liksom alla försök till försvar, kopplar hälsningen till något större, till Kahns religion, till hans syn på kvinnor eller till hans ursprung.

Däremot har jag hittills inte sett någon som nöjt sig med att han eventuellt måste få vara fri att göra ett aktivt val att låta bli att hälsa, oavsett anledning, och därmed fördömt eller försvarat honom helt och fullt utifrån detta

skriver Andersson och menar att alla vi som kommenterat saken därmed på något sätt gör Khan till symbol för något utanför honom själv och kanske också projicerar egna fördomar på honom. Khan måste vara fri att anse ett handslag med en kvinna som alltför intimt och vi ska låta oss nöja med att han är en enskild individ som gör sina egna val.

Jag håller inte med Andersson. Naturligtvis har han rätt i att Khan måste få välja själv hur han vill eller inte vill hälsa på andra människor. Bland det sista jag vill se är en hälsningslag. Den som vill hälsa genom att dra folk i tröjärmen, sjunga nationalsången för varandra eller vifta med en död fisk får givetvis göra det. Men får nog räkna med att det kan ha konsekvenser. Att man får hälsa som man vill är bara den ena sidan av ett liberalt samhälle.

Den andra är att man får ta konsekvenserna av sina handlingar. Man kan inte kräva att bli omtyckt, respekterad eller invald i politiska församlingar. Allt sådant måste man förtjäna. Och då räcker det inte att bara ansluta sig till ett parti och sedan rida på partiets meriter. Politik är en förtroendebransch och förtroende är personligt. Därför spelar det roll hur Khan beter sig och hur hans beteende (rätt eller fel) tolkas av omvärlden. Och det spelar också roll att han väljer att ingå i kollektivet ”konservativa muslimer/islamister”. I Anderssons värld gör vi fel om vi tror oss veta något på basis av hans tillhörighet i ett sådant kollektiv. I min värld är det bara naturligt.

Vi måste kunna göra skillnad på, å ena sidan, kollektiv som vi föds in i och som dessutom ofta definieras utifrån och, å andra sidan, kollektiv som vi väljer att gå in i och som definieras inifrån av sina medlemmar. Jag är kvinna, vit, invandrare och svensk (ja, man kan definitivt vara både och). Det säger absolut ingenting om mig som person.

Den som tror sig kunna dra slutsatser om mina åsikter eller värderingar baserat endast på denna information kommer antagligen att upptäcka att hen har fel på avgörande punkter. Men jag är också moderat, medlem i Amnesty och Röda Korset, Frihetsfronten, Djurens rätt samt ett par organisationer kring adoption.

Allt detta har jag valt att bli därför att jag delar åsikter och värderingar med majoriteten i dessa organisationer. Att någon tror sig veta saker om mig på grundval av att jag är moderat eller med i Djurens rätt är inte ett dugg märkligt – ja, jag är för skattesänkningar och jag avstår från att äta kött. Anderssons text tycks inte erkänna att det finns sådana skillnader.

Det är lika fel att förvänta sig en bestämd åsikt hos någon för att han är moderat som för att han är invandrare från landet X. Hur tänker man då? Har man då över huvud taget förstått vad åsiktsbaserade organisationer som politiska partier går ut på?

Sedan påstår Andersson också att politiker förväntas vara ofelbara.

För det första stämmer det inte i sak. Många politiker har kommit undan med övertramp genom åren. Det handlar mer om vilka övertramp man gör. En sosse som skattefuskar ses som mer omoralisk än en moderat som göra samma sak. Du kan inte kräva något av andra och sedan på oärligt sätt själv se till att slippa. Skulle en moderat däremot bli påkommen med att bidragsfuska skulle hon sannolikt inte bli långvarig i partiet, av exakt samma skäl.

Som väljare vill jag ha politiker jag kan lita på.

Alla kan göra misstag, men att medvetet handla stick i stäv med sin ideologi är något annat. Då har vi sannolikt att göra med en individ som är beredd att köpslå med sin övertygelse – och därmed med det förtroende som väljaren lagt på henne – för egen vinnings skull.

Är det konstigt att vi inte vill ha sådana politiker?

För det andra så bör vi dessutom kunna förvänta oss lite mer av våra valda företrädare än av andra. Vi har rätt att utgå ifrån att de i det stora hela delar sitt partis ideologi och röstar utifrån partiets program och vallöften. Att de tänkt igenom sitt val att representera just det partiet och kommit fram till att de kan stå för partiets åsikter.

Visst kan partiet tvingas ingå kompromisser, men då får de öppet redovisa det och förklara för väljarna att de tror sig uppnå ett större värde genom att offra ett mindre. Det brukar väljare ha förståelse för.

Att däremot propagera, agera utifrån och kanske rösta för egna idéer lite hur som helst fungerar inte i en representativ demokrati. Sådana loose cannons måste ett parti få göra sig av med. Och så detta att kalla ett uteblivet handslag för en ickefråga. Det är att försöka diskutera saken helt utanför sin kontext, vilket möjligen kan vara intressant som en filosofisk eller retorisk övning, men inte om vi vill förstå verkligheten.

Om någon låter bli att ta i hand och ursäktar sig med att hen just då är väldigt kladdig om händerna eller har svåra handeksem så är det bortglömt inom en minut. Om det däremot är med hänvisning till en religion så tänker människor runtomkring givetvis ett steg vidare.

De flesta av oss känner tillräckligt många muslimer för att veta att en muslimsk man som vägrar ta kvinnor i hand tillhör en ganska extrem form av islam. Vi har erfarenheter som säger oss att denna handslagsvägran nästan säkert hänger samman med andra åsikter. Åsikter som få av oss vill se i riksdagen eller representeras av om vi råkar tillhöra samma parti som den som vägrar ta i hand.

För mig blir det verklighetsfrånvänt att påstå att det är fel eller ovärdigt att tänka så. Tvärtom anser jag att det är både naturligt och nödvändigt.

Vi människor kan inte kräva att få varje handling värderad helt utanför sin kontext. Människan fungerar helt enkelt inte så. Våra handlingar är inte en serie slumpmässiga rörelser utan inbördes sammanhang.

Tvärtom. Vi är alla präglade av den miljö vi lever i.

Det vi gjorde igår påverkar hur vi kommer att handla i morgon. Och åsikter tenderar att hänga ihop i paket. Det finns de som tycks hysa vad som för andra framstår som varandra uteslutande åsikter samtidigt, men de flesta av oss är lite mer konsistenta än så. Och det är nog en anledning till att människor ändå ganska ofta kan leva fredligt tillsammans.

Det är ju först när jag känner att jag kan lita på min granne, som jag vågar bo med bara en tunn vägg mellan honom och mig. Och det är först när jag tror mig veta ungefär hur andra människor kan tänkas reagera som jag vågar överlämna delar av makten över mitt eget liv till en politisk församling.

Ett samhälle där det anses fel att ha vissa förväntningar på sina medmänniskor, på basis av tidigare erfarenheter och kunskaper, framstår för mig som något av en mardröm.

  • Fredrik Andersson

    Jag tänker inte ge mig på att skriva någon motreplik här, helt enkelt för att jag inte vill upprepa mig. Dels talar min tidigare artikel för sig själv och dels har jag redan kommenterat detta annorstädes. Därmed nöjer jag mig med att saxa denna tidigare kommentar, något redigerad.

    Det verkar som om artikelförfattaren missförstått mina huvudpoänger med resonemanget. Jag diskuterar inte på något sätt själva handlingarna i sig (det uteblivna handslaget) utan den bakgrund mot vilken mediers och folks reaktioner sker.

    Det är helt riktigt att upplevda grupptillhörigheter, egna och andras, styr våra uppfattningar om givna handlingar och yttringar men det är precis det jag försöker problematisera. Alltför ofta tar vi genvägar för att förstå oss på vår omvärld och det är fullt rationellt att göra det; allt annat skulle kräva för mycket tid och tankemöda. Men jag hävdar att man ständigt bör vara på sin vakt närhelst man behöver hålla någon ansvarig för en given handling eller yttrande och hålla i minnet att var och en har ett personligt ansvar att agera på ett visst sätt i varje given situation.

    Dessutom kan vi som sagt aldrig vara helt på det klara med varför en person tänker, yttrar sig eller handlar på ett visst sätt. Därav mitt högst medvetna drag att lyfta det uteblivna handslaget ur sin kontext. Detta motsäger på intet sätt att det finns upplevda skillnader mellan ens kontextuella motivationer bakom givna handlingar, vilket artikelförfattaren här verkar tolka det som.

    Mot bakgrund av det följer även min åsikt att det är politiken som partier och dess medlemmar vill genomdriva som bör skärskådas och inte enskilda snedsteg på vägen. Det är för mig högst ointressant om en socialdemokrat skattefuskar (det är högst rationellt att göra det oavsett partitillhörighet om man är medveten om sin moraliska rätt till sina egna tillgångar) men desto mer brydd om att densamme vill lagstifta om hårdare skatteregler för andra individer. Det är förståeligt att vän av konsekvens är beredd att ropa ”hycklare” men det är återigen den retoriska fällan jag försöker belysa här.

    Slutligen resonemanget kring politikers ofelbarhet; Givetvis är inte politiker ofelbara (för det finns strängt taget inga politiker i den meningen; bara människor) men alla drev som brukar uppstå i kölvattnet av enskilda politikers snedsteg pekar på en generell tendentiös uppfattning hos medier och i förlängningen befolkningen som tycks bottna sig i en underliggande känsla av å ena sidan vilka krav vi ställer och å andra sidan vilka förhoppningar vi hyser gentemot politiker.

    Det är helt riktigt att i ett system som bygger på enskilda individers dygdighet bör vi absolut kunna ställa krav på att de inte säger eller gör fel saker, men det är just detta system jag i grund och botten kritiserar. Min poäng med artikeln i den delen var just att ifrågasätta det som summeras i sista stycket härovan, nämligen att jag inte är ett dugg intresserad av att överlämna delar av makten över mitt eget liv till en politisk församling. Idealistiskt och verklighetsfrånvänt, kan säkert någon tycka, men det tyckte man även om strängteorin liksom om slaveriets avskaffande en gång i tiden. På tal om kontexter alltså.

    För att parafrasera ytterligare en för tillfället bortglömd källa: Förespråka inte en ordning du inte kan tänka dig styrd av din värsta fiende.

    • marlies

      Helt kort kan jag tycka att man ska skilja på sak och person, samt partiprogram och mänsklighet.

  • marlies

    Jag tror ingen kan bestämma hur andra ska reagera i precisa ögonblick, i vad denne tänker och uppfattar. Jag får acceptera alla mina grannar oavsett åsikter oss emellan. Inget vi kan välja. Förr lyfte man på hatten. Huvudsaken att man hälsar. Antar att det är kutym.
    Vi måste anpassa oss i andra länder, men gör våra val i hur mycket.
    Andra har siesta, medans vi roar oss. Inte vet jag om en trevlig person är yxmördare, bankrånare, psykiskt sjuk, ohederlig eller ärlig.
    Vi har våra invanda ovanor att tolerera dagligen. Svenskar har kallats tyranner förr, på monument av alla stölder överallt. Vikingar ohoj !

  • marlies

    Därutöver synas denne noga som även artikeln visar. Udda mycket mer än andra. Som SD att hållas i schack. Självklart finns udda åsikter inom alla partier, men de gäller inte i minimått.

%d bloggare gillar detta: